MiB -1997

Slötittade på Men In Black ikväll, den är ju jättegammal. Jag har sett den en gång, på bio. Det var en fin sommarkväll, och vi var jättemånga som bodde i huset på klintkanten. Röda stugan. Jag hade inget hår. Och en av bröderna, en av de yngsta fyllde 12. Jag satte honom på pakethållaren (han var ruskigt liten för sin ålder) och cyklade in till stan. Först gick vi in i domkyrkan och tände ett ljus för hans pappa. Sen gick vi på Röda Kvarn och såg Will Smith rädda världen. Först efteråt förstod jag att han inte kunde läsa. Så senare på kvällen när jag trimmade in mönster på hans huvud försökte jag förklara handlingen. Det gick så där, men jag tror han hade en kul kväll i alla fall. Jag skämdes och lärde mig läxan att inte förutsätta att man kan läsa för att man fyllt 12.

I alla fall, ikväll när jag låg i soffan med Saga-katten på magen så ringde E. Han och H vill kanske hitta på något på söndag, ifall det är fint väder. Jag sa ja, men jag vet inte. Söndag är test-dag, jag vet att jag sa att jag tänkte vänta på mens - men vem lurar jag..? Och eftersom jag är säker på at det är minus så kanske inte bästa draget är att stämma fikaträff med höggravida paret..?

Saga-katten

toppenhumör :)

Jag har bestämt mig att inte ta ut sorg i förtid, att inte deppa när det inte behövs. Det är ju enklare vissa dagar. Och idag är en sån dag. Det är rätt varmt, och jag jobbar massor idag och massor i morrn. Har lite dåligt samvete för att jobba på 1a maj, arbetarunge som jag är. Men nöden har ingen lag. Men det är rätt soft nu, glider runt i min egen takt. Börjar se slutet på den här vändan katalogproduktion. Och på söndag ska jag vara ledig, det lovas strålande sol över Sthlm. Jag tänkte gå förbi pocketshop och handla några, nya fräscha böcker jag kan knäcka ryggen på och göra en rasande mängd hundöron i.

Jag har väl börjat inse att det nog blir en vända till Köpenhamn om ca två veckor. Jag har som före-mens-känningar. De känns som igen. Men jag tänker inte deppa över det idag.

Lady Linn & Her Magnificent Seven – That's Alright

orka uppdatera

...vännerna.

Kan folk sluta fråga om det känns något? Om det hänt något? Några tecken? Särskilt trött blir jag på människor känner mig och som jag gett ut bloggadressen till. Om jag var en sån vän till nån som mig skulle jag uppdatera mig på nätet först. Checka in. Liksom.

En annan bloggare skrev att det nog inte var lätt att vara vän till henne. Det är nog inte lätt att vara vän till mig heller. Jag ångrar att jag berättat något för nån. Då skulle man slippa alla menande blickar och klämkäcka kommentarer. "Du måste tänka positivt!" Är inte det man vill höra när man känner att hoppet är ute. För det tror jag verkligen. Det käns ingenting. Inga ömma bröst. Inga nidblödningar. Inget, inget, inget. Så. Kan alla fatta nu?! Att tänka sig gravid är som ingen jävla möjlighet.

Fast jag lär mig ju. Vid första försöket berättade jag för många. Nu vid andra berättade jag för få. Och nästa gång kommer jag fan inte berätta för nån.

Nej nu ska jag sova och försöka vakna på rätt sida. Den andra alltså.

Trött som sakran

Är sjukt trött. Jag tänker att det kan vara ett tecken. Men mest ett tecken på att jag jobbat för mycket i två dagar och har 5 st kl.07-19 dagar kvar. Eller så är det ett annat teckan. Ingen meining att fundera för mycket på det hela. Och mamma om du läser så troligen inte. Bygg inte några überförväntningar nu. Jag är bara antikvitets-damm-trött.

Jag har inte så mkt att säga, och jag missar massa intressanta blogginlägg när jag ugglar i Uppsala på jobb utan nätverk. Men ett inlägg jag måste länka till är Immanuels. Magdalena Ribbing är allt en cool tant för det mesta. :D

Vi ses nästa vecka när dammet lättar. Klockan är 21.02 och jag ska lägga huvudet på kudden.

en ängel

Kikade in på min väns systers blogg, hon som blev mamma till en ängel. De hade lagt in en bild, på den lilla tjejen. Hon ligger i en filt, pappa håller ömt. Hon ser ut som hon sover. Hon ser nyfödd ut, men levande. Så fin. Vad är meningen med det? Växa till perfektion i tryggheten, för att födas och sen inte leva?

Det är grymt. Och slump.

Hatar slumpen. Men det är väl lite det som är livet.

eldar upp mig

...i veckan så börjde en vän pata med mig på msn. Vi har inte pratat på evigheter, för jag brukar vara den som tar kontakt men jag orkar som inte hålla på att jaga längre. Vi har inte setts sen i julas, och sist vi pratade i telefon var i januari, jag ringde henne på hennes födelsedag. Jag hade kanske fortsatt jaga om hon inte avslöjade däromkring att hon var gravid. Jag kan förstå att hon tycker situationen är lika jobbig som jag. Men hon har som aldrig sökt upp mitt sällskap, jag har alltid sökt upp hennes.

Men så i veckan så började hon prata med mig på msn. Alltså lite drygt 3,5 mån sen sist.

"Hur går det med danmark då?"

Va fan! Om du är genuint intresserad så luft luren iaf och ring! Danmark är inget litet roligt projekt som jag kan avhandla på msn - det torftigaste kommunikationssättet näst sms. Vad vill hon liksom att jag ska säga? När jag sitter på jobbet dessutom.

"Du behöver ju inte prata om det om du inte vill."

Nej tack. Jag har andra människor runt omkring mig som jag träffar/pratar med oftare än var 3,5 månad. De är intresserade av Danmarkprojektet och de pratar jag med. Vill du prata om det viktigaste i mitt liv - ring. Vill du prata om väder och vind - skicka ett yo på msn.

ps. Idag är halvtid.

Busy week ahead

Nästa vecka är det jobbjobbjobbjobb. Vi plåtar Uppsala auktionskammares kvalitétsauktions-kataloger. 2 ggr om året. Det betyder flytta hela studion till Uppsala och jobba 7 dar i sträck. Vi är 3 som plåtar dryga 1500-1600 nummer. Härliga tider. Möbeln ovan såldes för 1 år sen tror jag om jag inte minns helt fel. Sveriges dyraste. 15,2 mille. För en möbel. Men den var ju unik. Knut Knutsson var i extas.

Jag önskar att jag hade lite bättre ekonomi. Att inte det var en stress i sig. Man räknar och räknar och tänker hur många försök ens ihopsamlade pluringar räcker till. Fyra. Om 2-3 försök kanske jag får fundera på att använda anonym donator. Men jag vill inte. Jag är nyfiken av naturen. Tänker att mitt barn kommer ärva det. Om jag hade 15,2 mille skulle det inte vara en issue. Och inte skulle jag köpa en möbel jag var tvungen att förvara i en låda i ett bankvalv.

Jag har i alla fall laddat i helgen. Med att vila. Och vara i solen mest hela tiden. Och fikat med D. Såg slöa lammungar i Nyckelviken. :)

Kändisar och barn del 2

Samma morgonritual som igår. Så idag läste jag om Vickan o Daniel.

Alltså jag tycker att monarkin är en seglivad men rätt omodern historia. Och ja, det gör mig lite arg att vi skattebetalare ska lägga 12-15 mille extra till ett "sagobröllop". Det kanske ger ett uppsving inom turistnäringen i juni, men det ger en fadd smak i munnen när det finns andra hål att stoppa pengarna i. Varför inte gifta sig borgerligt? Bjuda in de närmast sörjande liksom.

Så ja, jag gillar inte monarkin. Det innebär ju inte att jag har något personligt mot kungafamiljen. Och jag kan tycka att det är jäkligt synd om Madde just nu, alla vet ju hur jobbigt och fult ett uppbrott kan vara, och att det då följs av hela Sverige (och Tyskland med..), fy.

Och längst ner i den här artikeln står det om Haga. Att slottet renoveras för ca 40 mille (även det pengar som kunde gått till pensionärer, hemlösa eller naturskyddsföreningen) - för att anpassa stället till en barnfamilj.

Vickan är lika gammal som jag. Snart 33. Tänk om hon inte kan få barn?

Solvarm hud

Nu har solen gått i moln i Sthlm. Men jag lyckades somna i solstolen nån timme ialla fall, i linne. Fick solvarm hud och sommarkänsla. Härligt. Jag längtar, längtar, längtar hem till stranden och ljuset och människorna. Skärgård är inte min grej. Ge mig en horisont och ett stormigt hav och jag är lycklig.

Men det blir nog en annorlunda sommar i år. En sommar utan man. Förförra sommaren var det den där tokiga förälskelsen som ledde till att pendla mellan Skåne och Stockholm på hösten. Och förra sommaren var det det där lite lugnare, men inte på något sätt sämre förhållandet, som höll året ut. Utan pendling. Om han inte hade legat ljusår efter mig i barnfrågan hade vi kanske fortfarande umgåtts. Men han gjorde det lätt att välja.

Så i sommar. Inga män. Bara vänner. Och sol. Och bad. Och cykla. Gud vad jag saknar min cykel så här om våren. Den står i tryggt förvar i Tofta, men ska nog få flytta annorstädes i sommar. I Tofta får de bebis i juni. Det blir fint.

Fyra veckor på Gotland. Bara pausa och andas och återhämta sig. Ingen resa. Tror jag. Jag tänker att om det inte lyckas med inseminationer nu, i maj eller i juni så behöver jag nog en paus.

planer kan gå i stöpet

Vaknade lite tidigt och ligger kvar i sängen och läser skräp på nätet. Läste den här artikeln i Klick. Emma Andersson har funderat ut allt. I sommar ska hon och pojkvännen gifta sig. Sen ska de rå om varandra ett år. Och sen ska hon bli mamma.

Jag vill bara skrika när jag hör sånt. Slösa inte tiden människa!

Men hon kanske blir en av de där lyckligt ovetande om IVF. Planen kanske går på räls. Jag reser lite ragg bara. När man funnit mannen i sitt liv (sen fyra år tillbaka) då ska man inte vänta.

Dag 5

Jag kan ju inte räkna. Önsketänkande att onsdag var fyra. Det var ju bara tre. Så idag är nummer fem. Eller 19 i min cykel. Jag har bestämt att jag struntar i det där graviditetstestet, väntar på min mens istället. Så slipper man kanske bli dubbelt besviken...?

Jag pratade med en vän idag. Hon hade tydligen pratat med min syster. Att de oroade sig för hur jag ska hantera besvikelser. Jag är rätt dålig på det. I allmänhet. Om du läser här nu L, och systern med för den delen så tror jag det kommer gå fint ett par ggr till. När jag möter väggen får ni väl skrapa ihop mig och leda mig till nån som kan sätta ihop bitarna igen. Jag kommer verkligen inte lägga min sorg på era axlar. Jag äskar er för mycket för det.

El Perro Del Mar – God Knows - You Gotta Give To Get

ps. du kommer alltid vara snyggare än Mila. Och vi borde ha krossat den där gamla tv:n istället. Fatta vilka bilder det hade blivit!

Sånt som bara inte får hända

..men som gör det ändå. Jag vaknade i morse och koncentrerade mig på bra saker från början. Som att det är sol i Sthlm. Efter 3 dagar jämngrå, regngrå, snögrå tillvaro. Sol! Bra grej! Jag promenerade från Slussen till jobbet. 5000 steg. Bra sätt att börja dagen på. Bra grej! Drack en kopp te när jag kom fram. Pepparmynta. Bra grej!

Kollade FB. En vän till mig hänvisade till sin syters blogg i statusraden. Och under flera, flera sorgsna kommentarer. Jag kollade. Hon hade blivit mamma. Hennes kille hade blivit pappa. Men spjälsängen hemma stod tom. En normal graviditet och en normal förlossning. Bebisens hjärta slog, men hon andades inte. Och livet bara sakta försvann. Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

41 veckors förberedelse. Och nu bara tomt.

Försöker påminna mig

Det var en fantastisk fin dag. Oavsett utgång. Behöver nog tänka lite på det, och på andra små bra grejer som händer.

Man vet..

..att man förvandlats till en lipsill när man får ont i hjärtat av:

Man ser Hemglassbilen stå parkerad på Tomtebogatan och snön piskar, utanför står Hemglassgubben och huttrar. Inte en kund i sikte. Hemglassgubben är verkligen en gubbe desstom, det brukar ju alltid vara typ tonåringar på sitt första jobb. Att sälja glass kräver körkort och genererar knappt pengar är min uppfattning, men jag har kanske fel. Då kommer tanken att han kanske hade ett annat jobb innan, ett jobb som det skars ner på. Så fick han börja sälja glass. I snöstorm. Och ingen handlar.

Och jag fick gråt i halsen.

Sen gick jag ner i tunnelbanan. Framför mig gick en man som skulle ha kunnat vara min pappa. Samma slitna vinter/vår/höst-jacka. (för den duger ett år till). Samma fula gubbjeans (ni vet de där som antagligen är köpta på Coop Forum eller liknande). Samma hållning. Fast det var ju inte min pappa. Han bor på andra sidan jodklotet. Men det är en annan historia. Men när man redan har gråti halsen för att ingen vill handla av Hemglassgubben så är det ju lätt att fortsätta så när man tänker på borttapade pappor.

Skulle träffa en kompis på Copacabana i Hornstull, jag kom dit lite tidigt och ville beställa nått ätbart. Så fanns det några dagens jag inte blev sugen på och annars mackor. De gör ju världens godaste mackor på det stället. Men så går man på nån slags kolhydratfattig diet för att det ska vara bra. Det slutade med att världens finaste servitris ordnade världens godaste sallad. Och då blev jag alldeles gråtig i halsen igen. För att hon var så snäll.

Sen när jag var på väg hem så hade jag min iPod på random. Jag brukar inte ha det. Blir så lätt schitzofrent när musikstilar blandas hej vilt. Och helt plötsligt poppade den här upp.

Dixie Chicks – Easy Silence

I need something to believe in
Breathe in sanctuary in the
Easy silence that you make for me
It's okay when there's nothing more to say to me
And the peaceful quiet you create for me
And the way you keep the world at bay for me
The way you keep the world at bay

Ja då var det ju dags igen. Jag är rätt nöjd med ensamheten. Men just idag skulle det vara trevligt att ha någon som kan hjälpa till att hålla världen på avstånd en stund.

Dag 4.

Jeezez. Tiden släpar sig fram. Samidigt som jag inte alls vill nå slutet på sträckan. Jag har inga bra vibbar alls. Försöker att inte överanalysera alla ens kroppsliga saker som kan vara bra eller dåliga tecken. Googlar lite. Funderar alldeles för mycket. Har i tanken redan börjat planera nästa resa. Vad fin Köpenhamns botaniska trädgård kommer vara då. Och vad praktiskt det nog kommer bli, ÄL runt Kristi Himmels. Osv.

Ett nytt te från Dr Ma står och kokar på spisen. Mindre svamp och bark och mer löv. Luktar nästan gott. Bredvid står en kastrull broccoli och bubblar. Luktar rätt illa. Vad ä-r det med nyttiga saker? Jättenyttig likamed inte så god. Eller så är det bara jag som har något mot broccoli.

Nä idag har Stockholm varit bra trist. Snöblandat regn den 21:a april liksom. Bara en sak att göra. Krypa ner i soffan med en kopp te och kolla film.

Livet är kort

.. det visste man ju. Kortare för en del. En tjej på jobbet fick ett samtal idag, en nära vän hade gått bort. Det var väntat, vännen var sjuk men också alldeles för j-la ung. Knappt börjat det där man kallar livet. Hon gick hem förstås, för att försöka få ordning på det obegripliga. Hon är en varm och fin person jag knappt känner. Men det satte ändå känslan på den här dagen. Jag vill inte vara den som slösar tid, när vissa ingen får.

Just nu är alla känslor under ytan, precis innanför huden men ändå djupt inom mig. Det behövs bara lite rasp så kommer de fram. Och de verkar alla vara av den svarta sorten. Irritation. Ilska. Sorg. Har läst idag i fleras texter, många, många mår inte bra. Jag önskar att det fanns något man kan göra. En formel eller så. Så att alla mår lite bättre. Och att ingen som borde ha ett långt liv går bort i förtid.

Jag hoppas.

Men alltså..

..läste precis den här artikeln, och jag v-e-t ju att folk blir på smällen hela tiden, men det känns så otroligt slumpmässigt. Hur f-a-n ska det ske i mig? Inte så bubblig längre.

..try do feel the beat..

Idag är en bra dag. Har varit hos Ma och det var otroligt avslappnande. Ingen el. Och nålarna i lite andra punkter. Så packade hon mina fötter i en fleecefilt. Enligt österländsk filosofi kan man inte bli gravid om man har kalla fötter. Gick dit på lunchtimmen, och det var så himla skönt. Så just nu är allt mjukt och varmt. Mjukt och varm och glatt och bubbligt. Ska försöka hålla fast vid det. Dagens låt är den här. Fantastiska Regina.

Regina Spektor – Eet

Dag 15/1

Eller hur räknar man egentligen..? Idag är jag ju på 15 i min cykel, men 1 i 14-dagar-till-test.

Fin måndag. Trots att jag hann med de 3 största städerna i Sverige på mindre än 7h. Och åkte "pendeltåg" mellan Malmö och Göteborg. Det stannade i varje samhälle med en tågstation. Ganska fin sträcka, man såg havet ganska ofta. Kändes überlyxigt att sätta sig på X2000 i Gbg och susa till Sthlm.

Och vid Slussen fick jag sms av M, som hipp som happ var i stan. Hon joinade mig hem och det blev middag, te och tv. Perfekt avslutning på en lång men långsam dag.

I morrn ska jag till Dr Ma för en efter-insmeinations behandling. Och tydligen nått te. Det blev ingen akupunktur i Danmark eftersom det var söndag. Men enligt Ma så kan det ändå vara bra att göra en behandling inom 5 dagar. Så vi testar.

Sen blir det vänta. Och leva.

Tåget över sundet - i toner av dur

Vilken superhärlig dag! Stickan slog över igår kväll, så i dag for jag över bron. Cy följde med, och vi började med att strosa lite i Botaniska trädgården. Mycket hade faktiskt börjat knoppa och en del blommade till och med. Väldigt mysig trädgård. 12.45 var det dags. Det var trevligt där som alltid. Eftersom det är söndag så var det lite begränsade i upplaga tydligen, men en av mina val fanns. Blå ögon, brunt hår och 1,84 lång. Själva inseminationen gick lite fortare, minde snack helt enkelt.. Efteråt gick jag och Cy på ett mysigt ställe och åt brunch. Jag åt bacon. Har jag inte heller ätit på typ fyra år, men just idag kändes det okej med en dansk bit bacon. Cy åt fluffiga amerikanska pannkakor.

Den där vulkanen fortsätter att ställa till det. Men jag klarar mig ändå rätt lindrigt. En polare missar sin Barcelonahelg, en annan fick ta buss tillbaka från samma stad, nåns pojkvän gjorde rutten Dallas-Milano-Tyskland-Köpenhamn-Stockholm. Fast tjejen i SJ-kassan skakade lite uppgivet på huvudet när jag försökte köpa tågbiljett upp i morrn. Likadant när jag sa men på tisdag...? Men jag var på strålande humör och tog det piano. Man fattar ju att de har fått ta en hel hoper stressade människor. Och tillslut trollade hon lite och fann ett intercity tåg till Göteborg, och ett anslutande x2000 till Stockholm. Dubbelt så lång tid och dubbelt så dyrt - men jag blev glad ändå.

Det har varit en varm och glad dag. Till och från vädermässigt med. Mitt förra försök var en jäktig, kall och jobbig dag. Så nu håller jag tummarna.

Aprilväder

regn-sol-blåst-hagel-sol-regn-sol

ledsen-glad-trött-ledsen-glad-trött

Pallar inte de här omslagen mer.

Och gud vad glad jag är att jag köpte tågbiljett innan vulkanutbrottet. Annars hade jag fått tjuvkoppla en bil. fast först måste jag gå kursen. ABF-kursen i tjyvkoppling. Jag är trött och snurrig. Minsta motgång och jag går i väggen. I morse funkade inte ÄL-testet. Error. Provade ett till. Error. Som tur var hade jag ett analogt kvar med. Lita inte på tekniken. På jobbet var alla stressade. Och just deras stress var viktigast. Precis som min. Hallå! Stör ej. Jag multitaskar. Upp och ner, upp och ner.

En av uppstunderna var ett plus. Livrädd, tjyvtestade och där var det. Plus! Vad konstigt det är. Att man kan bli så glad för någon man bara sett i ord. Och fortfarande inte kunna glädjas åt nån man känt i över 15 år. Men glad är jag för Livrädd, det ger mig lite extra energi en dag som den här. När jag sålt smöret och tappat pengarna - känslan är stor.

Dagens soundtrack

I Stockholm. Där det är grått och regnigt.

Jonathan Johansson – Aldrig ensam

Jag vaknade med ett vemod. Det är inte dåligt tror jag. Kan ha att göra med att jag hade en vaken timme mellan 03 och 04. Tillslut kollade jag fb via telefonen. Jag hade fått ett mail av en ledsen, orolig vän. Saker hon sa tog mig tillbaka fyra år. När allt var upp och ner. Stabila saker jag lutade mig mot rycktes undan. Allt var grått och alla var räddda. saker som jag aldrig trodde skulle sägas sas, och kunde aldrig tas tillbaka.

Men det är fyra år sen. Vi har rest på oss sen dess. Ärr finns kvar, men de bleks. Och i ljuset som kom efteråt kan vi alla se att just för oss, just den här situationen - löste sig fint. Och vi kan se på det utan ledsamhet, om än med vemod.

Nu ska jag försöka säga rätt saker till min vän.

Men vilken flax

Den där akupunkturkliniken som Storkkliniken rekommenderar, ligger i samma hus. Ja då ökar ju chanserna till att det blir en dansk akupunktur i samband med inseminationen. Och jag har läst mailet som jag fick, och babelfisken i mitt öra tror atthon menar att jag ökar mina chanser från typ 27-28% till 40%. Det var väl lite rimligare. Så då får vi hoppas att det blir dax på måndag och inte på söndag när de har stängt... Då blir det glass på Ströget istället. Jag hoppas på fint väder!

Dag 10

Min favorittjej alla kategorier. Mitt systertroll. Alltså min systers troll. Nummer 1. Jag älskar nummer 2 med, lilla kill-trollet. Men den här tjejen kramade tant Kahns hjärta från dag 1. Jag gillar den här bilden. Den är tagen i ett ögonblick när alla andra runt den här tjejen var ledsna. Hon lyste upp för oss allihop. Som tur var helt utan att förstå det. Det hade varit lite för mycket att lägga på hennes pyttesmå axlar. Den här bilden är hoppfull.

Dag 10. I morgon börjar det där med att gå upp klockan 05 och kissa på en sticka. Inte troligt att det händer något förren fredagkväll, men för säkerhetsskull ska jag packa ihop en väska nu. Och jag ska göra som ni alla säger. Bara ta det lugnt. Jag har bara sagt till en person, Cy som jag ska bo hos att jag kommer ner på lördag. Jag packar missade avsnitt av Grey's och några av nya Pacific. Och en bok. Ingen plan alls, förutom att hänga med Cy, och vi är bra på lugnt tempo.

Jag hoppas att alla förberedelser den här gången är på plussidan. Hoppas! :)

Inoljad, matt, trött och sjukt nöjd.

Sitter och halvsover på jobbet efter en extremt lång och trevlig lunchrast på Veda Lila. Där fick jag en massage med varma oljor (skönt men inte för den blyge) och en slags oljebehandling i pannan. Jag hamnade där efter att ha läst om det här där ni kan läsa en mycket bra beskrivning av hur allt gick till, tack för tipset Loba!

Måste även länka till det här, Linus skriver om kön och föräldraskap. Jag är så glad att det finns mer verbala människor där ute som sätter ord på mina splittrade tankar. Tack!

ps. dag 9 idag. Och jag känner mig hoppfull inför resan till Köpenhamn. Kanske är det allt oxytocin som frigjorts idag, men jag vet inte - det känns möjligt. Helt enkelt.

Dubbelinsemination...?

På lördag går tåget. Till Malmö. Med i bagaget massa ägglossningtest. Jag har använt samma i ett halvår nu, men förra ggn hade de bytt utformning. Och de kändes lite crappiga. Så nu byter jag. Det känns lite läskigt. Så jag tänkte slösa. Förhoppningsvis blir det Köpenhamn redan på söndagen, men det är inte så troligt. Ska sjukskriva mig tänkte jag. Vinterkräksjukan rundar ju fortfarande Stockholm. Finns inget som är så bra som att säga att man kräkts. Då vill de helst att man stannar hemma 48 timmar.

Läste hos någon annan att hon tänkte göra en dubbelinsemination i sommar. Jag funderar på det. Jag har inte jättetydliga ÄL-tecken. Kan man lite på stickorna?? Jag trodde det fram till förra gången när allt var på tok. Men dubbelinsemination? Är det överkurs? Jag förstår den andra bloggaren, som bestämt att då blir det av. Det är ju 4000 pix extra. Ska kolla vad de tror på kliniken.

Åh alla beslut. Önskar att nån bara kunde ta mig i handen och säga att det fixar sig.

Söndag: Sol och humor

Åh vad lite sol kan göra! Igår var allt grått och hemskt. Idag är det varmt och glatt. Solen! I Stockholm, på vår altan har det varit en sommarstund. Laddade batterier liksom. Och så pratade jag med mamma och systern, de höll på att bygga ett växthus på kolonilotten i Visby. Och jag fick en vision hur jag och en mycket liten person gräver efter mask och plockar jordgubbar. Tänk om! :)

Och idag höll jag på att frusta teet över tidningen när det dök upp en artikel om våra förfäder. Kolla här:

ps. jag är för nedrustningen av en förlegad konstitution som kungahuset... håller med 30+

Dag 7

Troligen 7 dagar kvar till insemination. Min kropp har lite längre cykler. Och när ska man få sova? Jag drömmer och drömmer och drömmer mig igenom de timmar jag sover. Och de är rätt få. I natt hade jag ett glapp mellan 03.30 och 07. Tur att det är söndag. Men jag gillar inte att sova länge på helgen. Den försvinner å fort då. Speciellt när man måste jobba.

Men drömmen då. Jag köpte den här boken, och efter att ha ögnat igenom den så har jag förändrat min kost lite grann - men jag käkar redan GI, min kropp mår bäst av det.

Men i alla fall. I natt drömde jag att jag i smyg åt, jag hade den där känslan från när jag var ltien och snattade kakor i frysen fast mamma sagt att jag inte fick, det jag åt var inga kakor utan en blandning av rent strösocker och sirap. Det låter ju inte så gott. För att toppa det så drog jag i mig en flaska whiskey. Galet. Sen vaknade jag.

Till mig i framtiden

Idag är det den 10 april. Jag har lagat lammgryta. Monterat ihop kläder i photoshop. Lyssnat på Gossip och Iron&Wine. Haft ett sammanbrott över inget. Det är så, idag den 10 april 2010. Ute är det plus 6 och grått. Och inne i mig är det samma. Grått. som tur var svarade rätt person när jag ringde. Framtids-mostern. Hon lyssnade på hulkningarna och sa smarta saker. Och nu ska jag gå och sova. I morgon är en annan dag. och som J-J sa på fejjan:

It ain't over 'til the fat lady sings. True dat.

Jobbe?

Det är lördag. Vi har lite mycket på schemat på kontoret. Så jag jobbar hemifrån idag. Bloggar lite hemifrån med. Jag skulle aldrig kunna ha ett heltidshemifrånjobb. Då skulle inget bli gjort. Pausa är det jag gör bäst.

Jag trivs med mitt jobb. Jag trivs på företaget, med kollegorna, för det mesta med kunderna och uppgifterna. Vissa saker är tråkigare än andra. Jag jobbar i Stockholm. Men om jag blir gravid, och ensamstånde mamma så är tanken att jag ska flytta. Dit där mina närmaste bor. Där mitt sociala nät är bäst helt enkelt. Och främst - för att jag vill det. Jag är uppvuxen på Gotland - när jag var 18 så fanns det itne i min värld att jag skulle bo där. Jag längtade efter mycket större saker. Krymper ens visioner när man blir äldre? Eller börjar man helt enkelt gilla enkelhet? Jag älskar Gotland. Det finns inget som går upp mot en stormig dag på hösten, en somrig dag på stranden, en mjuk grönskande vårdag. Okej vintrarna brukar vara rätt kassa. Mest grått och regn. Men den ljusa delen uppväger. Jag säger som Lundell - där vill jag bo.

Men. Där kan jag inte jobba. Eller klart jag kan jobba. Men inte som jag gör nu. Lite snävare arbetsmarknad. Men gör det något?? Jag har tänkt en massa på det här. Och kommit fram till, nej. Självklart vill jag ha ett någorlunda stimulerande jobb, men jag kan tänka mig en helt annan sektor än min nuvarande. Det finns ett begränsat antal bildköpare på ön. Helt enkelt. Men... nära havet vill jag bo.

Syskon

Jag har tänkt på det här med syskon. Ett syskon kan ju vara något helt fantastiskt. Det behöver inte betyda speciellt mycket heller. Jag kan bara se utifrån mig själv. Min syster är två år äldre än mig.

Jag har en nästansyster med, ibland säger jag lillasyster, ibland kör jag den längre förklaringen, vi var stödfamilj i 5-6 år åt en tjej som är 7 år yngre än mig. Hon kom in i våra liv när jag befann mig i ingentinget kallat högstadie. I mitt tysta, ensamma jag fanns inte plats för så mycket mer just då. Jag önskar att jag hade varit äldre eller yngre, då hade vår kontakt idag kanske varit större. Hon är en fin tjej och vi pratar ibland, men det här inlägget handlar om T.

T den äldre, hjälten, den jag jämförde mig själv och andra med. Jag minns det som att vi hade kul, vi lekte mycket. Vi grälade förstås med, hon var bättre på att argumentera och jag var bättre på att slåss. Vi var/är rätt lika. Små blonda troll. Nu för tiden envisas hon med att färga håret mörkt. Det är ju fint med. Hon är ju den som vet mest om mig. Som delar minnen. En person som man inte behöver förklara så mycket för. Fast det är inte heller självklart att hon drar rätt slutsatser. Eller jag för den delen. Vi har haft våra konflikter och ilskna stunder. Min syster hade det kämpigt ett tag, och istället för att stötta henne höll jag på att stöta bort henne. Jag ångrar det fruktansvärt idag, och jag är glad att vi fortfarande umgås. Blod är kanske tjockare än vatten...?

I alla fall.. det här med syskon. I nuläget skulle jag bara blir fruktansvärt glad över ett barn. Och i tanken så blir det bara ett. Så länge jag är ensam. En förälder - ett barn, två föräldrar - flera barn. Det känns rätt för mig, självklart är det bara mina tankar och jag beundrar ensamstående med flera barn. Jag är rädd för att inte räcka till, tidsmässigt och ekonomiskt. Men vi är alla olika. Och samtidigt så känns det hemskt att beröva mitt barn på det fina med syskon. Att ha en lekkamrat. Att samla minnen och erfarenheter i samma hög. Vi får se.

Till T. Du är otroligt viktig, du och hela din familj. Och jag är äldre och förståndigare. Vi kommer säkert ha olika åsikter om saker i framtiden med, men jag kommer inte lägga mig i dina beslut. Stor kram!

Till min syster och alla andra syskon där ute. :D

http://www.youtube.com/watch?v=qhtrXnMsSFc

ps. Halsen är bättre, febern dök aldrig upp, heja näskanna och ingefära! Idag är dag 6. En vecka kvar till Köpenhamn. På måndag ska jag skicka en ny donatorlista. Det enda jag vet är att jag skippar den jag fick förra ggn. Vi var nog inte a match made in heaven.

Totally clueless

Ikväll: en coctail på hett vatten, riven ingefära, 1/2 citron, 3 klyftor färsk vitlök och en tsk farinsocker. På inrådan av min akupunktör som jag hälsade på ikväll. Hon gillar farinsocker. Jag är inte helt förtjust. Tänker att det kunde vara bättre med råsocker. Men farin ska det va. Så har jag sköljt snoken 2 ggr. Och snart ska jag sova. Och vakna pigg och fräsch i morrn.

Idag: i förra inlägget kom min första knaskommentar. En kommentar från någon som 1. försökte vara rolig eller 2. bara är helt clueless. Han (eller hon.. men antagligen han) erbjöd sin säd. Enligt egen utsago så var han bosatt i Sthlm (varför åka hela vägen till Danmark..?), hade 6 barn sen innan (fertil utav bara faaan), 1.94 lång och "ser bra ut enligt många". Ja vad säger man. Tack men nej tack... Lustigkurre. Han hade en egen blogg, en aftonbladet variant där hans kreativitet kom ut i form av mjukporrtexter.

Vad är det för fel på människor som tror att det här handlar om sex? Jag har inga svårigheter att gå ut och skaffa ragg. Ragg är kanske det jag är bäst på. Enkelheten och adrenalinet i jakten drogade mig under en period när jag var riktigt, riktigt under ytan. Att känna någons hud, och bli berörd var det enda som stod ut från något massivt grått och eländigt. Ett behov jag fyllde av fel, fel, fel skäl. Och livet blev svårare och svårare däromkring. Ögonblicken av total själslig tillfredställelse kortare och kortare. Och jag är glad att jag bröt cirkel. Engångligg är inte min grej längre. Jag kanske tolkade hans kommentar fel, men det kändes inte som att hans tanke var att runka i en kopp.

Jag vill ha barn. Inte män som tror att saker löser sig med en rejäl jävla omgång kuk. Ursäkta språket.

Nu j-lar är jag sne

Men det var då själva f-en. Vaknade med ont i svalget. Åt frukost med rasp i halsen. Åkte till jobbet med ömma bihålor. Funderade på att slicka på stången i tunnelbanan, för inget - inget - inget jag gjort hittills hjälper ju! Mitt immunförsvar går på lågvarv. Penisonärer har bättre motstånd än jag. S-k-r-u-t-t-i-g-t!

Jag är inte uträknad än. Ingen feber. Bara rasp i halsen.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

M. Fan vad många M jag känner. Hoppas du känner igen dig. Du, ifall du uppdaterar dig igen, för det första. Vad fantastiskt trevligt det vara att ses i helgen. Och kommentaren från min kombo "jag har nog inte hört hmm-hmm skratta så här på länge" var klockren. Det var otroligt välbehövligt, så tack, tack min vän. Att du är min vän.

För det andra, angående andra saker, andra sorger. Det var aldrig din sak att trösta. Du var ju involverad lite mot din vilja, och det var inte din sak att lyfta mig. Jag behövde få vara arg på honom. Och det är så lätt att man hamnar i kläm som syster. Men nu är jag inte arg, det var länge sen det släppte.

Det är bara lite chockartat hur lika ni är. Inte bara utseendeslingor, glimtar av dna. Utan hela stråk av kroppsspråk. Säkert 20 ggr under ditt och M (en till M, alla heter M) besök hann tanken på din bror flippa genom mig. Med dig som spegel.

Det hängde kvar, så jag ringde din bror idag. Vi pratade en timme. Det var roligt! Självklart lite styng av olika slag att höra vissa grejer, men på det stora hela bara bra. Bra att han mår bra, bra att jag mår bra, när det gäller honom. Vi kommer nog inte umgås, men den gången våra vägar korsas - säkert på grund av dig, så kommer vi ha trevligt. Tid gör bra grejer helt enkelt. Slipar ner vasst och rundar av hörn.

Stor kram, min vän. Nästa påsk firar vi hos er. ;)

Hetsens dag = 1 kopp kaffe

Tempot har lagt sig. Klockan är nu snart halv åtta och jag ska gå hem. Idag vällde allt in. Alla ville ha allt "så snabbt som möjligt" och jobb jag trodde var i hamn revs upp igen. Så mycket för att ta det lugnt. Fast jag andades lugnt emellanåt, in genom näsan och ut genom munnen. Kom igen kroppen - vi låtsas att vi är zen.

Så typiskt. Har varit sjukt lugnt här hela 2010. Men nu när jag ska slappna av och vara kolugn så staplar deadlinesen upp sig. Så idag så sa jag till F, den här som delar just min arbetsbörda att jag antagligen kommer vara borta den 19-20 april. Jag sa inte varför men att jag ligger lite lågt och kommer sjukskriva mig. Hon frågade inte utan markerade bara dagarna med små kryss i sin kalender. Man kanske ska anlägga spionmustasch. Och göra sig viktig i regeringens tjänst. Lite hemlighetsmakeri kan jag tycka. Men F är så himla tajt med C, och faller en faller alla. Jag vill inte berätta nått än. Eller jag berättade för lill-chefen, som verkade lagom road. Det får räcka så. Så länge.

Men hur jag ska göra för att inte stressa är en gåta. Får försöka uppväga med lite meditation efter jobbet eller nått.

40%...?

Allvarligt? Nu känns det ju som man borde försöka pressa in det med. Men frågan är ju om det går, jag inseminerar ju i naturlig cykel. Svårplanerat. Får se hur flexibla de är.

Dag 1

Idag är dag 1. Igen. Jag ska ju göra insemination i naturlig cykel. Min är rätt regelbunden. 28-31 dagar. ÄL dag 12-14. Peppar, peppar. Vågar knappt tänka Köpenhamn just nu. Jag gjorde ett misslyckat försök i januari. I februari var jag förkyld, lite för mycket feber. Och i mars hade jag en monsterinfluensa. Jag hade misstänkt svinis om jag inte vore vaccinerad. Så nu, ca 12 dagar kvar att hålla sig frisk. Jag sköljer näsan och spritar händerna. Tänker att det vore härligt om alla sjuka kunde hålla sig hemma. Utopi. :)

Jag tänkte ta några dagar ledigt, bo hos en kompis i Malmö. Testa positivt med bron i sikte liksom. Inte sitta stressad på ett X2000. Tror det är bättre upplägg att försöka vara på plats.Så hinner jag hänga lite med Cy med, och kanske några andra fina Malmöbor. Som en liten semester.

Det känns faktiskt nu, så här på Annandag påsk som att det varit en liten minisemester. En helg fylld av trevligheter. Långa promenader i vårväder, våffla på altanen, middag i Fiskis, räfsning i trädgården, oväntat besök från Karlstad, fika i Nyckelviken. Sen att det slutade med ett smärre snöoväder är okej. I morrn tar våren vid igen. Dag 2.

Sett på facebook

A i sin statusrad: "Tack för alla gratulationer! Är i full gång med att vänja mig vid livet som tvåbarnsmor!"

Längst ner i kommentarerna: "Grattis! Och välkommen in i visomhartvåsmåklubben!"

Det är så man blir helt matt.

Förövrigt när jag kollade lite uppdateringar så var det en ledsam sån. Som senast var hoppfull och idag förkrossad. Jag är ledsen för alla längtansfulla, förväntansfulla, hoppfulla som inte är "klubbmedlemmar".

"Na-na-na-na, na-na-na-nanana!!

Vil-ken här-lig dag! Har haft Jill Johnson i huvudet hela dan. På promenad runt i Duvnäs. Sol på hjässan. Det slår det mesta. Och sen invigde vi altanen för året. Med frasvåfflor :D

Dessutom har jag bokat en behandling, en Ayurvedisk sån. Inga nålar. Inga ömma zonterapi-punkter. Bara massage. Tipset kom från Loba. Kan knappt bärga mig! Som en sista grej innan nästa försök. Helpeppad liksom! Vilken härlig dag!!!

I gott sällskap en långfredag

Långfredag. Tittar på dokumentären I'm your man. Väldigt bra blandning av bra musiker. Och vackra ord. Hörde precis Rufus Wainwright tolka en sång om Janis Joplin. Skitfint. Så svtplay:a nu allihop om ni missat.

Långfredag. Har varit lång. Och fundersam. Jag har en vän jag tror jag måste ta avsked av. Eller inte henne men den relation vi en gång hade och råkat förlora. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Jag saknar relationen Men jag kan inte återskapa den. Det är inte hennes fel. Det är inte mitt. Det bara är.

Jag lärde mig ett avskedsknep när jag höll på att gå under i sorg pga ett avslutat förhållande. Det var en otroligt destruktiv tid. Jag försökte på massvis av sätt att skopa upp mig, ta mig samman och gå vidare ensam. Tillslut läste jag i en bok om avskedsknep. Problemet kan ofta vara att man inte fick chansen att ta avsked. Så det här hände. I mitt huvud.

Jag står på en strand. Det är en varm och stilla dag. Havet ligger spegleblankt. Bara små små vågor skapar ljud mot stenarna i strandkanten. Det ligger en eka med halva magen i vattnet. Jag vänder mig om. Han kommer gående. Stannar vid min sida. Vi står tysta och ser ut över oändlighet. Jag tar hans hand, ser på honom. Så leder jag honom sakta mot båten, jag skjuter den ut en bit, den lossar från stranden. Mina byxor är upprullade, bottens sandvågor under fötterna. Jag håller i ekan, trät är solvarmt. Han klättrar i, sätter sig på mittenbrädan. Våra ögon möts. Där är ingen ilska. Ingen ledsamhet. Ingen hårdhet. Bara ömhet. Vi ler, och jag knuffar honom sakta utåt. När vattnet når mina knän så ger jag båten en sista puff. Och släpper taget. Låter händerna falla ner. Så står jag där, ser honom glida iväg. Bli mindre och mindre. Tills han försvinner.

Jag låg på rygg i sängen när jag tänkte det här. Tårarna rann, kröp in i öronen, ner i håret. Men det var en okej ledsamhet, en fri. Visst var det fortfarande jobbigt efter det. Men det var där det vände. Jag klättrade uppåt.

Avsked. Tillbaka till min "vän". Självklart kommer hon inte veta något. Ett avskedsknep gör jag för min egen skull, för att jag behöver. Det är bara en process som jag är delaktig i. För att ta adjö av en relation där dörren redan är stängd.

A Sad Single Lady

Måste bara länka till det här. Linus undrar om det går att vara feminist som förälder. För det här är tankar jag har massvis av. Även om man har goda förutsättningar och intentioner så kanske ens undermedvetna pushar igenom.

Dagisbaciller på jobbet

Jaaaa.. men jag fattar. Jag är nojig. Pratar himla mycket om mitt väl och ve angående förkylningar. Men tror jag blir skogstokig om jag blir sjuk inför nästa besök, efter Februari-förkylningen och Mars-influensan. Nu är det min tur att vara frisk så jag kan ta mig söderut. Så ni fattar grejen.

Så idag knatar en kund in, med sina två små snoriga kids. De har varit hemma från dagis hela veckan, idag var de lite piggare. Men inte tillräckligt för dagis "jag vill inte att de blir sjuka igen".

Jag vet.. jag bor i storstan. Man kan inte skydda sig. Men jag blev lite trött. Och förresten tycker jag att dagispersonal och vårdpersonal borde slippa karensdagar. Vilka hjältar.