Orka stå på barrikaden..?

..varje dag. Är frågan. Är hos kund den här veckan, katalogproduktion. Min 10:e gång. Man pratar ju om massa, och oundvikligt om barnet. Igår berättade jag lättsamt för en av de anställda som också är gravid om bakgrunden och hela karusellen. Idag när saker som "vad roligt att ni flyttar hem" och vet ni vad det är för kön ännu?" hoppade ur mun på andra så orkade jag bara inte dra allt igen. Utan mä-häigt sa jag bara "ja det är kul" och "nej". Ibland orkar jag inte helt enkelt.

Men jag fattar att sen när Bambi är här så måste jag orka varje gång, för att det ska bli en naturlig del i hans/hennes liv - lika enkelt och självklart som huvudet är upp och fötterna ner. Bot och bättring. Ikväll var jag bara för himla trött.

Nu ska jag läsa den där texten som ska hamna i Aftonblaskan. Jo förresten, när den dyker upp så får ni hemskt gärna länka till den om ni vill - men länka inte bloggen, jag vill behålla bloggen anonym. Tackelitack!

orka uppdatera

...vännerna.

Kan folk sluta fråga om det känns något? Om det hänt något? Några tecken? Särskilt trött blir jag på människor känner mig och som jag gett ut bloggadressen till. Om jag var en sån vän till nån som mig skulle jag uppdatera mig på nätet först. Checka in. Liksom.

En annan bloggare skrev att det nog inte var lätt att vara vän till henne. Det är nog inte lätt att vara vän till mig heller. Jag ångrar att jag berättat något för nån. Då skulle man slippa alla menande blickar och klämkäcka kommentarer. "Du måste tänka positivt!" Är inte det man vill höra när man känner att hoppet är ute. För det tror jag verkligen. Det käns ingenting. Inga ömma bröst. Inga nidblödningar. Inget, inget, inget. Så. Kan alla fatta nu?! Att tänka sig gravid är som ingen jävla möjlighet.

Fast jag lär mig ju. Vid första försöket berättade jag för många. Nu vid andra berättade jag för få. Och nästa gång kommer jag fan inte berätta för nån.

Nej nu ska jag sova och försöka vakna på rätt sida. Den andra alltså.