
...vännerna.
Kan folk sluta fråga om det känns något? Om det hänt något? Några tecken? Särskilt trött blir jag på människor känner mig och som jag gett ut bloggadressen till. Om jag var en sån vän till nån som mig skulle jag uppdatera mig på nätet först. Checka in. Liksom.
En annan bloggare skrev att det nog inte var lätt att vara vän till henne. Det är nog inte lätt att vara vän till mig heller. Jag ångrar att jag berättat något för nån. Då skulle man slippa alla menande blickar och klämkäcka kommentarer. "Du måste tänka positivt!" Är inte det man vill höra när man känner att hoppet är ute. För det tror jag verkligen. Det käns ingenting. Inga ömma bröst. Inga nidblödningar. Inget, inget, inget. Så. Kan alla fatta nu?! Att tänka sig gravid är som ingen jävla möjlighet.
Fast jag lär mig ju. Vid första försöket berättade jag för många. Nu vid andra berättade jag för få. Och nästa gång kommer jag fan inte berätta för nån.
Nej nu ska jag sova och försöka vakna på rätt sida. Den andra alltså.
