Visar inlägg med etikett minnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett minnen. Visa alla inlägg

fredag 16 april 2010

Dagens soundtrack

I Stockholm. Där det är grått och regnigt.


Jag vaknade med ett vemod. Det är inte dåligt tror jag. Kan ha att göra med att jag hade en vaken timme mellan 03 och 04. Tillslut kollade jag fb via telefonen. Jag hade fått ett mail av en ledsen, orolig vän. Saker hon sa tog mig tillbaka fyra år. När allt var upp och ner. Stabila saker jag lutade mig mot rycktes undan. Allt var grått och alla var räddda. saker som jag aldrig trodde skulle sägas sas, och kunde aldrig tas tillbaka.

Men det är fyra år sen. Vi har rest på oss sen dess. Ärr finns kvar, men de bleks. Och i ljuset som kom efteråt kan vi alla se att just för oss, just den här situationen - löste sig fint. Och vi kan se på det utan ledsamhet, om än med vemod.

Nu ska jag försöka säga rätt saker till min vän.




lördag 10 april 2010

Syskon

Jag har tänkt på det här med syskon. Ett syskon kan ju vara något helt fantastiskt. Det behöver inte betyda speciellt mycket heller. Jag kan bara se utifrån mig själv. Min syster är två år äldre än mig.
Jag har en nästansyster med, ibland säger jag lillasyster, ibland kör jag den längre förklaringen, vi var stödfamilj i 5-6 år åt en tjej som är 7 år yngre än mig. Hon kom in i våra liv när jag befann mig i ingentinget kallat högstadie. I mitt tysta, ensamma jag fanns inte plats för så mycket mer just då. Jag önskar att jag hade varit äldre eller yngre, då hade vår kontakt idag kanske varit större. Hon är en fin tjej och vi pratar ibland, men det här inlägget handlar om T.

T den äldre, hjälten, den jag jämförde mig själv och andra med. Jag minns det som att vi hade kul, vi lekte mycket. Vi grälade förstås med, hon var bättre på att argumentera och jag var bättre på att slåss. Vi var/är rätt lika. Små blonda troll. Nu för tiden envisas hon med att färga håret mörkt. Det är ju fint med. Hon är ju den som vet mest om mig. Som delar minnen. En person som man inte behöver förklara så mycket för. Fast det är inte heller självklart att hon drar rätt slutsatser. Eller jag för den delen. Vi har haft våra konflikter och ilskna stunder. Min syster hade det kämpigt ett tag, och istället för att stötta henne höll jag på att stöta bort henne. Jag ångrar det fruktansvärt idag, och jag är glad att vi fortfarande umgås. Blod är kanske tjockare än vatten...?

I alla fall.. det här med syskon. I nuläget skulle jag bara blir fruktansvärt glad över ett barn. Och i tanken så blir det bara ett. Så länge jag är ensam. En förälder - ett barn, två föräldrar - flera barn. Det känns rätt för mig, självklart är det bara mina tankar och jag beundrar ensamstående med flera barn. Jag är rädd för att inte räcka till, tidsmässigt och ekonomiskt. Men vi är alla olika. Och samtidigt så känns det hemskt att beröva mitt barn på det fina med syskon. Att ha en lekkamrat. Att samla minnen och erfarenheter i samma hög. Vi får se.

Till T. Du är otroligt viktig, du och hela din familj. Och jag är äldre och förståndigare. Vi kommer säkert ha olika åsikter om saker i framtiden med, men jag kommer inte lägga mig i dina beslut. Stor kram!

Till min syster och alla andra syskon där ute. :D


ps. Halsen är bättre, febern dök aldrig upp, heja näskanna och ingefära! Idag är dag 6. En vecka kvar till Köpenhamn. På måndag ska jag skicka en ny donatorlista. Det enda jag vet är att jag skippar den jag fick förra ggn. Vi var nog inte a match made in heaven.