Långfredag. Tittar på dokumentären I'm your man. Väldigt bra blandning av bra musiker. Och vackra ord. Hörde precis Rufus Wainwright tolka en sång om Janis Joplin. Skitfint. Så svtplay:a nu allihop om ni missat.
Långfredag. Har varit lång. Och fundersam. Jag har en vän jag tror jag måste ta avsked av. Eller inte henne men den relation vi en gång hade och råkat förlora. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Jag saknar relationen Men jag kan inte återskapa den. Det är inte hennes fel. Det är inte mitt. Det bara är.
Jag lärde mig ett avskedsknep när jag höll på att gå under i sorg pga ett avslutat förhållande. Det var en otroligt destruktiv tid. Jag försökte på massvis av sätt att skopa upp mig, ta mig samman och gå vidare ensam. Tillslut läste jag i en bok om avskedsknep. Problemet kan ofta vara att man inte fick chansen att ta avsked. Så det här hände. I mitt huvud.
Jag står på en strand. Det är en varm och stilla dag. Havet ligger spegleblankt. Bara små små vågor skapar ljud mot stenarna i strandkanten. Det ligger en eka med halva magen i vattnet. Jag vänder mig om. Han kommer gående. Stannar vid min sida. Vi står tysta och ser ut över oändlighet. Jag tar hans hand, ser på honom. Så leder jag honom sakta mot båten, jag skjuter den ut en bit, den lossar från stranden. Mina byxor är upprullade, bottens sandvågor under fötterna. Jag håller i ekan, trät är solvarmt. Han klättrar i, sätter sig på mittenbrädan. Våra ögon möts. Där är ingen ilska. Ingen ledsamhet. Ingen hårdhet. Bara ömhet. Vi ler, och jag knuffar honom sakta utåt. När vattnet når mina knän så ger jag båten en sista puff. Och släpper taget. Låter händerna falla ner. Så står jag där, ser honom glida iväg. Bli mindre och mindre. Tills han försvinner.
Jag låg på rygg i sängen när jag tänkte det här. Tårarna rann, kröp in i öronen, ner i håret. Men det var en okej ledsamhet, en fri. Visst var det fortfarande jobbigt efter det. Men det var där det vände. Jag klättrade uppåt.
Avsked. Tillbaka till min "vän". Självklart kommer hon inte veta något. Ett avskedsknep gör jag för min egen skull, för att jag behöver. Det är bara en process som jag är delaktig i. För att ta adjö av en relation där dörren redan är stängd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar