Lördagkväll...

.. jag har precis varit fram och tillbaka till Cityterminalen med systern. Det var så himla många partyklädda på stan, och ikväll även om jag är dödstrött så blev jag lite sugen på en fest och en dagens eller två. Se där tänkte jag, än är jag inte uträknad :D

Det har varit två fina dagar, det är så sällan vi umgås bara hon och jag. Men det blir det nog ändring på rätt snart. I går var vi först på profylaxkursen, som egentligen var en förlossningskurs med profylaxdel. Det var verkligen jättebra att göra det tillsammans. Vi kneps och andades och masserades. Det var typ 6 andra par där. Min systers kommentar efteråt var "Vad gamla de var?!" Jaa sa jag, det är ju lite så i Sthlms innerstad. (Barnmorskorna i Gamla Stan) Man väntar på den rätte, man väntar på att göra lite karriär, det är ju bra att ha den där lägenheten, och man är runt 35 när första barnet är på g. Så får man ju bara hoppas att det funkar, att det inte är för sent, att man knatar vidare mot IVF. Hon själv hade ju varit bland de äldre på sin föräldrakurs då för 6 år sen när troll-1 kom. Hela 29 år. Men det är nog lite annorlunda i Visby.

Efteråt gick vi till Skeppsholmen, åt lunch på Moderna och gick ner i bergrummet under Östasiatiska museét och kollade på 2200 år gamla krigare i lera. Exakt vad gjorde vi i Sverige för 2200 år sen? Inget va? Sen vart det middag och film hemma. Lagom. Efter lite presentshopping i Nacka Forum idag och en film till var det hemfärd.

Nu är här lite tyst och tomt. Min syster och jag har utvecklats till personer vi gillar att hänga med. Det tycker jag är coolt och stort. Och det känns som om det bara kan bli bättre och bättre.

"Mooot Sherwoodskogen!!!"

Dubbelt upp

Två av mina vänner, ett par, ska ha barn. Jag pratade nyss med tjejen, I, och avslöjade att det är två. Tvillingar liksom. De hade varit på ultraljud förra veckan, hon är nu i v.19 och då hade de fått se två huvuden, två hjärtan. Jag har fortfarande gåshud. Det är så coolt.

Och jag är så glad att jag inte är kvar där jag var för ett år sen, då hade jag nog inte överlevt. Det är ju inte riktigt rättvist, att vissa inte kan få barn alls och vissa är superfertila. Hon plockade ut sin spiral och 3-4 dagar senare hade hon ägglossning - blev gravid direkt. Jag önskar att det kunde fungera så för alla. Eller alltså, ett barn räcker nog. Hon lät lite matt, men väldigt väldigt glad.

Jag känner Bambi under hjärtat och är så glad att jag kan glädjas med henne. Klart lite avis kan jag ju vara på att hon har en pojkvän, som är sjukt exalterad och kommer bli en strålande far. Men jag tänker att jag kan kanske låna honom ibland, leker han med två kan han ju leka med tre. Och också lite avis på att barnen kommer ha varandra, jag önskade att Bambi fick syskon - nu när jag slutat må illa så kan jag nog tänka mig en resa till. Men inte så troligt att det kommer hinnas med. För ensam gör jag inte resan en gång till, jag tror att det bästa för två barn eller fler är helt enkelt två föräldrar. Av vilket kön som helst. Men ensam tror jag det blir svårt att få ihop det, speciellt om man ska göra samma sak igen - stressinsemination i Köpenhamn. Hmm. Nej, som tur var har Bambi två fina kusiner.

Syskon

Jag har tänkt på det här med syskon. Ett syskon kan ju vara något helt fantastiskt. Det behöver inte betyda speciellt mycket heller. Jag kan bara se utifrån mig själv. Min syster är två år äldre än mig.

Jag har en nästansyster med, ibland säger jag lillasyster, ibland kör jag den längre förklaringen, vi var stödfamilj i 5-6 år åt en tjej som är 7 år yngre än mig. Hon kom in i våra liv när jag befann mig i ingentinget kallat högstadie. I mitt tysta, ensamma jag fanns inte plats för så mycket mer just då. Jag önskar att jag hade varit äldre eller yngre, då hade vår kontakt idag kanske varit större. Hon är en fin tjej och vi pratar ibland, men det här inlägget handlar om T.

T den äldre, hjälten, den jag jämförde mig själv och andra med. Jag minns det som att vi hade kul, vi lekte mycket. Vi grälade förstås med, hon var bättre på att argumentera och jag var bättre på att slåss. Vi var/är rätt lika. Små blonda troll. Nu för tiden envisas hon med att färga håret mörkt. Det är ju fint med. Hon är ju den som vet mest om mig. Som delar minnen. En person som man inte behöver förklara så mycket för. Fast det är inte heller självklart att hon drar rätt slutsatser. Eller jag för den delen. Vi har haft våra konflikter och ilskna stunder. Min syster hade det kämpigt ett tag, och istället för att stötta henne höll jag på att stöta bort henne. Jag ångrar det fruktansvärt idag, och jag är glad att vi fortfarande umgås. Blod är kanske tjockare än vatten...?

I alla fall.. det här med syskon. I nuläget skulle jag bara blir fruktansvärt glad över ett barn. Och i tanken så blir det bara ett. Så länge jag är ensam. En förälder - ett barn, två föräldrar - flera barn. Det känns rätt för mig, självklart är det bara mina tankar och jag beundrar ensamstående med flera barn. Jag är rädd för att inte räcka till, tidsmässigt och ekonomiskt. Men vi är alla olika. Och samtidigt så känns det hemskt att beröva mitt barn på det fina med syskon. Att ha en lekkamrat. Att samla minnen och erfarenheter i samma hög. Vi får se.

Till T. Du är otroligt viktig, du och hela din familj. Och jag är äldre och förståndigare. Vi kommer säkert ha olika åsikter om saker i framtiden med, men jag kommer inte lägga mig i dina beslut. Stor kram!

Till min syster och alla andra syskon där ute. :D

http://www.youtube.com/watch?v=qhtrXnMsSFc

ps. Halsen är bättre, febern dök aldrig upp, heja näskanna och ingefära! Idag är dag 6. En vecka kvar till Köpenhamn. På måndag ska jag skicka en ny donatorlista. Det enda jag vet är att jag skippar den jag fick förra ggn. Vi var nog inte a match made in heaven.

Gosse - fattar du vad det handlar om?

Nej här ligger man helt feberdäckad och kan inte göra annat. Jag inser att nästa vecka inte är veckan jag ska strosa runt på Ströget och titta in i roliga danska affärer, återse det där nästan mysiga rummet på Storkklinniken för att sedan inte ta färjan men väl tåget över sundet. I toner av dur. Förkylningen från helvetet vägrar att ge med sig en tum. Viruset har bara flyttat runt lite vad det verkar. Halsen - lite mindre ond. Bihålorna - lite mer onda. Och tillhörande smärta i tänderna - som verkar vara obligatorisk i samband med snor.

Men för att verka lite överdrivet positiv så är jag okej med det. Väntan en månad till. Nästa vecka kommer min syster på ett ovanligt storstadsbesök. Vi ska gå på konsert och troligen även kolla in Alice i 3D. Så att hon har något att förtälja hemma i Visby... :)

Klart jag skojar. Vissa saker har Stockholm som inte Visby har att erbjuda. Visby har tusen saker som inte Stockholm har att erbjuda. Så när hon far hem igen så kommer jag vilja följa med. Stockholm - Visby. 0-1. Men det ska bli otroligt roligt med syster-besök. Bara hon och jag liksom. Det händer inte ofta. Och hon är en viktig person - så där viktig man bara kan vara när man vet att det är bättre med mysse än byxor på sommaren, kan hela Djungelboken-LPn utantill och vet exakt vad "alla bara hackar på mig" och "lyssna på're här bara" innebär. Och tusen saker till.