Ajja-bajja?

Jag gillar rätt få barn. Kanske för att jag känner rätt få barn. Men de här två älskar jag. Den stora var min första närkontakt med små barn, och hon kramade min hand och mitt hjärta från första stund. Gav mig många aha-upplevelser. Nära-barn-upplevelser. Jag har inte riktigt blivit Mosta Kahn ännu för den lilla, men jag hoppas kunna bli det - umgås mer. De lär mig mycket, och deras mamma med. Som att det spelar ingen roll om man blir blöt om fötterna en solig dag i mars. Inte så mycket akta, akta. Mer testa, testa. De är fina små personer, och jag är glad att du kommer ha dem i närheten. 

En tuff liten tjej

Det var en sen kväll i september. Sista helgen vi alla var tillsammans huset. Mina föräldrars skilsmässa var färdig. Huset bytt mot en lägenhet i stan åt din mormor. Din morfars väska och pass var packat. Jag hade varit i stan, och när jag körde in på gården såg jag flammorna längst nere i trädgården. Jag stängde av motorn. Som en siluett mot natthimlen det stora tvåvåningshuset. Nu ett tomt skal, allt packat. Det som skulle skänkas var skänkt. Jag gick ur bilen och hör: Kahn! Kahn! Och mot mig rusar din kusin. Först ser jag henne inte, mellan mig och brasan är 30m mörker. Som hon forserar orädd, med stor tillit. Så kommer hon fram ur mörkret, springer så ivrigt att hon nästan springer på stället. När hon nått fram lyfter jag upp henne. Liten, liten person, hon har ännu inte fyllt två,  som andfått får ur sig: Vi eldar, vi eldar!

Med henne på höften, vandrar jag bort mot familjen. Genom trädgården, förbi huset, världen som varit min sen jag föddes. Och den kvällen var fin. Vi lyckades lägga vår ilska åt sidan. Vi var alla där och tog adjö av stället, lade pinnal på pinnal på brasan vart eftersom. Vemodigt och vackert var det. Och den lilla sprang runt, runt och lockade oss att le. Vi får åka dit och titta om några år. När biggaråerna är mogna ;) 

Nej, det är inte lugnt

Jag har valt att berätta det här för ett tiotal personer än så länge.  Av dem så är nästan alla positiva till idén, och framförallt de som redan är föräldrar. Men de flesta har även ansett att jag har flera år på mig, att jag minst borde vänta till efter 35. Vänta för att eventuellt träffa någon att dela det med först. Men det är också så att de flesta inte har en aning om hur statistiken ser ut. 

Jag fyller 32 om några månader. Mellan 30-34 år har man ungefär 25-30% chans att bli gravid om man insemineras vid ägglossning. Det innebär alltså att det krävs 3-4 försök. Naturligtvis kan man ha tur och bli gravid vid första försöket, men om vi ser hur statistiken ser ut. Varje försök via Storkkliniken i Köpenhamn kostar 4000 danska kr/gång med anonym donator och 6000 för en öppen. (begreppen anonym och öppen får vi ta en annan gång). Och nej, pengar är inte ett argument här. Men frågan är hur man tacklar förväntan vs besvikelse gång på gång. Efter man fyller 35 år, blir det svårare. Chansen att man blir gravid är ungefär 20%. Och efter att man fyller 38 år är den siffran 10%. Dessutom ökar risken för spontan abort med åren med, och redan nu är den siffran ungefär 16%. Och med åren tillkommer svårigheter, komplikationer, infertilitetsbehandlingar etc. Så nej, det är inte lugnt. Jag har inte en oändlig flod av tid att ösa ur. Jag kan inte säga till min inre stress - tagga ner. En annan aspekt är att nu är jag 32, om jag blir gravid i år så kommer jag vara närmare 33 när du föds. När du fyller 15 är jag 48 år. Man kan ju vara en ungdomlig 50-åring, men det kommer vara svårt att relatera till ett tonårsliv. Att lägga på 5 år till för att eventuellt hitta drömmannen/pappan känns som ett tunt argument.  

Money money money

Ja jag oroar mig för pengar. Ligger ibland vaken och tänker på hur tufft det blir. Mitt liv nu är ganska enkelt, rätt stor inkomst, ganska lite fasta utgifter. Det kommer bli annorlunda. Just nu så sparar jag i två högar. Ett Danmarkskonto, och ett framtidskonto för oväntade utgifter. Jag har en tuff budget nu, det är som det enda jag kan göra. Jag kan inte veta något om framtiden. Men det är klart att jag ororar mig. Men den oron är mindre än min längtan. 

Så jag hoppas du inte blir besviken om vi inte kommer att ha råd att åka utomlands ofta, kanske inte alls. Eller om jag kan ge dig ridlektioner men inte någon egen häst. Eller sneakers av exakt "rätt" märke, men rätt schyssta dojjor ändå. Jag ska försöka ge dig det viktiga. Mod och självkänsla, nyfikenhet och öppenhet. Och sånt kan man inte köpa ändå ;) 

Min kropp är mitt tempel

Jag dricker inte alkohol. Jag käkar massa frukt och grönt. Max en kopp kaffe om dagen. Fisk tre dagar i veckan. Lagar mat från scratch. Så lite E-ämnen som möjligt, så lite salt som möjligt, så lite socker som möjligt. Extra vitaminer med folsyra. Solrosolja, för det ska vara bra. Röda frukter och färgstarka grönsaker fyllda med antihistaminer och vitaminer. Tvingar i mig broccoli till och med. Shit. Jag kommer leva för evigt om jag fortsätter så här :D