Läkarmakt

Vad är det som gör att man krymper ihop inför en läkare?

 Jag var hos en gynekolog i tisdags, för de  första blodproverna. Jag ska dit igen om 20 dagar och lämna mer blod och undersökning. Och om ca 6 veckor ska jag göra ett ultraljud för att se hur mina äggledare ser ut. Ifall det är biologiskt svårt eller omöjligt är ju bra att veta. Men ialla fall. Min gynekolog - Git, en kvinna i 45-50-års åldern. Med mungiporna i knävecken redan innan jag sa hej. "Det är ju ett oerhört svårt beslut det här" sa hon med sin förmanande röst. Och jag kröp ihop och tog emot. Mitt enda försvar jag kunde klämma fram var "det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli", och min blick gled undan hennes. Jag tänkte ut massor av ord och meningar på väg till tunnelbanan. Och hur jag skulle velat säga orden med min mjukaste röst. Få Gits ögon att skimra i skam istället. När man sitter bakom ett skrivbord i maktposition som läkarrollen för med sig, måste man inte tänka extra på att man inte har en aning om vems blick man möter? 

krokodilmammor

Usch. Jag svackar lite. Tänk om jag inte räcker till. Att jag inte lyckas fostra ett barn.  Uppmuntra det till nyfikenhet, glädje, styrka, mod. Tänk om jag överför mina egna demoner? Som jag brottas med, gradvis släpper. Gradvis lär mig älska mig själv. Se mig som den bra person jag är. Inte ställa mig sist i kön, lägst i rang, tystast i kören. Tänk om jag ger alla mina skruvade tankar till en liten formbar person. Utan en partner som kanske skulle kunna tillföra andra egenskaper, andra infallsvinklar. Fixar en ensam person det här? Eller det vet jag ju att det finns personer som gör. Men klarar jag det? Jag vet inte. Tänk om jag blir mamman som diskuteras i terapisoffan om 30 år. Som inte höll måttet. Snubblade på mållinjen. Om ens det. Hon som gjorde sitt bästa, men som med sin egen ryggsäck tyngdes ned och inte räckte till. Som det diskuteras att så här i backspegeln kanske man hade valt en annan väg. Kan ens bästa räcka? Eller är det inte försvarbart alls?