Man ser Hemglassbilen stå parkerad på Tomtebogatan och snön piskar, utanför står Hemglassgubben och huttrar. Inte en kund i sikte. Hemglassgubben är verkligen en gubbe desstom, det brukar ju alltid vara typ tonåringar på sitt första jobb. Att sälja glass kräver körkort och genererar knappt pengar är min uppfattning, men jag har kanske fel. Då kommer tanken att han kanske hade ett annat jobb innan, ett jobb som det skars ner på. Så fick han börja sälja glass. I snöstorm. Och ingen handlar.
Och jag fick gråt i halsen.
Sen gick jag ner i tunnelbanan. Framför mig gick en man som skulle ha kunnat vara min pappa. Samma slitna vinter/vår/höst-jacka. (för den duger ett år till). Samma fula gubbjeans (ni vet de där som antagligen är köpta på Coop Forum eller liknande). Samma hållning. Fast det var ju inte min pappa. Han bor på andra sidan jodklotet. Men det är en annan historia. Men när man redan har gråti halsen för att ingen vill handla av Hemglassgubben så är det ju lätt att fortsätta så när man tänker på borttapade pappor.
Skulle träffa en kompis på Copacabana i Hornstull, jag kom dit lite tidigt och ville beställa nått ätbart. Så fanns det några dagens jag inte blev sugen på och annars mackor. De gör ju världens godaste mackor på det stället. Men så går man på nån slags kolhydratfattig diet för att det ska vara bra. Det slutade med att världens finaste servitris ordnade världens godaste sallad. Och då blev jag alldeles gråtig i halsen igen. För att hon var så snäll.
Sen när jag var på väg hem så hade jag min iPod på random. Jag brukar inte ha det. Blir så lätt schitzofrent när musikstilar blandas hej vilt. Och helt plötsligt poppade den här upp.
I need something to believe in
Breathe in sanctuary in the
Easy silence that you make for me
It's okay when there's nothing more to say to me
And the peaceful quiet you create for me
And the way you keep the world at bay for me
The way you keep the world at bay
Ja då var det ju dags igen. Jag är rätt nöjd med ensamheten. Men just idag skulle det vara trevligt att ha någon som kan hjälpa till att hålla världen på avstånd en stund.
Jag älskar också den sången. Får också gråten i halsen av den. En annan som snurrat i min skalle senaste veckorna är Amanda Jenssens Greetings From Space. Lika vacker den.
SvaraRaderaGreetings from space, I am lost without a trace,
without a name, number or face
Here I could stay, it feels nice to get away
From all the pain
The world has gone insane
Men åh.
SvaraRaderaStorkramen till dig.
åh Tokiga musik är bland det bästa ifall man bara vill släppa lös känslor. Glada, galna, ledsna, arga. Det är skönt när andra säger vad man känner på ett fint sätt.
SvaraRaderatack Loba! det var väl bara en sån där dag, när man kanske egentligen itne borde gått ur sängen. men i morgon är det ju en ny.
kram på er bägge, tror ni behöver en stor en med.
Jag känner igen det där.
SvaraRaderaJag får såna empati-maximum-attacker. Som dessutom ibland blir absurda i sin långsökthet. När man typ börjar gråta för att man ser en ensam barnvante ligga på marken, och man tänker att i något ledset barns ficka ligger det en annan ensam vante och bara längtar till sin maka.
åh.. nu vart det nästan lite ont i halsen igen. Mne det är fint med såna vant-streck. Som man kan hänga hittade vantar på.
SvaraRadera