Visar inlägg med etikett blogg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett blogg. Visa alla inlägg

fredag 23 april 2010

Sånt som bara inte får hända

..men som gör det ändå. Jag vaknade i morse och koncentrerade mig på bra saker från början. Som att det är sol i Sthlm. Efter 3 dagar jämngrå, regngrå, snögrå tillvaro. Sol! Bra grej! Jag promenerade från Slussen till jobbet. 5000 steg. Bra sätt att börja dagen på. Bra grej! Drack en kopp te när jag kom fram. Pepparmynta. Bra grej!

Kollade FB. En vän till mig hänvisade till sin syters blogg i statusraden. Och under flera, flera sorgsna kommentarer. Jag kollade. Hon hade blivit mamma. Hennes kille hade blivit pappa. Men spjälsängen hemma stod tom. En normal graviditet och en normal förlossning. Bebisens hjärta slog, men hon andades inte. Och livet bara sakta försvann. Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

41 veckors förberedelse. Och nu bara tomt.

söndag 14 mars 2010

Insomnia

Efter en vecka i sängen har min sovklocka helt ballat ur. Ännu är jag på rätt sida midnatt, men klarvaken. Har försökt med olika avslappningsknep, men med dåligt resultat. Istället trängs och trasslar alla tankarna ihop sig. En dålig grej med laptop är att man plockar lätt fram den, när man försöker sova och googlar på saker av vikt. Och den senaste veckan har jag surfat runt på olika bloggar som berör samma längtan som min. Det är både upplyftande och förödande. Gud vad många därute som har kämpat och fortfarande kämpar. Starka, trötta, glada, sorgsna, härliga, förbjudna känslor som yr runt därute i bloggrymden. Jag vet inte om det är bra eller dåligt för mig just nu, men det kan inte hjälpas. Det är värsta drogen. Det är en skum känsla. Att man vill så gärna läsa de lyckade historierna för då tänker man att wow - det kan lyckas, samtidigt som man inte vill läsa dem för då tänker man fan - så där kommer det aldrig bli. Men just nu är den förbjuden. Tanken att det inte kommer gå. Den stoppar jag långt ner i säcken tillsammans med tankarna om rättvisa vs orättvisa. För något sånt finns inte. Världen funkar inte så. Det är bara slump. Det ligger ingen orättvisa i att den och den får barn och jag inte. Det kan ligga mycket sorg i det, men om jag väljer att tänka att det är orättvist så väljer jag fel väg. Då hamnar jag på den där lilla arga stigen, som blir snårig och jävligt ensam. Istället för att säga Varför just jag? Så får jag säga Varför inte jag? Vad är det som särskiljer mig så att jag inte skulle drabbas? Och då finns bara... inget. Bara slump.