Mellan glädje och sorg

Kollar bloggen på jobbet, innan jobbet riktigt kommit igång. Och först blir det glädjetårar för Tea som äntligen plussat. Sen läser jag vidare och inser att Tonci förlorat sitt barn, med bara veckor kvar till förlossningen. Det är så överjävligt att det inte går att förstå.

Sånt som bara inte får hända

..men som gör det ändå. Jag vaknade i morse och koncentrerade mig på bra saker från början. Som att det är sol i Sthlm. Efter 3 dagar jämngrå, regngrå, snögrå tillvaro. Sol! Bra grej! Jag promenerade från Slussen till jobbet. 5000 steg. Bra sätt att börja dagen på. Bra grej! Drack en kopp te när jag kom fram. Pepparmynta. Bra grej!

Kollade FB. En vän till mig hänvisade till sin syters blogg i statusraden. Och under flera, flera sorgsna kommentarer. Jag kollade. Hon hade blivit mamma. Hennes kille hade blivit pappa. Men spjälsängen hemma stod tom. En normal graviditet och en normal förlossning. Bebisens hjärta slog, men hon andades inte. Och livet bara sakta försvann. Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

41 veckors förberedelse. Och nu bara tomt.

Livet är kort

.. det visste man ju. Kortare för en del. En tjej på jobbet fick ett samtal idag, en nära vän hade gått bort. Det var väntat, vännen var sjuk men också alldeles för j-la ung. Knappt börjat det där man kallar livet. Hon gick hem förstås, för att försöka få ordning på det obegripliga. Hon är en varm och fin person jag knappt känner. Men det satte ändå känslan på den här dagen. Jag vill inte vara den som slösar tid, när vissa ingen får.

Just nu är alla känslor under ytan, precis innanför huden men ändå djupt inom mig. Det behövs bara lite rasp så kommer de fram. Och de verkar alla vara av den svarta sorten. Irritation. Ilska. Sorg. Har läst idag i fleras texter, många, många mår inte bra. Jag önskar att det fanns något man kan göra. En formel eller så. Så att alla mår lite bättre. Och att ingen som borde ha ett långt liv går bort i förtid.

Jag hoppas.

I gott sällskap en långfredag

Långfredag. Tittar på dokumentären I'm your man. Väldigt bra blandning av bra musiker. Och vackra ord. Hörde precis Rufus Wainwright tolka en sång om Janis Joplin. Skitfint. Så svtplay:a nu allihop om ni missat.

Långfredag. Har varit lång. Och fundersam. Jag har en vän jag tror jag måste ta avsked av. Eller inte henne men den relation vi en gång hade och råkat förlora. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Jag saknar relationen Men jag kan inte återskapa den. Det är inte hennes fel. Det är inte mitt. Det bara är.

Jag lärde mig ett avskedsknep när jag höll på att gå under i sorg pga ett avslutat förhållande. Det var en otroligt destruktiv tid. Jag försökte på massvis av sätt att skopa upp mig, ta mig samman och gå vidare ensam. Tillslut läste jag i en bok om avskedsknep. Problemet kan ofta vara att man inte fick chansen att ta avsked. Så det här hände. I mitt huvud.

Jag står på en strand. Det är en varm och stilla dag. Havet ligger spegleblankt. Bara små små vågor skapar ljud mot stenarna i strandkanten. Det ligger en eka med halva magen i vattnet. Jag vänder mig om. Han kommer gående. Stannar vid min sida. Vi står tysta och ser ut över oändlighet. Jag tar hans hand, ser på honom. Så leder jag honom sakta mot båten, jag skjuter den ut en bit, den lossar från stranden. Mina byxor är upprullade, bottens sandvågor under fötterna. Jag håller i ekan, trät är solvarmt. Han klättrar i, sätter sig på mittenbrädan. Våra ögon möts. Där är ingen ilska. Ingen ledsamhet. Ingen hårdhet. Bara ömhet. Vi ler, och jag knuffar honom sakta utåt. När vattnet når mina knän så ger jag båten en sista puff. Och släpper taget. Låter händerna falla ner. Så står jag där, ser honom glida iväg. Bli mindre och mindre. Tills han försvinner.

Jag låg på rygg i sängen när jag tänkte det här. Tårarna rann, kröp in i öronen, ner i håret. Men det var en okej ledsamhet, en fri. Visst var det fortfarande jobbigt efter det. Men det var där det vände. Jag klättrade uppåt.

Avsked. Tillbaka till min "vän". Självklart kommer hon inte veta något. Ett avskedsknep gör jag för min egen skull, för att jag behöver. Det är bara en process som jag är delaktig i. För att ta adjö av en relation där dörren redan är stängd.

Insomnia

Efter en vecka i sängen har min sovklocka helt ballat ur. Ännu är jag på rätt sida midnatt, men klarvaken. Har försökt med olika avslappningsknep, men med dåligt resultat. Istället trängs och trasslar alla tankarna ihop sig. En dålig grej med laptop är att man plockar lätt fram den, när man försöker sova och googlar på saker av vikt. Och den senaste veckan har jag surfat runt på olika bloggar som berör samma längtan som min. Det är både upplyftande och förödande. Gud vad många därute som har kämpat och fortfarande kämpar. Starka, trötta, glada, sorgsna, härliga, förbjudna känslor som yr runt därute i bloggrymden. Jag vet inte om det är bra eller dåligt för mig just nu, men det kan inte hjälpas. Det är värsta drogen. Det är en skum känsla. Att man vill så gärna läsa de lyckade historierna för då tänker man att wow - det kan lyckas, samtidigt som man inte vill läsa dem för då tänker man fan - så där kommer det aldrig bli. Men just nu är den förbjuden. Tanken att det inte kommer gå. Den stoppar jag långt ner i säcken tillsammans med tankarna om rättvisa vs orättvisa. För något sånt finns inte. Världen funkar inte så. Det är bara slump. Det ligger ingen orättvisa i att den och den får barn och jag inte. Det kan ligga mycket sorg i det, men om jag väljer att tänka att det är orättvist så väljer jag fel väg. Då hamnar jag på den där lilla arga stigen, som blir snårig och jävligt ensam. Istället för att säga Varför just jag? Så får jag säga Varför inte jag? Vad är det som särskiljer mig så att jag inte skulle drabbas? Och då finns bara... inget. Bara slump.