...vännerna.
Kan folk sluta fråga om det känns något? Om det hänt något? Några tecken? Särskilt trött blir jag på människor känner mig och som jag gett ut bloggadressen till. Om jag var en sån vän till nån som mig skulle jag uppdatera mig på nätet först. Checka in. Liksom.
En annan bloggare skrev att det nog inte var lätt att vara vän till henne. Det är nog inte lätt att vara vän till mig heller. Jag ångrar att jag berättat något för nån. Då skulle man slippa alla menande blickar och klämkäcka kommentarer. "Du måste tänka positivt!" Är inte det man vill höra när man känner att hoppet är ute. För det tror jag verkligen. Det käns ingenting. Inga ömma bröst. Inga nidblödningar. Inget, inget, inget. Så. Kan alla fatta nu?! Att tänka sig gravid är som ingen jävla möjlighet.
Fast jag lär mig ju. Vid första försöket berättade jag för många. Nu vid andra berättade jag för få. Och nästa gång kommer jag fan inte berätta för nån.
Nej nu ska jag sova och försöka vakna på rätt sida. Den andra alltså.
Du kan ha rätt. Men samtidigt ska du veta att det int behöver kännas alls. Min ena graviditet fick jag Dolly Parton-tuttar en hel vecka innan mensen skulle ha kommit. Hårda jättetuttar som gjorde uront. Jag gick och klämde på dem hela tiden i ren förundran. Ingen tvekan, liksom.
SvaraRaderaMin andra graviditet, hade jag samma slappa tuttar som alltid annars. Jag hade absolut ingen känsla av graviditet innan strecket på stickan. Inga tecken alls. Nada.
Och en livmoder i första fasen av en graviditet känns precis som en pms-livmoder som förbereder sig för mensvärk. Vilket är läskigt, för man tror hela tiden att man ska börja blöda och förlora barnet de första månaderna, eftersom man har "menskänningar" mest hela tiden.
Du kan behöva åka till Danmark en gång till. Men du kan lika gärna vara gravid, utan att det känns ännu. Och det säger jag inte för att muntra upp, utan för att det är sant.
Tack Tokiga, jag blir alldeles glad att du delar med dig! Stor kram!
SvaraRadera