Sista pappainlägget

Att rent ut säga att någon är känslomäsigt efterbliven har sina konsekvenser. Och det fattade ju jag från början vart vi skulle hamna. Så vansinnigt förutsägbart liksom. Just nu är jag mest arg fortfarande, men jag fattar ju att resten kommer hinna ifatt.

"ja du aer ju saa mycket baettre du o jag avslutat kapitel"

Det sista mailet från pappa. Kort och koncist. I min mage sparkar en liten kille. Jag gav honom en liten bit choklad nyss, han gillar choklad. Jag tänker, hur kan man skaffa barn för att sen avsluta relationen med dom? Jag lägger handen på min mage och tänker, du och jag - vi ska aldrig hamna i den här sitsen. Du är inte här än, men jag älskar dig redan. Du är inte här än men jag får dödsångest vid tanken på att förlora dig. Kärlek kiddo.

Man vet..

..att man förvandlats till en lipsill när man får ont i hjärtat av:

Man ser Hemglassbilen stå parkerad på Tomtebogatan och snön piskar, utanför står Hemglassgubben och huttrar. Inte en kund i sikte. Hemglassgubben är verkligen en gubbe desstom, det brukar ju alltid vara typ tonåringar på sitt första jobb. Att sälja glass kräver körkort och genererar knappt pengar är min uppfattning, men jag har kanske fel. Då kommer tanken att han kanske hade ett annat jobb innan, ett jobb som det skars ner på. Så fick han börja sälja glass. I snöstorm. Och ingen handlar.

Och jag fick gråt i halsen.

Sen gick jag ner i tunnelbanan. Framför mig gick en man som skulle ha kunnat vara min pappa. Samma slitna vinter/vår/höst-jacka. (för den duger ett år till). Samma fula gubbjeans (ni vet de där som antagligen är köpta på Coop Forum eller liknande). Samma hållning. Fast det var ju inte min pappa. Han bor på andra sidan jodklotet. Men det är en annan historia. Men när man redan har gråti halsen för att ingen vill handla av Hemglassgubben så är det ju lätt att fortsätta så när man tänker på borttapade pappor.

Skulle träffa en kompis på Copacabana i Hornstull, jag kom dit lite tidigt och ville beställa nått ätbart. Så fanns det några dagens jag inte blev sugen på och annars mackor. De gör ju världens godaste mackor på det stället. Men så går man på nån slags kolhydratfattig diet för att det ska vara bra. Det slutade med att världens finaste servitris ordnade världens godaste sallad. Och då blev jag alldeles gråtig i halsen igen. För att hon var så snäll.

Sen när jag var på väg hem så hade jag min iPod på random. Jag brukar inte ha det. Blir så lätt schitzofrent när musikstilar blandas hej vilt. Och helt plötsligt poppade den här upp.

Dixie Chicks – Easy Silence

I need something to believe in
Breathe in sanctuary in the
Easy silence that you make for me
It's okay when there's nothing more to say to me
And the peaceful quiet you create for me
And the way you keep the world at bay for me
The way you keep the world at bay

Ja då var det ju dags igen. Jag är rätt nöjd med ensamheten. Men just idag skulle det vara trevligt att ha någon som kan hjälpa till att hålla världen på avstånd en stund.

Dagens soundtrack

I Stockholm. Där det är grått och regnigt.

Jonathan Johansson – Aldrig ensam

Jag vaknade med ett vemod. Det är inte dåligt tror jag. Kan ha att göra med att jag hade en vaken timme mellan 03 och 04. Tillslut kollade jag fb via telefonen. Jag hade fått ett mail av en ledsen, orolig vän. Saker hon sa tog mig tillbaka fyra år. När allt var upp och ner. Stabila saker jag lutade mig mot rycktes undan. Allt var grått och alla var räddda. saker som jag aldrig trodde skulle sägas sas, och kunde aldrig tas tillbaka.

Men det är fyra år sen. Vi har rest på oss sen dess. Ärr finns kvar, men de bleks. Och i ljuset som kom efteråt kan vi alla se att just för oss, just den här situationen - löste sig fint. Och vi kan se på det utan ledsamhet, om än med vemod.

Nu ska jag försöka säga rätt saker till min vän.