"Nomalmstorg tack!"

Danska pengar ser ut som monopolpengar. Färgglada. Danskar är lite färggladare helt enkelt. Igår sålde jag fonder och växlade pengar. Fick en stor hög monopolpengar. Det kändes otroligt bra med dem i väskan. Bestämt. Ordnat. Och idag har jag varit på vårdcentralen, jag har troligen urinvägsinfektion. Snubbeltråd! Äta penicillin och stanna hemma. Jag deppade lite först, men nu har jag kommit över det. De danska kronorna går ju att använda om en månad med. 

Räknar ner

Det snöar inte ännu. Eller det har kommit enstaka flingor som lämnat fukt på trottoarerna. Jag har bestämt mig för att göra ett första försök i min nästa cykel. Det blir antagligen i månadsskiftet. Det känns spännande och lite läskigt. Och väldigt stressigt. Jag önskar att jag satt på tåget nu. Så mycket som ska klaffa.

Jag har ju träffat en man. Världens bästa. Men han är inte redo, vi är inte redo tillsammans. Och jag kan inte vänta. Jag har varligt ärlig med honom hela vägen, så nu när jag sa att jag bestämt mig på allvar, tog han det fint. Han förstår. Sa alla de där bra och fina sakerna. Vilket gör att jag bara vill hålla om honom hårt och aldrig släppa. Vi bestämde att i en komplicerad situation så tar vi dag för dag. Och ärlighet är det viktigaste.

"Hur mång-a barn får jag när jag blir stor!"

Gravida magar överallt. Minst tio på Facebooklistan som blivit föräldrar sen i somras. Tre-fyra i min närmaste krets. Jag orkar snart inte säga "Grattis!" "Gud vad kul!" Och jag orkar definitivt inte lyssna när de gnäller om hur trötta de är. Klart att de får lov att gnälla. Att ventilera och berätta om alla de där små fantastiska sakerna som händer därhemma. Till någon annan. Och det gör mig sorgsen att jag inte orkar lyssna. Det är så stort så stort. 

Att välja och välja bort är så vansinnigt svårt

När man bestämt sig så lägger nån ut snubbeltråd, bygger en mur, kastar ut fartänglar. Jävlas. Även om det är på ett fint sätt i form av en människa jag gillar och saknar när jag inte är inom räckhåll så nog f-a-n är det snubbeltråd. Hela det här året har jag haft ett mål, en riktning. Så i juni dyker han upp. Mannen som är snubbeltråden. Mannen som jag tycker om och som tycker om mig. Fantastiskt tänker ni. Jag är ensam, han är ensam - askungeslut på det hela. Eller inte. 

Han är inte "mentalt redo". Han måste hitta sig själv först. Han vill gärna vara med mig -planlöst. 

Jag hade kunnat vänta på honom, men även om jag inte hoppas det så känns väntan på honom oändlig. Och så länge kan jag inte vänta. Jag har börjat välja bort honom. När jag kommer på mig med att tänka framtid - då är han inte med. Kanske i periferin men inte dagligen. Men hur ska jag kunna avsluta det?

tick-tack tick-tack

Det är höst i luften. Märkligt vad fort det kan gå. I söndags badade jag. Det kanske bara är en tillfälligt höstinslag. Det är ju fortfarande augusti. Men jag har inget mot hösten, jag kan längta efter tjocka stickade tröjor, röda löv, eld i kaminen i köket, långpromenader i krispig luft osv. Jag gillar årstider. 

Jag såg att mitt första inlägg är från februari. Tiden rusar på helt i sin egen vansinnig takt. Sen sist då? Jag har varit i Köpenhamn, på mitt journalsamtal. Det var en varm dag, en vän följde med över sundet. Hon följde med mig hela vägen, det var fint och till stor hjälp - när mina frågor tog slut fyllde hon på. Barnmorskan var svensk som tur var, skånska förstår jag begripligt - danska knappt alls. Det som tog upp störst plats var anonym vs öppen donator. Jag väljer öppen. Det behöver inte vara rätt för alla. Det är en svår fråga, men jag tänker att om det var jag - då hade jag velat veta mer än längd, hårfärg, ögonfärg, blodgrupp och sysselsättning  vid donationstillfälle. Men det är just bara det som kommer finnas tillgängligt i 18 år. 

Det var väldigt märkligt. Att gå därifrån med en lista i handen. Tänkbara donatorer. Tänkbara män som säkert donerar av olika anledningar. Men jag säger tack. Tack för att ni hjälper till. 

Journalsamtal

1 augusti. 11.15 pip. bara journalsamtal. och shopping i Köpenhamn. 

så lätt att missförstå.

Åh vad jag är trött. Klockan är sent. Men jag är som trött in i märgen. Att jag vill genomgå en insemination är inget jag pratar obehindrat om. Det är svårt. Och stort. Och jag har inte berättat för min mamma ännu. Min syster vet och är den finaste. Vad hindrar då? Jag vill inte att DU sorterar in mig i en låda. Stoppar mig i ett fack. Tycker att det är olämpligt eller modigt. Jag vill att du inte bryr dig. Att du inte höjer ditt ögonbryn. Jag vill att du rycker på axlarna. Jag står inte på barikaden. Jag höjer inte näven. Jag tänker inte slåss för för att svenska kvinnor - alla svenska kvinnor, ska få hjälp i Sverige. Jag önskar bara vara en liten del i hjulet som för det hela framåt. Mitt mål är inte att alla ska få samma rättigheter och skyldigheter. Mitt mål är att få hälla upp frukostflingor till en morgonsur liten person. Som senare kramar mig och säger Mamma. Bara för att jag i landet Lagom sticker ut, för att jag inte träffat någon att dela det med betyder det inte att jag inte har rätt att gå gatan fram utan att DU tänker bu eller bä. Skit i mig. Jag gör det här av totalt egoistiska skäl. Precis som ALLA ANDRA. Alla andra som väljer att bli gravida. Och skulle det vara så att samhället rör sig en liten smula framåt på grund av mig så bra! Fantastiskt! Men förvänta dig inga brandtal. Låt mig bara vara precis som DU och de andra. Det är så lätt att missförstå. Ofta i välvilja. Att vilja vara så där fint fördomsfri och uppmuntrande. Att humma och f-ö-r-s-t-å. När tanken bara går halvvägs fram. Så strunta bara i mig. Jag vill bara hälla upp frukostflingor.  

Juni-rapport

Jag vet. Så här ser inte polyper ut. De ser rätt osmakliga ut, vad jag förstått. Ej lämpade för estetisk bild. Men de har någon slags blommkänsla. Därav rosorna. Jag har bara en polyp, den sitter på bakre väggen av livmodern, där ägg ska fästa. Jag föreställer mig att det är rätt trångt, så jag tänkte att rosorna passade in. Hur som helst. Git studerade mina ultraljudsbilder (efter att ha varit onåbar i tre veckor då jag tänkt malingt, malingt, malingt) och bestämde på en sekund att jag bör operera bort den. Polyper i livmodern är en faktor man kontrollerar om en kvinna får missfall. Så hon har remitterat mig till Sabbatsberg i Sthlm. Där de knappast kommer pressa in mig i ett semesterstängt schema. Så jag förbereder mig på - väntan.

Men i väntan på enkel kirurgi på Sabbatsberg så har jag bestämt att åka till Köpenhamn och göra mitt journalsamtal. Som ett steg på vägen. Vad jag har förstått så krävs det bara någon månads återhämtning efter operation, slemhinnorna där är vana att läka. Kroppen är fantastisk! :)

ps. Har fått min journal nu. Allvarligt. Hur svårt kan det vara att skriva så att vanligt folk förstår? Iaf är allt Negativt som ska vara det. Och immunt. Så utöver alien-utväxten i livmodern är jag i toppform. Skönt att veta eftersom HIV har kommit mig närmare än jag tänkt, nej inte sexuellt (vad jag vet) men socialt - en släkting till en vän. Och alla, alla, alla borde ta bättre vara på sig.

Vår i luften. Polyper i livmodern.

Precis. Det är nästan sommar nu. Körsbärstträden har blommat ut. Och jag gjorde en undersökning av mina äggledare idag hos en specialist på typ.. äggledare. De var superfina tydligen. Jag följde hennes arbete via skärm på väggen. Fast ibland valde jag att titta upp på de virkade konstverken i taket. De var nog lite Sydamerikanskt indianinspirerade. Små färgglada moln högt ovanför mina nakna knän. 

Så fina äggledare. Men tydligen har jag en polyp på bakre livmoderväggen. Vilket gör att det kan bli svårt för ägg att fästa. Men det ska tydligen Git avgöra, om den måste tas bort. Så tillbaka till Git i Gamla Stan igen. För tredje gången. 

Läkarmakt

Vad är det som gör att man krymper ihop inför en läkare?

 Jag var hos en gynekolog i tisdags, för de  första blodproverna. Jag ska dit igen om 20 dagar och lämna mer blod och undersökning. Och om ca 6 veckor ska jag göra ett ultraljud för att se hur mina äggledare ser ut. Ifall det är biologiskt svårt eller omöjligt är ju bra att veta. Men ialla fall. Min gynekolog - Git, en kvinna i 45-50-års åldern. Med mungiporna i knävecken redan innan jag sa hej. "Det är ju ett oerhört svårt beslut det här" sa hon med sin förmanande röst. Och jag kröp ihop och tog emot. Mitt enda försvar jag kunde klämma fram var "det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli", och min blick gled undan hennes. Jag tänkte ut massor av ord och meningar på väg till tunnelbanan. Och hur jag skulle velat säga orden med min mjukaste röst. Få Gits ögon att skimra i skam istället. När man sitter bakom ett skrivbord i maktposition som läkarrollen för med sig, måste man inte tänka extra på att man inte har en aning om vems blick man möter? 

krokodilmammor

Usch. Jag svackar lite. Tänk om jag inte räcker till. Att jag inte lyckas fostra ett barn.  Uppmuntra det till nyfikenhet, glädje, styrka, mod. Tänk om jag överför mina egna demoner? Som jag brottas med, gradvis släpper. Gradvis lär mig älska mig själv. Se mig som den bra person jag är. Inte ställa mig sist i kön, lägst i rang, tystast i kören. Tänk om jag ger alla mina skruvade tankar till en liten formbar person. Utan en partner som kanske skulle kunna tillföra andra egenskaper, andra infallsvinklar. Fixar en ensam person det här? Eller det vet jag ju att det finns personer som gör. Men klarar jag det? Jag vet inte. Tänk om jag blir mamman som diskuteras i terapisoffan om 30 år. Som inte höll måttet. Snubblade på mållinjen. Om ens det. Hon som gjorde sitt bästa, men som med sin egen ryggsäck tyngdes ned och inte räckte till. Som det diskuteras att så här i backspegeln kanske man hade valt en annan väg. Kan ens bästa räcka? Eller är det inte försvarbart alls? 

Ajja-bajja?

Jag gillar rätt få barn. Kanske för att jag känner rätt få barn. Men de här två älskar jag. Den stora var min första närkontakt med små barn, och hon kramade min hand och mitt hjärta från första stund. Gav mig många aha-upplevelser. Nära-barn-upplevelser. Jag har inte riktigt blivit Mosta Kahn ännu för den lilla, men jag hoppas kunna bli det - umgås mer. De lär mig mycket, och deras mamma med. Som att det spelar ingen roll om man blir blöt om fötterna en solig dag i mars. Inte så mycket akta, akta. Mer testa, testa. De är fina små personer, och jag är glad att du kommer ha dem i närheten. 

En tuff liten tjej

Det var en sen kväll i september. Sista helgen vi alla var tillsammans huset. Mina föräldrars skilsmässa var färdig. Huset bytt mot en lägenhet i stan åt din mormor. Din morfars väska och pass var packat. Jag hade varit i stan, och när jag körde in på gården såg jag flammorna längst nere i trädgården. Jag stängde av motorn. Som en siluett mot natthimlen det stora tvåvåningshuset. Nu ett tomt skal, allt packat. Det som skulle skänkas var skänkt. Jag gick ur bilen och hör: Kahn! Kahn! Och mot mig rusar din kusin. Först ser jag henne inte, mellan mig och brasan är 30m mörker. Som hon forserar orädd, med stor tillit. Så kommer hon fram ur mörkret, springer så ivrigt att hon nästan springer på stället. När hon nått fram lyfter jag upp henne. Liten, liten person, hon har ännu inte fyllt två,  som andfått får ur sig: Vi eldar, vi eldar!

Med henne på höften, vandrar jag bort mot familjen. Genom trädgården, förbi huset, världen som varit min sen jag föddes. Och den kvällen var fin. Vi lyckades lägga vår ilska åt sidan. Vi var alla där och tog adjö av stället, lade pinnal på pinnal på brasan vart eftersom. Vemodigt och vackert var det. Och den lilla sprang runt, runt och lockade oss att le. Vi får åka dit och titta om några år. När biggaråerna är mogna ;) 

Nej, det är inte lugnt

Jag har valt att berätta det här för ett tiotal personer än så länge.  Av dem så är nästan alla positiva till idén, och framförallt de som redan är föräldrar. Men de flesta har även ansett att jag har flera år på mig, att jag minst borde vänta till efter 35. Vänta för att eventuellt träffa någon att dela det med först. Men det är också så att de flesta inte har en aning om hur statistiken ser ut. 

Jag fyller 32 om några månader. Mellan 30-34 år har man ungefär 25-30% chans att bli gravid om man insemineras vid ägglossning. Det innebär alltså att det krävs 3-4 försök. Naturligtvis kan man ha tur och bli gravid vid första försöket, men om vi ser hur statistiken ser ut. Varje försök via Storkkliniken i Köpenhamn kostar 4000 danska kr/gång med anonym donator och 6000 för en öppen. (begreppen anonym och öppen får vi ta en annan gång). Och nej, pengar är inte ett argument här. Men frågan är hur man tacklar förväntan vs besvikelse gång på gång. Efter man fyller 35 år, blir det svårare. Chansen att man blir gravid är ungefär 20%. Och efter att man fyller 38 år är den siffran 10%. Dessutom ökar risken för spontan abort med åren med, och redan nu är den siffran ungefär 16%. Och med åren tillkommer svårigheter, komplikationer, infertilitetsbehandlingar etc. Så nej, det är inte lugnt. Jag har inte en oändlig flod av tid att ösa ur. Jag kan inte säga till min inre stress - tagga ner. En annan aspekt är att nu är jag 32, om jag blir gravid i år så kommer jag vara närmare 33 när du föds. När du fyller 15 är jag 48 år. Man kan ju vara en ungdomlig 50-åring, men det kommer vara svårt att relatera till ett tonårsliv. Att lägga på 5 år till för att eventuellt hitta drömmannen/pappan känns som ett tunt argument.  

Money money money

Ja jag oroar mig för pengar. Ligger ibland vaken och tänker på hur tufft det blir. Mitt liv nu är ganska enkelt, rätt stor inkomst, ganska lite fasta utgifter. Det kommer bli annorlunda. Just nu så sparar jag i två högar. Ett Danmarkskonto, och ett framtidskonto för oväntade utgifter. Jag har en tuff budget nu, det är som det enda jag kan göra. Jag kan inte veta något om framtiden. Men det är klart att jag ororar mig. Men den oron är mindre än min längtan. 

Så jag hoppas du inte blir besviken om vi inte kommer att ha råd att åka utomlands ofta, kanske inte alls. Eller om jag kan ge dig ridlektioner men inte någon egen häst. Eller sneakers av exakt "rätt" märke, men rätt schyssta dojjor ändå. Jag ska försöka ge dig det viktiga. Mod och självkänsla, nyfikenhet och öppenhet. Och sånt kan man inte köpa ändå ;) 

Min kropp är mitt tempel

Jag dricker inte alkohol. Jag käkar massa frukt och grönt. Max en kopp kaffe om dagen. Fisk tre dagar i veckan. Lagar mat från scratch. Så lite E-ämnen som möjligt, så lite salt som möjligt, så lite socker som möjligt. Extra vitaminer med folsyra. Solrosolja, för det ska vara bra. Röda frukter och färgstarka grönsaker fyllda med antihistaminer och vitaminer. Tvingar i mig broccoli till och med. Shit. Jag kommer leva för evigt om jag fortsätter så här :D

Rädda KD's ansikte

För det är tydligen det som står på spel. KD förlorar på många andra sätt just nu, tex homosexuellas vigselrätt som gått från nej till okej. Så trots att en majoritet i riksdagen är positiv, så får  minoriteten bestämma. För barn ska ha rätt att känna till sitt biologiska ursprung. Jag undrar var skillnaden ligger i tex adoption. Min vän S, är adopterad och det hon känner till om sitt biologiska ursprung är platsen där barnhemmet en gång låg i delstaten Kerala i Indien. Jag kommer att ge dig Köpenhamn, en Stork-storfamilj - de anordnar träffar där du kommer att få möta andra barn med liknande biologiska bakgrund. S föräldrar är vita svenskar med mörka barn, som dessutom är separerade sen lång tid tillbaka. De längtade som jag och gjorde sitt allt, det är det enda man kan göra. Men tydligen inte i Sverige - 2009. 

 

- Jag tycker det är ledsamt att de borgerliga partierna som själva har tagit ställning för ett ja nu böjer sig för Kristdemokraterna, så att det inte blir något beslut i Sveriges riksdag, säger socialutskottets Ylva Johansson (S)

Kärnfamiljen

Det är klart att jag tänkte mig en kärnfamilj. Jag ville gärna göra det i rätt ordning, jag trodde att det var den enda ordningen. Jag tänkte att det skulle bli som när Bridget träffar Mark Darcy. Förstås. Men jag tänker nu att det viktiga är du, så om jag har tur - först du. 

Jag är uppvuxen i en kärnfamilj. Mamma, Pappa, Syster och jag. Du kommer förhoppningsvis hinna umgås med din mormor i evighet. Din morfar kommer du iaf få se på bild. Och han dig. Vi är splittrade nu, som så många andra kärnor. Och vet du, det funkar. Jag vet att jag inte kommer räcka till, bara jag. Men jag plus mitt entourage, vi kommer räcka till. Mina vänner, min mamma, min syster. Dina kusiner! Jag vet att det kommer bli en "Daddy issue", jag hoppas jag kommer kunna förklara. Skillnaden på biologisk far - donator, och känslomässig pappa som kommer att saknas. Eller så dyker det upp någon, som vill bli en del av oss. Vi får se! 

Längtan

Till mitt barn. 

Jag längtar efter dig. Och jag har gjort det ett tag nu. Jag har varit singel ganska länge, men för snart ett år sen träffade jag någon jag tyckte mycket om. Det höll i ett halvår, inte särskilt länge. Jag ville mycket mer och han oroade sig, så det sprack. Jag trodde länge att jag inte ville ha några barn, men efter jag fyllde 30 så vaknade det. Och när jag träffade honom, växte min längtan efter dig. När han lämnade mig var jag så arg, jag var arg att han lämnade mig ensam med min längtan. Men nu tänker jag att jag är glad att han väckte den innan det kanske var försent. 

Jag har bestämt mig att försöka få dig på egen hand. Det är inte lagligt i Sverige, så jag ska åka till Köpenhamn. Det kanske inte går, eller så kanske det kommer krävas många försök. Men om det lyckas så tänker jag att du vill veta vad som händer. Senare. Jag hoppas att du kommer att förstå, att jag inte kunde vänta längre. 

Det kanske snubblar in någon annan här, ni är välkomna på min resa.