Chaos and mayhem på Thulegatan

Ja jisses. Kvällens besök hos Dr Ma var bland det rörigaste hittills. Jag kommer dit i god tid, och i det lilla väntrummet sitter 3 personer. Ah tänker jag, lite kö. Som tur var har jag en bok med mig. Först blir jag sittande i 20 minuter extra. Sen får jag hoppa in i ett bås (Mittenbåset - yaeh!!) klär av mig och väntar.

Och väntar. Och hör ur damen bredvid rastlöst väntar. Jag tänker oj, ikväll var det extra körigt. Så här brukar det inte vara, även om det är lite hetsigare på kvällar än på dagtider. Men så går det upp ett ljus.

I högt samtal med Dr Ma - Pratiga Damen. Jag har råkat ut för Pratiga Damen en gång förut. Jag har ju varit hos Dr Ma typ 13 gånger nu - man råkar på patienter man känner igen. Och jag vet en del om Pratiga Damen. Som vart hon har ont. Vart hon bor. Att hon låtit operera sin hund för 30 lax. Tygskynken som avdelare softar inte ljudet alls. Och gissningsvis ser Pratiga Damen inte akupunkturen enbart som akupunktur - även terapi. Vilket är helt okej, om det är okej med Ma. Men det blir ju lite stressigt. Jag hade ingen tid att passa och lyckades somna ändå när jag tillslut fick mina nålar. Men det är ju Dymmelonsdag - nån kanske hade en familj i bil på tomgång utanför, pitstop mot fjällstugen.

Men Pratiga Damen gick tillslut. Då kom en annan Dam. Tänker kalla henne Aj-aj. Det var vad hon sa. Vi har ju alla olika hög smärttröskel, förstås. Men inte så avslappnande för andra patienter när det låter som om det pågår ett mord mitt ibland oss. Aj-aj.

Till råga på allt så gick Ma's assistent in till mig för att hämta något, la av en rejäl nysning. Eftersom jag starkt misstänker honom för Februari-förkylningen, hostig och snorig som han var så stelnade jag till och andades inte in tills det svartnade. Jag intalar mig nu att killen är pollenallergisk. Men jag har sköljt näsan, för säkerhetsskull. Jäklar vad det kommer ut grejer. Var kommer allt snor ifrån? Jag känner för att fråga Anders och Måns.

24-7

De senaste 24 timmarna härifrån till då:

Kollat lite tv.

Gjort omelett med feta och broccoli.

Invigt en stycken näskanna. Det var inte läskigt.

Klippt en fräsig frisyr "Hos Tomas". Jessicka höll i saxen. :)

Letat mig fram på Östermalm med eniroutskrift. Ingen 08:a.

Jobbat lite.

Lunchat med ex. Lite jobbigt.

Jobbat lite.

Gick upp extra tidigt för min zonterapihemläxa. 36 av olika slag.

Sov knapphändigt och ryckigt med gråtiga ögonlock.

Kollapsade. Och höll på att göra en god vän lite trött. På mig.

M. Jag är ledsen att jag fick en total kollaps. Jag skulle aldrig börjat prata med dig när jag redan var så där ledsen att man knappt kan göra sig hörd. Jag sa saker jag inte borde sagt, drog in dig i saker som inte är dina att se, röra eller höra. Jag är ledsen. Du är en fin och viktig person som har nog med ditt eget just nu. Nästa gång vi pratar så ska jag vara på kjempegott humör. Och om du känner väggarna trilla in - ring mig. I owe you one. Stor kram!

Till min mamma

Min mamma ringde mig ikväll, efter att ha läst min blogg. Tänker ibland inte på det där. Att människor jag känner faktiskt också läser. Hon ville bara höra hur jag mådde. Mammor är bra. Min mamma är jättebra. Hoppas du läser det här med. Vi är inte så bra på att prata med varandra alltid. Men hon skulle hålla mig flytande om jag behövde det. Tack mamma!

Veeeeem ska bort?!

En anledning till att jag tvekar till hemfärd i påsk är ekonomi. En annan är fika-träff med gamla gymnasievänner. Vi är 8st som fortfarande umgås på ett eller annat sätt, vissa mer och vissa mindre. Men vi brukar försöka träffas några gånger om året. Och nu är det prat om en påskfika.

Jag vill inte.

D, som jag hänger mest med och som inte heller har några barn men inte heller är singel ska utomlands.

M1, som inte heller har barn men däremot precis köpt hus med sin pojkvän, kommer inte hem.

Återstår 5.

M2, som fick bebis i somras. Och tillhör den skaran som lever, andas, pratar - bebis.

M3, stolt mamma till en 6-åring.

M4, har två barn, den yngsta föddes förra året.

E, har 3 barn . Hon tyckte vi skulle komma hem till henne "så vi kan träffa barnen".

K, gravid, BF i juli. Initiativtagare till hela grejen.

Ni fattar va, vem som ska bort.

Så nej, ingen fika.

När man behöver sin terapeut

Idag har fem-sex personer frågat hur jag mår. Så där dagligt som man gör. Och jag har svarat "jo det är bara bra". Varför gör man det för. När det egentligen är tvärtom. Hela dagen har ju varit svart. Förutom solskenet då. Och en kändis-spoting på St Eriksplan. Schlagerstjärna på bagelcafé. Och så en akupunktur. Men annars har det inte varit många rätt. Och droppen kom ikväll. Den totala lilla unset som fick det att rinna över.

Det är ju påsk nästa vecka. Röda dagar på rad. Jag tänker att jag kanske borde åka hem. Mellan mig och hem - massa vatten. Eftersom jag inte gillar att flyga så återstår bolaget med monopol på färdvägen. De har nyligen gjort om sitt betalsystem, förut kunde man boka och betala i in-checkningen ifall man bokade inom 2 veckor från avresa. Men inte nu längre. Betala direkt. Jag fixade inte att ta belutet precis ikväll, skitsak. Men jag ville bara boka för säkerhetsskull. Biljetterna börjar ta slut. Så det var droppen. En skitsak.

Jag är trött. Och lite liten. Så ringde M, och jag ville bara tigga, be på mina bara knän att jag bara kan få sova hos honom. Alldeles pyjamasklädd och pryd. Men såklart gjorde jag inte det. Han skulle vara rationell och säga nej.

solkigt

Jag har inte sett Uppdrag Granskning än, men har under dagen uppdaterat mig på händelserna i Bjästa. Ska försöka se programmet ikväll. Känner på mig att det kommer bli jobbigt.

Jag minns hur allt var svart och vitt för mig när jag var tonåring. Jag hade en bra samhällslärare när jag gick på högstadiet. Han hjälpte oss att bena ut gråskalor. Leta reda på fällor. Det var för mig många aha-upplevelser. Som jag först hade svårt att acceptera, men som gradvis blev självklara. Tack Berndt!

Men en sak som jag önskade att alla kunde ta till sig, internet är inte ditt vardagsrum. Allt du publicerar stannar, i någon form. Alla ord, alla bilder, alla antydningar. Allt. Jag måste påminna mig själv om det här ibland jag med, när jag känner för att lägga upp bilder på FB, eller för den delen här. Det här är inte "Kära Kitty"- dagboken jag gömde under kudden. Det här är nätet - vidöppet.

Bjästa-historien är smutsig på så många sätt. Våldtagna tjejer, mobbing, utfysning, hor-rykten, föräldrar som kämpar med alla medel, människor som sluter sig till den som ropar högst, smutskastning, uthängning.

Det tog mig ungefär 10min att hitta sidor med offrens namn, förövarens namn, förövarens släktingars namn, telefonnummer hemsidor, skärmdumpar från olika fb-grupper som vräker ur sig otrevligheter. Även om länkarna är borta, har man tagit en skärmdump så har man ju en bild. Det folk sa, går inte att ta tillbaka. Förhoppningsvis får vi höra ursäkter.

Det finns inte tillräckligt många Berndt i Sverige.

Rent och fräscht!

Jag har ägglossning idag. Just precis idag. Och spermierna simmar runt ungefär 100 mil härifrån. Eller simmar de? Frysta spermier simmar nog inte. Eller kanske de rör sig lite lite grann? I don't know. Jag vet att jag ska köpa mig en sån här:

Och det är precis vad ni alla tänkte. En nässkölj. För om jag får nått nytt virus och febertoppar lagom till nästa ägglossning så blir jag skogstokig. Så skölja näsan. Är det någon som har något annat mot-förkylningstips som inte innefattar en whiskey så tas de tacksamt emot.

Ikväll håller jag även tummarna för Linda. Hoppas Bosse antingen stannar inne eller kommer ut frisk och kry.

Att dodga ett lunchämne.

Jonas Cramby spekulerar i dagens metro. Krönikan kan ni läsa här.

Om man inte orkar läsa så handlar det helt enkelt om att han tycker att män ska växa upp, släppa till och ge sina flickvänner bebisar innan de passerat bäst-före-datumet. Att killar är lite rädda om sin "frihet". Jag tycker absolut han har sina poänger. De män jag seriöst övervägt ha pappa-potential (hela 2 st) var inte mentalt redo. Men vad jag blev lite sur över är antagandet att kvinnor då finner sig i situationen, låter sina ägg bli gamla och skrumpna i väntan på att Prins Charming ska mogna till, shapa upp sig lite, klippa sig och skaffa ett jobb. Kanske för att jag inte känner igen mig. Men sen tänker jag att ja.. det är kanske inte så ovanligt...? Jag vet inte.

Men jag skulle aldrig, aldrig vilja bli gravid med någon mot hans vilja. Är man inte mogen så är man inte. Självklart kan även de männen bli finfina föräldrar om de "släpper till". Men tänk om tankarna på det där "man aldrig hann med" blir för stora? Men det är klart att det är lätt att vara vis när man inte står där. Och i stundens hetta... ja. Ni vet.

I alla fall.. det här diskuterades vid lunchbordet idag. Jag, Kålle 25 år och Miss Glitter även hon 25. Det var en del åldersstatistik i den där krönikan, och det oh-ades och aha-ades. Ja inget var ju nytt för mig, men självklart så bekymrade jag mig inte över barnalstrande när jag var 25 år, så ingen fara på taket. Men fan. De vet i alla fall att jag passerat 30 för x antal år sen. Jag kanske inte vill diskutera det här som jag är fullt medveten om. Hur svårt kan det vara att lägga ihop 1 och 1?? Jag sitter väl för fan inte och pratar om döden med nåns farmor som har den runt hörnet.

Ja, jag vet... i känsligaste laget. Men det är en sån dag. Fast som tur är behöver man bara ta en vända till seveneleven för att köpa frimärken så blir man på topphumör i solen igen :D

Söndagsdansen

Metric – Gold Guns Girls

Cut Copy – Lights & Music

Justin Timberlake – SexyBack - Main Version - Explicit

Vad gör man när man är sjukt danssugen, klockan 14 en söndageftermiddag? Man sitter framför sin dator och pratar med en av sina bästa danskompisar som nu bor i malmö. Skickar länkar fram och tillbaka, och skriver "lyssna på det häääär!" och tar några hoppsa-skutt av glädje. Minns den tiden vi delade en etta på 20 kvadrat. Och dansade. Allt är ju rätt bra trots att snön vräker ner i Stockholm. När man har värmen i Malmö. Cy, du är fin du. Du och S på Söder, också en fantastisk dansig rumskompis. Cut copy för Cy, och Justin för Söderbönan. Tanzen!!

BMI

Det här inlägget har legat o grott ett tag. Jag letade bilder på nätet, men inget passade riktigt. Jag vill egentligen inte läga upp bilder på mig själv. Jag vill gärna att bloggen ska vara min avlastning, min pratbubbla, en plats där jag kan gömma mig men ändå andas. Men beskuren så funkar det.

Den här bilden är 6 år gammal. Jag gick på en fotoskola - därav den fantastiskt sunkiga dubbelexponeringen som jag dessutom scannat upp och ner. Jag var involverade med mannen i gula tröjan. Det var roligt, men lite destruktivt. Eller jag var på fel plats mentalt just då. Iallafall. Det här skulle inte handla om fotoskolor eller män i mitt liv. Utan om vikt.

Den här bilden är tagen när jag vägde som minst. 60-61kg. På tok för lite. Jag är rätt lång.

Jag har nu, när jag är snart 33 en hyfsat sund relation till mat. Men det går upp och ner. Det började nog med att jag blev kär. Och sambo. Bägge var vi oerfarna kockar och fattiga studenter. Och i porten mitt emot låg en pizzeria. Jag gick upp 15kg. Och trivdes inte alls. Så jag gick med i sekten Viktväktarna. Och det var nog där jag började min uppochnervända syn på mat. Jag gick ner de 15 kilona plus 15 till. Det var berusande. Alla kommentarerna. Nyckelben som spretade iväg. Kindben som blev skarpa och vassa. Höftben som blev ömma av jeans och skärp. I början var det enkelt, guldstjärnor på möten och applåder. Sen blev det svårare, antagligen när jag passerade den vikt som min kropp gillade. Seger när jag gick och la mig hungrig och vågen hoppat ett snäpp till ner på morgonen. Seger. Som blandades med de kvällar när jag bara inte kunde sluta äta. När jag tillslut knappt kunde somna av mättnad. Som tur var är det äckligaste jag vet att kräkas. Så det var aldrig en utväg.

Men nu då? Att jag börjat tänka på det här mer och mer igen, är för att jag det senaste året varit noga med att äta bra. Men av olika anledningar har jag gått upp i vikt, slappat med träning, haft sällskap (inget är så förödande som pojkvän - för mig). Och nu väger jag lite för mycket. Det ger mig ångest, inte så mycket utseende som rädsla för att det ska påverka mina chanser negativt. Kroppen har en trivselvikt, det är jag övertygad om. Och min passerade jag för några kilon sen. Jag är dålig på att gå ner i vikt utan att banta, jag hamnar lätt i det där belöningsmönstret. Den duktiga tjejen som somnar med hunger och vaknar med hunger. Sjukt osunt. Mest rädd är jag ändå att jag ska föra det här beteendet vidare.

Akupunkturstrul

Är lite opepp. Och ikväll på akupunkturen träffade Dr Ma rakt i nerven (nerverna? nerv-högen? nerv-trasslet?) mellan tummen och pekfingret på höger hand. Den är svullen och stel och gör himla ont just nu. Lite otrevligt slut på dagen. Eftersom det har hänt tidigare misstänker jag att det kommer utveckla sig till en underlig träningsvärksliknande känsla. Nära till kramp när man sträcker för mycket. Usch. Fast det finns ju värre saker, jag är bara lite sur och gnällig ikväll. Men en bra grej var att hon sa att from nästa vecka ska jag bara komma en gång i veckan. Jag har gått 10 ggr och då kan man lugna ner tempot lite. Verkar toppen rent ekonomiskt. Idag gjorde nålarna i magen lite ont. Det brukar de inte göra. Undrar om det har med ägglossning att göra..? Det är dags i morrn eller övermorrn. Men som sagt ingen resa. Jag ska göra så lite som möjligt. Ligga i soffan o läsa, ta en promenad till Nyckelviken. Undrar om deras lamm har lammat? Det vore mysigt att hälsa på lite lammungar. Dr Ma tyckte att jag skulle äta lamm med. Lamm och purjolök är bra för hormonerna. Jag som inte ätit kött på 4 år. Inte för att jag inte gillar det. Mer av miljömedvetna och en smula solkigt etiska skäl. Men i krig är alla medel tillåtna. Så lamm har det faktiskt redan blivit. Men inte hoppiga, skuttiga igenkännbara lammungar. Bara inplastade tråg från ICA Maxi. Nån måtta får det va.

Lantis-besök!!

Vinkade av min syster för ett par timmar sen, hon har haft en minisemester i storstan. Hela 36h ungefär. Men oj vad vi hann med grejer. Slutade lite tidigare igår från jobbet, åt middag på Chutney och sen var det konsert på Göta Lejon. Just, konsert inte musikal. Annars är det ett välkänt fenomen att folk far från ön till storstan för ett besök på Göta Lejon. Men icke. Musikaler är inte min grej, men det är ju ett helt annat inlägg. Iaf, konsert. Sopihe Zelmani, och det var precis som jag tänkt mig. Inga skrällar, bara trivsamt. Jag panikade lite i början pga en mycket lång man i sätet framför, en mycket stor man i sätet bredvid (som näsandades i mitt öra) och ytterligare en lång man i sätet bakom som trummade med knäna mot mitt ryggstöd. Trum-trum-trum. Men det löste sig fint till slut.

Idag tog jag en semesterdag och vi sov länge, åt frukost länge, shoppade lite (troll 1 och troll 2 ska få lite storstadspresenter) och såg Alice i Underlandet i 3D. Jag gillar verkligen 3D. Gillar verkligen inte att jag har egna glajjor. Blir lite tårta på tårta...

Men det viktiga då. Jag är så glad att jag har min syster. En riktig toppen sån. Och allt som varit jobbigt för henne börjar se riktigt ljust ut. Hon är glad och det gör mig varm, och öm i hjärtat.

Ut onda andar, ut!

Okej riktigt så här gick det inte till... Var hos Elsie ikväll efter jobbet. Hon föreslog en mild variant av zonterapi, mest som en sorts fotmassage plus en "Förkylningsmassage" - vilket innebar en ansiktsmassage. Allt sker utan oljor. Så lite rufft och hela tiden är det ju olika punkter hon letar upp. Det var ganska avslappnande, ansiktsvarianten lite mer hårdhänt än fotmassagen. Men fotmassage är ju min svaga punkt.

Saknar M, han gav mig fotmassage i tv-soffan. Ganska ofta helt utan att jag bad om det. Vi ses fortfarande sporadiskt men under mycket mer formella omständigheter Ingen fotmassage inte. Det har varit ganska okej, tills för ungefär två veckor sen. Jag saknar tvåsamheten lite. Mest närheten. Jag är väl lite tjejig, eller praktisk kanske - bra sex kan man ordna själv men plötslig ömhet från en annan människa är svårare. Det känns underligt att den person som tagit mest i mig det här decenniet är min zonterapeut. Och de som sett mig halvnaken flest gånger är definitivt min akupunktör och hennes assistent. Tjo-hoo liksom.

Insomnia

Efter en vecka i sängen har min sovklocka helt ballat ur. Ännu är jag på rätt sida midnatt, men klarvaken. Har försökt med olika avslappningsknep, men med dåligt resultat. Istället trängs och trasslar alla tankarna ihop sig. En dålig grej med laptop är att man plockar lätt fram den, när man försöker sova och googlar på saker av vikt. Och den senaste veckan har jag surfat runt på olika bloggar som berör samma längtan som min. Det är både upplyftande och förödande. Gud vad många därute som har kämpat och fortfarande kämpar. Starka, trötta, glada, sorgsna, härliga, förbjudna känslor som yr runt därute i bloggrymden. Jag vet inte om det är bra eller dåligt för mig just nu, men det kan inte hjälpas. Det är värsta drogen. Det är en skum känsla. Att man vill så gärna läsa de lyckade historierna för då tänker man att wow - det kan lyckas, samtidigt som man inte vill läsa dem för då tänker man fan - så där kommer det aldrig bli. Men just nu är den förbjuden. Tanken att det inte kommer gå. Den stoppar jag långt ner i säcken tillsammans med tankarna om rättvisa vs orättvisa. För något sånt finns inte. Världen funkar inte så. Det är bara slump. Det ligger ingen orättvisa i att den och den får barn och jag inte. Det kan ligga mycket sorg i det, men om jag väljer att tänka att det är orättvist så väljer jag fel väg. Då hamnar jag på den där lilla arga stigen, som blir snårig och jävligt ensam. Istället för att säga Varför just jag? Så får jag säga Varför inte jag? Vad är det som särskiljer mig så att jag inte skulle drabbas? Och då finns bara... inget. Bara slump.

Sånt man äter

Idag, 4:e dagen sjukstuga fick jag ett sms helt plötsligt. "om 5 min finns en liten present vid din brevlåda". Nä men :) Det var en jättefin överrraskning och supersmaskigt, precis vad jag behövde efter 4:a dagars självömkan. Tack Å!!! :)

Annat jag äter:

1. Bidrottning gelé. 2ggr per dag.

2. Maca-kapslar. 3 ggr per dag.

3. Järn. 1 ggn per dag (och wow - effekt!)

4. Mivi-total. 2ggr per dag.

5. Dr Ma's svamp och bark te. 1 ggn per dag.

6. Goji-bär. 20 st 2 ggr per dag.

7. Fiskolja. 1 ggn per dag.

Och ja, fiskoljan ger mig otroligt dåligt samvete! Den är den första jag slutar med när jag kan. Och bidrottninggelén. Kan inte tänka mig att det finns ett humant sätt att samla ihop den på...

Gosse - fattar du vad det handlar om?

Nej här ligger man helt feberdäckad och kan inte göra annat. Jag inser att nästa vecka inte är veckan jag ska strosa runt på Ströget och titta in i roliga danska affärer, återse det där nästan mysiga rummet på Storkklinniken för att sedan inte ta färjan men väl tåget över sundet. I toner av dur. Förkylningen från helvetet vägrar att ge med sig en tum. Viruset har bara flyttat runt lite vad det verkar. Halsen - lite mindre ond. Bihålorna - lite mer onda. Och tillhörande smärta i tänderna - som verkar vara obligatorisk i samband med snor.

Men för att verka lite överdrivet positiv så är jag okej med det. Väntan en månad till. Nästa vecka kommer min syster på ett ovanligt storstadsbesök. Vi ska gå på konsert och troligen även kolla in Alice i 3D. Så att hon har något att förtälja hemma i Visby... :)

Klart jag skojar. Vissa saker har Stockholm som inte Visby har att erbjuda. Visby har tusen saker som inte Stockholm har att erbjuda. Så när hon far hem igen så kommer jag vilja följa med. Stockholm - Visby. 0-1. Men det ska bli otroligt roligt med syster-besök. Bara hon och jag liksom. Det händer inte ofta. Och hon är en viktig person - så där viktig man bara kan vara när man vet att det är bättre med mysse än byxor på sommaren, kan hela Djungelboken-LPn utantill och vet exakt vad "alla bara hackar på mig" och "lyssna på're här bara" innebär. Och tusen saker till.

nya feberdimmor

Dag 3. Hemma från jobbet. Feber och hals från helvetet. Febern har som mest visat 38,1 grader. I övermorgon ska jag ringa Mia, en svensk barnmorska som jobbar på Storkklinik. Hennes råd får visa vad som händer nästa vecka. Jag blir hemma i morrn med i alla fall. För att få lite perspektiv på tillvaron så läser jag Jerzy Einhorns biografi - Utvald att leva. Och har den senaste timmen surfat runt på olika bloggar. Bloggar som skrivs och drivs av människor i liknande situation som mig. En del lever i par, andra ensamma, en del har lyckats, andra väntar fortfarande på miraklet.

Lite feber liksom. Bah. Ifall Mia säger stopp så får jag ju försöka om en månad istället.

Munskydd?!

Dag 1. Och tro mig, jag har spenderat dagen med att känna efter. Känns det annorlunda efter en månads akupunktur? Ja. Jag har mindre mensvärk. Men i övrigt så är det detsamma. Jag verkar ju ha problem med dålig genomströmning. Utan att gå in på detaljer. Men 1-0 till akupunturen än så länge.

Jag var på ett kalas ikväll. Det var jättetrevligt på alla sätt. God mat, trevliga människor. Men en av gästerna var hyfsat förkyld. Fa-an. Stanna hemma människa! Aldrig mer att jag går iväg risig till något jag inte behöver gå till. Det är inte snällt. Men samtidigt. Jag bor i Stockholm. Jag åker kommunalt varje dag. Buss och tunnelbana i rusningstrafik. Baciller är överallt. Jag kan ju inte gärna bli helt MJ och sätta på mig munskydd...

Så ikväll har jag gurglat med saltvatten, satt i mig en halv citron, överdoserat mina gojibär och framförallt:borstat tänderna och ska strax verkligen hoppa i säng. Sömn är bästa imunförsvaret har jag hört. Här ska sovas. Inte en inställd resa till på grund av feber. Snälla.

"Man behöver inte vara så jäkla glad för andra jämt", sa E.

Jag tänker det, men tänker att det gör mig till en dålig person. Med ett stort dåligt samvete. För jag är inte glad. Dagen innan jag fick reda på att första försöket misslyckades berättade hon att hon var i 12:e veckan. Och jag blev inte alls glad för hennes skull. Bara ledsen för min egen. Och då visste jag ju inte att det misslyckats, att jag skulle vika mig dubbel av mensvärk 24 h senare. Fast kanske visste jag ändå.

Jag har inte pratat med någon om det utom E. Som känner oss båda, mest henne. Då sa han det. Men jag försöker hitta det. Glädjen. Jag tänker att om jag förlorar förmågan att glädjas åt andra, då är allt förlorat. Tomhet och bitterhet, sånt äter upp människor. Det är inte den jag vill vara.Jag är glad för hennes föräldrar, de börjar bli gamla. Jag är glad att de kommer få ett barnbarn. Men det räcker inte.

Vi har den relationen att jag ringer henne. Jag mailar henne. Jag skickar sms. Jag pratar med henne på nätet. Nu orkar jag inte. Så då är det tyst. Jag förstår att det är en underlig situation för henne med. Men den där lilla arga jag inombords, vill undra varför frågar hon inte hur jag mår? Om jag måste vara glad för hennes skull så måste väl hon vara ledsen för min skull? Självklart fattar jag att det inte går till så. Och naturligtvis är det där tankar man måste stoppa i dörrn. Den enda som är ansvarig för mig är jag. Den enda som kan hjälpa mig är jag. Och jag försöker.

Punkterad

Idag hände en liten grej på jobbet. En person blev sur för att en grej inte funkade och fast det inte var mitt fel att det inte funkade och fast jag försökte hjälpa till att lösa problemet så surnades det till. Inte speciellt mycket. Och min reaktion på det var inte proportionerlig. När det löst sig gick jag tillbaka till mitt och luften gick ur mig. Jag har sällan känt mig så fysiskt trött utan någon speciell orsak. Jag har sovit minst 7 timmar i natt. Det trötta blev till en stor ledsamhet som bara inte gick att hejda. Och jag fattar ju att den inte har något som helst att göra med något litet surande bland kollegor. Jag känner mig på gränsen hela tiden nu. Ska det tippa? Jag är så trött. Och trött på att vara stark. Trött på att ta hand om mig. Trött på att vara ensam i det här. Det finns inte någon jag kan luta mig mot när det blir för mycket. Ingen som kan hjälpas åt att dra. Och det funkar oftast, men idag brast det. Nu är det lite bättre. Akupunktur och chokladglass. Varm filt och kattsällskap i soffan. Och nu sova. Länge.

Nästan grillad!

Var på min 7:e akupunktur session idag. Och jag fick jackpotten! Hos Dr Ma finns 3 britsar med skynken mellan, en rätt kass, en okej och en extra bred superskön variant. Idag fick jag gå in i mitten, draperi nummer 2. Jag gillar mitten bäst med på grund av att det är draperier på båda sidorna, det är mysigt. Som en sänghimmel. Somnade förstås. Vaknade av att assistenten tog bort elektroderna och då blev det något läskigt överslag så helt plötsligt fick jag en hel hög el i magen. Omysigt.

Jag fick även rådet att köpa bidrottninggelé. Vilket är samma stuff som drönarna matar den där primadonnan med. Jag köpte en burk, såldes på sloganen "bidrottningar få ju massa barn!" och ja, jag blundar för hur det går till när man samlar ihop detta. För den här gången. Jag lovar att bli mer ahimsa senare. Vad än Dr. Ma säger kan vara bra, jag är på. Hon är mycket förtroendeingivande. Assistenten är jag lite rädd för sen han elchockade mig, men det kanske är det mina ägg behövde. En ordentlig zap! :D