Håller inte andan...

Min pappa ringde igår, jag hann inte svara och han var bra slirig på mobilsvaret. Min pappa är alkoholist. Det är inte så svårt att säga det idag, men för bara några år sen hette det fortfarande att han "har lite problem med spriten". Det finns gott om såna i Sverige. Och man ska kalla saker vid sitt rätta namn. Människor som har problem med spriten är alkoholister. Så är det bara. Sen är det klart att det finns grader av alkoholism. Vissa klarar sin dag, håller fast vid jobb och super på helg och semester "för att slappna av". Vissa slutar på bänken. Min pappa var till för några år sen nånstans mitt mellan. Med en dragning mot bänken när katten (mamma) var borta. Nu har jag ingen aning. Men jag misstänker närmare bänken.

"Missade ditt samtal igår. Du får gärna ringa igen när du är nykter. Jag har något roligt att berätta. Men jag vill inte prata med dig när du är full. Kram."

Svarade jag. Igår. Min farsa får ganska lätt sårade känslor. Ömma tår. Men jag är färdig med att göra avkall på mig själv för att inte såra hans ego. Jag vill inte prata med honom när han är full. Det är meningslöst. Och om han bodde i närheten skulle mitt utlimatum för att träffas att han är nykter. Det är inte mycket begärt. Och Bambi skulle aldrig, aldrig träffa honom full. Aldrig. Är det något jag lärt mig så är det att barn överhuvudtaget inte ska umgås med fulla människor. Fulla människor blir skal av normalt. De beter sig underligt och pratar konstigt.

En av mina vänner berättade att när det var gårdsfest hemma hos henne när hon var liten, när klockan började närma sig natt och de flesta vuxna blev knasiga så samlade hennes pappa ihop alla ungarna och gick på tiger/spök/skattjakt. Hon fattade först på äldre dar varför han gjorde det. För att fulla människor är konstiga. När kalasen i framtiden börjar spåra ur, skitsamma om det är själva Midsommarafton - då är det jag som tar Bambi i handen och går på upptäcktsfärd.

Just ja. Nej han har inte hört av sig. Och jag håller inte andan.

Min pappa och Pippis har bara en sak gemensamt, avståndet.

eldar upp mig

...i veckan så börjde en vän pata med mig på msn. Vi har inte pratat på evigheter, för jag brukar vara den som tar kontakt men jag orkar som inte hålla på att jaga längre. Vi har inte setts sen i julas, och sist vi pratade i telefon var i januari, jag ringde henne på hennes födelsedag. Jag hade kanske fortsatt jaga om hon inte avslöjade däromkring att hon var gravid. Jag kan förstå att hon tycker situationen är lika jobbig som jag. Men hon har som aldrig sökt upp mitt sällskap, jag har alltid sökt upp hennes.

Men så i veckan så började hon prata med mig på msn. Alltså lite drygt 3,5 mån sen sist.

"Hur går det med danmark då?"

Va fan! Om du är genuint intresserad så luft luren iaf och ring! Danmark är inget litet roligt projekt som jag kan avhandla på msn - det torftigaste kommunikationssättet näst sms. Vad vill hon liksom att jag ska säga? När jag sitter på jobbet dessutom.

"Du behöver ju inte prata om det om du inte vill."

Nej tack. Jag har andra människor runt omkring mig som jag träffar/pratar med oftare än var 3,5 månad. De är intresserade av Danmarkprojektet och de pratar jag med. Vill du prata om det viktigaste i mitt liv - ring. Vill du prata om väder och vind - skicka ett yo på msn.

ps. Idag är halvtid.