Efter förlossningen

Jag har läst Mamma Viljas förlossningsberättelse nu, och jg blir arg och ledsen för hennes skull. Att inte alla kan få samma behandling, beroende på vart man föder någonstans! Det är så fel och galet.

Min förlossning slutade också dramatiskt, men som en bråkdel av hennes. Men jag har en sån otroligt fin bild av hela förlossningen ändå. Och det är ju pga den fantastiska personalen, allt gick så snabbt och bra. Och efteråt var alla måna om att prata med mig om vad som hänt. Innan jag fick lämna IVA kom personalen där som varit med mig på operation, så vi fick prata. Och sen under veckan när jag låg på BB så kom läkaren, barnmorskan och en av sjuksystrarna som var med och pratade om vad som hänt.

Jag är så otroligt glad att jag fick föda här, hemma. Där personalen har tid, och är otroligt omtänksam. Alla får stanna så länge de vill, speciellt förstföderskor. Glad och lycklig, och arg att inte alla kan få den här upplevelsen.

Sånt som bara inte får hända

..men som gör det ändå. Jag vaknade i morse och koncentrerade mig på bra saker från början. Som att det är sol i Sthlm. Efter 3 dagar jämngrå, regngrå, snögrå tillvaro. Sol! Bra grej! Jag promenerade från Slussen till jobbet. 5000 steg. Bra sätt att börja dagen på. Bra grej! Drack en kopp te när jag kom fram. Pepparmynta. Bra grej!

Kollade FB. En vän till mig hänvisade till sin syters blogg i statusraden. Och under flera, flera sorgsna kommentarer. Jag kollade. Hon hade blivit mamma. Hennes kille hade blivit pappa. Men spjälsängen hemma stod tom. En normal graviditet och en normal förlossning. Bebisens hjärta slog, men hon andades inte. Och livet bara sakta försvann. Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

41 veckors förberedelse. Och nu bara tomt.