Trevlig helg!

Snart (45 min kvar) går jag på helg. Hoppas på en lite bättre än förra då jag bara låg och sov och mådde sämst. Men jag gjorde en feging och avbokade mitt födelsedagsfika på söndag. Vem vill göra rabarberpaj när allt är urk.

Den här metallsmaken i munnen? När går den över??

Idag har jag hur som mått ganska bra. Och var modig nog att äta en sushi till lunch, det var fantastiskt gott. Jag måste lära mig att göra egen sushi. Om jag ska flytta från Sthlm. För ingen annanstans får man ju god sushi. Förutom i Uppsala, Ippai Ippai på Svartbäcksgatan. Men dit tänker jag inte heller flytta. Usch och fy för Uppsala. Liten stad med storstadskomplex. Och så fort det blir vår så invaderar folk...gågatan...? Paradera fram o tebax.. Okej, jag är färgad av gammalt unk när det gäller Uppsala.. Men god sushi finns det där iaf. Fast hoppa över de små Disneybläckfiskarna. Även om de kommer ut med nori-ögonbindel så känns det läskigt att tugga sönder huvudet...

På Gotland finns inget sushihak. Och kundkretsen för sushi är nog tämligen svag. iaf de flesta månaderna. Så en bra kokbok blir det. :D

Think ahead man!

När jag får barn ska jag inte bli den som i sista minuten inte kan göra tex tråkiga jobb - för det är det och det som händer på dagis, fritis etc. Fuck that. Troligtvis vet man iaf en vecka i förväg ifall man ska tillbringa eftermiddagen med barnaktiviteter. Och nej det är inte barnaktiviteterna jag surar över - de är ju en självklar del när man har barn. Skolavslutningar, kvartsamtal, BVC, luciafirande etc etc. Det ingår. Jajjebox. Men att inte ha framförhållning på jobbet tycker jag är taffligt. För det sätter andra i skiten. Som i det här fallet mig. Och jag är hormonstinn och allmänt hängig och gillar inte att bli fintad i sista minuten.

Basta!!

Varannan dag, varannan dag.

På benen idag. Postafen var verkligen sövande. Fast det funkade ju. Men sov i stort sett bort hela gårdagen. Hoppas jag inte behöver ta så många. Svårt att jobba när man är helt död. Och vi har sjukt, sjukt mycket att göra på jobbet.

Jag började med att äta en kalkonsmörgås från Mellkvists. De har verkligen de godaste mackorna i närheten. Men kalkon liksom? Men det kroppen vill ha... och idag var det kalkon, philadelphia och dijonsenap. Dock inte den bifogade inlagda gurkan. Euw.

Hipp, hipp Hurra!

När jag skrev om min profil nångång i januari så skrev jag att jag var 33. Det var inte helt sant då. Jag fyller 33 i dag. Tjo-hoo. Ålder för mig har sällan varit särskilt jobbigt. Jag älskade att fylla 30 och firade det med ett hejdundrande partaj. Det var först när barnlängtan slog till som jag började räkna åren och drömma lite mardrömmar om 35. Men idag - 33, sjukt trött men sömnlös. Jätteillamående - funderar på att öppna den där Postafenförpackningen. Som en slags present.

Just nu är jag trött, sjuk och lite ledsen. Fast ledsen hänger ju ihop med utmattad. Det förstår logiska jag. Logiska jag ska dessutom lyssna på koppen och jobba hemifrån idag. Sitta i pyjamas och göra banor. Det är en present som heter duga.

Trevlig 26e maj på er allihop!

Fritt fram för sushi

Yeah!

Tydligen är det fritt fram för det mesta. Luktig ost om den hettas upp och sushi så länge det inte är fulvarianten man köper på ICA. Men den kööööper man ju inte iaf. Gjorde den missen en gång, aldrig med. Just nu så är tanken på ris väldigt - urk. Men sen när urk släpper så blir det nog ett o annat sushimål. Omega-3 liksom.

Jag visste nog det mesta innan infoträffen - det där med sushi med. Men det är ju fint att få höra att ja alvedon, nej ipren, nej alkohol tom lågalkoölen, nup och kub och beslut, sola - no, no, bada - okidoki, träna - gärna. Och framför allt nu när man mår helt kasst och är trött och sur och urk - då behöver man inte göra något, och ät för guds skull det du får i dig. S-u-n-t förnuft!!

För övrigt var rummet smockfullt och till min lättnad var det två andra iaf för dagen singeldamer.

Finaste ugglorna i stan

.. Melker har flyttat hem till mig. Än så länge är han bara en extra prydnadskudde i sängen. Kanske blir han leksak så småningom. Kolla in de andra ugglorna som sys av Sophie :)

http://www.ugglalala.se

dofter

Gårdagens mat i kylskåpet. Osten på mackan. Växterna i vardagsrummet som blommar. Bensinångorna från gräsklipparen. Avgaserna. Efter-helgen-lukten på bussen. Slussen. Parfymerade människor på t-banan. Kanelbullarna på Pressbyrån. Svett.

Lukter liksom. Överallt. Andas genom munnen.

3 grejer

..jag inte hade en aning om men som inträffade när jag blev gravid. (Knasigt att säga sånt ännu..)

1. Jag måste kliva upp och kissa flera ggr varje natt. Det trodde jag inträffade när man var redigt på tjocken.

2. Det är redan obehagligt att sova på mage och på rygg. Mage går bort för det känns som jag krossar livet, och rygg för att det stramar.

3. Mensvärken. Som då inte är mensvärk utan växtvärk. Hade jag ingen aning om.

Dessutom drömmer jag otroligt mycket, och har börjat minnas mycket när jag vaknar. Som i natt drömde jag att jag var flygvärdinna - helt jävla otänkbart yrke för mig. Jag skulle behöva en flaska gin och ett rör valium inför varje flygtur. Sen drömde jag också att jag var tvungen att abortera fostret för det var utomkvedshavandeskap. Typ som ett bråck. Det sista som hände i morse innan jag vaknade var att jag räddade några hästar från en ond bråd död. Det var ju lite positivt :)

den trehövdade islänningen

"på fredag är det fest"

...eller är det lördag?

Jag ska tillämpa positivt tänkande efter åthutning :)

Ikväll har jag mått kasst, sovit sen jag kom hem från jobbet. Nu pinar jag i mig en smoothie med blåbär. Tack för det tipset, tror det kom från Loba. Smoothisar kan bli det nya rostbrödet här hemma! Men note to self, tryck a-l-d-r-i-g på nån knapp på mixern när du väl tagit av locket. Inte så begåvat.

Superskönt med helg, ifall andan faller på ska jag klippa gräset på framsidan. Typ 5X10 meter. Mest för att hålla skenet uppe i grannskapet... Gräs är alldeles härligt när det är långt tycker jag. Men husets katter börjar tycka att det är långt och skuttar bara stenplattorna i gången...

ingen...?

Det här tyckte jag var lite elakt!

Vidskeplig

Status: lätt illamående. Puh.

Jag tror jag freakade ur lite igår för i förrgår berättade jag för två stycken till på jobbet. Så nu är de fyra som vet. Jag kände mig tvingad att upplysa min projektledare som ville skicka ut mig på ett jobb som innebar bärande på typ 35kg utrustning. Jag chansar verkligen inte på det och förklarade varför. Hon blev så glad att man kan tycka det är lite konstigt, särskilt som vi inte känner varandra väl - hon har jobbat knappt ett år. Men jag vet hennes bakgrund av 9 års barnlängtan med IVF, resan slutade i Kina med adoption och en idag 7-årig söt, liten, väldigt älskad tjej. Sån otrolig jobbig resa, men "som slutade på det bästa, bästa sättet det kunde göra". Jag gillar nya projektledaren, inte lika organiserad som gamla-mammalediga, men hon har en värme och en äkthet som jag verkligen gillar. Dessutom struntar hon i vad folk tycker om henne - det är en egenskap jag önskar jag hade. Får öva på det innan Bambi dyker upp.

Eftersom jag inte ville att chefen skulle få höra det bakvägen så berättade jag för honom med. Vilket resulterade i hejarop och en löneförhöjning. Win-win. (Så mamma inget mer snack om de där pengarna nu, jag pytsar tillbaka dem på ditt konto före jul).

Logiskt sett så förstår jag att om Bambi dör beror det på att han/hon inte är livskraftig. Inte för att jag upplyst ytterligare två personer om saken. Men jag är inte alltid logisk.

angst

Jaha. Jag har mått rätt kasst i över en vecka, aptitlös, illamående, matt.

I morse vaknade jag i stort sett som vanligt. Jag har mått hyfsat idag. Inte strålande, men ändå okej. Naturligtvis ringer alla varningsklockor. "Avtagande graviditetssymptom före missfall".

Är det v. 6+4 som blir sista dagen? Jag kan inte rå för den här oron, jag kan inte skala av den. Som en yttre hud suger den sig fast i värmen och säger snart är det över.

Hoppas, hoppas jag vaknar helt kräkig i morrn.

Vivaldi vs Gossip

En kollega, pappa till två, envisas med att man ska spela klassisk musik för foster. Ska göra dem smarta. Jag spelar Gossip och hoppas att Beth Dittos coolhet speglar sig istället...

Gossip – Love Long Distance

Bankok brinner

Bambis morfar bor i Thailand, fast inte i Bankok. Det var hans längtan. Eller bara efter något nytt. Jag ska inte gå in på detaljer, eftersom det berör fler än mig. Men hur som. Min pappa bor på andra sidan jordklotet. Vi kommunicerar via sms. Han emigrerade hösten 2006. Stora trollet hade inte fyllt 2 år. Om jag minns rätt. Tid läggs på tid och år rinner förbi. Vad jag vet är att han har varit hemma i Sverige 2 ggr. På snart fyra år. Senast han såg lilla trollet var han bebis. Nyutklämd. Typ.

Jag har inte berättat för honom om Bambi. Idag började vecka 7. Klart jag ska berätta för honom. När jag känner för det. Just nu så känner jag inte för det. Han har lovat komma hem nästa sommar. Han lovade komma hem i sommar med, men han var visst tvungen att lägga pengarna på något annat. Men nästa sommar... 2011. Det kanske är då jag berättar det för honom. Eller tidigare. Jag vet inte. Hur berättar man via sms att nån ska bli morfar? Igen? Fast jag kommer göra det snart. För det är inte jag som väljer bort pappa.

Mitt barn kommer inte lära känna sin morfar. Och det är inte mitt val. Men det kommer få världens mest engagerade mormor.

Sista påsken hemma.

Sista natten hemma. Pappa hade redan rest. Jag sov på madrassen.

Kvalmig

På vill äta listan; juice, frukt, räkor, avacado.

På vill inte äta listan; det mesta men i synnerhet paprika, broccoli, ris.

Jag har funderat på varför just de 3 sakerna verkar vara omöjliga. Broccoli har jag aldrig gillat. Det luktar prutt när man kokar det. Jag trodde jag hade lärt mig äta det eftersom jag har ätit en del inför inseminationerna. Men icke. Det var en fas. Paprika då. Ja den senaste gången jag kräktes, kalassommaren 2005, så åt jag en sallad med bla röd rå paprika och på det en våldsam mängd rödvin. Verkar fortfarande ha svårt för paprika i kvalmiga situationer. Ris då? Spendera 10 veckor i Bangladesh - ris frukost, lunch, middag så försvårar man det. Jag har lyckats gilla ris igen efter det, herregud det var 1999 - jag älskar indisk hämtmat. Men inte just nu vad det verkar som. Nu vill jag bara äta sånt som min chef kallar för tjejmat. Lätta smaker helt enkelt.

Inköpt på ica i Gamleby 2005

Äntligen!!

Det var på tiden!

Vampyrer.. nah...

TV-situationen i mitt hus är projektor med duk, och surroundljud. Det är fantastiskt. Men ganska ofta går det alldeles för läskiga filmer. Jag är inte så härdad. Nu är det nån vampyrrulle/katastroffilm. 2019 har nästan hela mäsnkligheten blivit vampyrer, och människorna farmas. Lite Farmville goes True blood. Kanske inte ett troligt scenario, men jag är lättskrämd. Så jag läser lite bloggar istället. Och bara ljudet av döden däruppe är läskigt...

Men till något trevligare. :) Dn har lovat 20-25 grader i storstan i morrn. Det må jag säga! Hopaps, hoppas att det stämmer. Jag och två av mina vänner ska gå till Café Koloni. Har ni vägarna förbi Saltsjö-Duvnäs i Nacka så är det en pärla :)

Dessutom har jag ett bokpaket att hämta, det bådar gott. För solstol och juice och Patti Smiths Just kids.

Angående sex

...Nu kanske ni blir generade, så hoppa o läsa. Mamma - du kan ju verkligen hoppa över. Jag känner att det kan bli genant.

Iaf. Jag är nog en normal person rent sexuellt, alltså jag gillar sex. Nog inte mer än medel tror jag. Men inte mindre heller. Jag har haft några längre förhållanden, men däremellan har jag klarat mig själv bokstavligt talat. Visst, jag har haft min beskärda del av engångsligg, men ärligt - engångsvarianten är bra mycket sämre än att onanera. (Hoppas du andas fortfarande mamma om du inte lyssnade på varningen...).

Ok, anledningen att jag drar upp det här är att det inte finns på kartan med sex överhuvudtaget just nu, det känns bara läskigt och nej.. inte alls lockande. Men tydligen tänker min hjärna annorlunda, två ggr den här veckan har jag vaknat av orgasmer. Alltså drömt mig till det. Det brukar hända ungefär en gång vart annat år annars, men nu alltså två ggr på en vecka. Och det gör ont som fa-an. Första ggn blev jag skiträdd, och tänkte det var det. Nu kommer det blöda. Fast det hände inte så i natt blev jag inte lika rädd, men ändå lite sne på min kropp. Eller hjärnan, eller bägge. Och det jag minns av drömmen så var det inte alls erotiskt, min hjärna måste jobbat på två plan. Ont gör det iaf, som världens mensvärk, och jag kan inte klandra Bambi. Bli ihopklämd så där. Jag är rätt glad att jag inte har någon partner, även om jag inte tror att mannen jag skulle vara med skulle kräva sex på något sätt, men nu känns det skönt att det absolut inte är så. Om jag bara kunde få min sovande kropp att fatta med vilken jäkla dum idé det är. I blame it on the hormones.

oro i kroppen

..idag var jag på Maxi och köpte illamåendemotverkande saker. Och idag har jag inte mått illa alls. Förutom kanske lite i bilen, men min driver körde lite ryckigt... Läste precis ett inlägg hosLivrädd hur hon skulle vilja ha en egen ultraljudsundersöknings-utrustning (jeez vilket långt ord..) bara för att checka in att hon inte drömmer. Jg förstår henne. För mig går det väldigt upp och ner, igår kände jag mig väldigt gravid. Idag lite mindre. Men det är ju helt klart något där, jag är öm och svullen. Och de där små mensvärksliknande symptomen som kom och gick, de är mest där hela tiden nu. Men det är väl tanken att det kan ta slut. 1 av 5. Tar slut. Försöker inte tänka på det. Önskar mig nästan lite illamående.

Jag har idag lyckats tillbringa de få timmarna sol som var utomhus iaf. Så lite laddad är jag. Dessutom har jag kollat klart säsong 2 av Cold Feet, minns ni den? Engelsk serie, slutet på 90-talet med bla James Nesbit, Hermione Norris och Helen Baxendale. Jag kommer ihåg att jag var helt hooked då, och det håller än :)

Jo just ja, ringde och skrev in mig hos Barnmorskorna i Gamla stan i förrgår. Jag ska dit på info den 25e och undersökning den 3e. Jag glömde fråga, men ni vet säkert - är det ultraljudsundersökning första ggn? :)

5+3

..och här började illamåendet. Trodde lite naivt att jag skulle slippa, men i natt när jag skulle sova kom första vågen. Det är inte så våldsamt ännu, och de där skorporna hjälper faktiskt - en myt som var sann.

Ska ta och berätta för mina kombos ikväll, annars kommer de få vinterkräk-noja i onödan.

Nån som har något trick att dela med sig mot illamående som inte innefattar ingefära? :D

Skyddsänglar

Jag är inte mycket för organiserad religion. Bibeln är en bok. Jag tänkte ett tag att jag skulle döpa mitt framtida barn i kyrkan. För jag älskar kyrkor. Gamla, gotländska kalkstenskyrkor. De är fantastiska rum. Men orden som följer med, jag har funderat - jag tror att jag ska låta mitt barn välja själv.

Att jag inte tror på Gud i den kristna formen eller i någon annan organiserad form, betyder inte att jag inte tror. Jag är vidskeplig, och tror på skyddsänglar - i vilken form som helst.

Den där dagen, jag inte berättade för nån att jag fått plus på stickan. Då gick jag till Forum, och köpte en fågel.

Fågeln, liten i järn, sällade sig till lilla ängeln jag fick inför en lång resa (som jag räddade ur dammsugarpåsen idag) och skyddshelgonet som en rumskompis från Mexico gav mig för länge, länge sen. Det känns tryggt på färden.

Mardömmar

Vaknade i morse direkt ur en dålig dröm. Jag drömde att jag var på någon offentlig toalett någonstans och upptäckte blod. Mitt eget då. Det rann, och var väldigt verklighetstroget. Hjärnan gör en ju den tjänsten ibland. Kastar in en massa verklighet i drömmar. Jag har ju sett blod så rätt många gånger, mycket info i databasen. Lättnaden när jag vaknade och insåg att livet inte rinner ur mig går som inte att beskriva. Det är andra gången jag drömmer något liknande. Och jag inser ju att det kommer upprepas i olika former. Jag är en jävel på att minnas drömmar dessutom. Detaljerat. Härligt.

Så efter en natt av intervallsömn sitter jag och min betongkropp här vid köksbordet, min mac är hermelinen bland de två andra pc-laptoparna. Ingen trängsel, vi har Nackas största köksbord. Jag har nog inte sagt det, men jag bor just nu inneboende hos snälla släktingar. Jag flyttade in här när Söderbönan och jag efter 3,5 år behövde en paus. Dessutom har det varit en förutsättning för sparandet. Jag betalar hyra, men den är en tredjedel av vad jag borde i en stad som Sthlm. Jag trivs bra. Gillar mitt sällskap. Och nu, när våren (?) är kommen är det fint med altan och trädgård. Biggaråträd och rabarber. Syrener och fräsch gräsmatta.

Men självklart finns det en annan plan. Den har bara legat på sparlåga tills för en vecka sen. Då plus på plus gav mig tillåtelse att öppna lådan med framtiden igen. Sparlågan är lite uppskruvad. Fast bara lite än så länge. Men går det som jag vill så får jag döpa om den här bloggen. :D

Idag är det sol, för första ggn på en vecka. Så idag ska Bambi få sin dos med D-vitamin. Så fort solen svängt runt hörnet är det jag som filtar in mig och lägger mig i solstolen. Och somnar jag ska det drömmas om fluffiga och glada saker. Snälla!

sömnlös

..jag sover som så illa. Ikväll kanske lite extra för att jag sovit lite till och från i soffan. Jag googlade och inser att det kanske är vanligt. Kanske det är oron. Jag vet inte. Men jag somnar och vaknar och somnar och vaknar. Och ibland somnar jag inte.

Jag gjorde en liten godnatt-spotify, ska försöka slumra lite nu.

Godnatt, godnatt

Att misstolka ord

Jag tänker ibland på det här med ord. Att blogga började som en dagbok. Först gav jag inte ut adressen till någon. Ville bara ha en plats att ventilera tankar på. Utan rädsla att hålla tillbaka för att någon kunde se. Säga saker som jag knappt vågade formulera högt för mig själv.

Men sen tog jag mark. Bjöd in människor från verkligheten. Bjöd in mig själv till andra bloggare. Och blev vansinnigt glad för feed-back i form av glada hejarop och varma kramar. Jag gillar verkligen det, att bli sedd här och nu. Samtidigt som det har satt stopp för en del tankar. Att sånt jag säger här - påverkar. Är läskigt. Jag tänker mest på en grej, en verklig vän. Som jag sårade helt utan mening. Ord kan tolkas så fel, utan ljudet bakom. Till och med då kan det bli fel - vi har väl alla varit i tex telefonsamtal när missförstånd banat väg för oro. Det bästa är ju ett ansikte bakom orden. Då får allt bra mycket gå snett för att det ska misstolkas. Om jag nångång säger något ni tolkar negativt, hojta - det var antagligen bara felaktiga ord.

hej

Nimis i Skåne, dagen efter mitt journalsamtal i Köpenhamn 090802.

Vaknade...

...lika kass som jag somnade. Ringde till sjukvårdsupplysningen, som lugnade ner mig. Och sa att det är bra och inte äta alvedon i onödan eftersom virus inte trivs i för hög temperatur. Fast samtidigt ska man äta alvedon när man verkligen behöver, om tempen rusar iväg. Och så försäkrade hon mig om att det inte var farligt för fostret med den tempen jag har.

Så det blir en hemmadag i morrn. Det kommer bli kaos. Jag gör två grejer på firman, fotograferar och bildbehandlar. I morrn saknas en fotograf - pappaledig from i fredags. Och den andra bildbehandlaren är i Norrland på begravning. Så saknas jag i morrn kommer det verkligen bli kaos.

Och det är så skönt, att även om jag vet det - den personen jag är idag till skillnad från den jag var för några år sen skulle aldrig gå iväg. Jag kommer ligga på soffan och kolla tv-serier och dricka vatten och te och heala mig.

Lyckligt lottad

Jag vet, ännu är allt osäkerhet. Men jag ville ändå bara berätta om tacksamheten. Som är så stor, jag vet att jag är lyckligt lottad. En misslyckad insemination. Och sen en lyckad.

Det har inte varit enkelt. Det är ju en känslomässig bergodalbana. En resa på 1,5 år. Med många besök hos läkarvården. En polypoperation. En kärleksrelation jag var tvungen att göra slut på för han låg ljusår bakom mig i frågan. 15 akupunkturbehandlingar och 5 zonterapibesök. Jag la om kosten. Men ändå, förhållandevis enkelt.

Det är så många, så många som gör 5,6,7 försök osv. Så många som blir tvungna att göra IVF, med alla hormoner och stora kostnader. Så många som tillslut väljer adoption - det i sig en stor, långsam, dyr process.

Så ja, jag är tacksam. Och glad. Och rädd. alla de där bubbliga känslorna. Men jäkligt rädd ännu. För att tvingas börja om. Men då vet jag ju, iaf, att möjligheten finns. Det kan gå. För jag är lyckligt lottad.

Världens finaste syskontroll fångade med världens sopigaste mobilkamera

Introducing Bambi

Läste precis Teas funderingar om varför man kallar foster för Pyret.

Planen, drömmen, pricken i mig har jag kallat Bambi Sickafoose Daensk. Bambi till vardags. Det hela har sin början i december 2008. Jag var nydumpad, hjärtekrossad och tillbringade tiden i soffan hemma. Ganska ofta hade jag sällskap av min dåvarande kombo, Söderbönan. Vi tuggade oss igenom den helt fantastiska Twin Peaks, avverkade avsnitt på avsnitt. (Jag såg även hela Sopranos - alla 6 säsongerna på ungefär en månad. Som sagt var krossad och väldigt sömnlös.)

När eftertexterna rullar dyker namnet Bambi Sickafoose upp. Denne person (vi googlade o googlade men ingenstans fanns bild eller uppgett kön) var en av seriens producenter. Ungefär samtidigt hade jag börjat prata med kombon om Danmarksplaner, även om de då var ganska lösa och läskiga. Följden blev helt enkelt att när vi pratade om mitt eventuella barn i framtiden så kallade vi det Bambi Sickafoose, med tillägget Daensk.

Så i mig bor inget Pyret. Utan Bambi. (Men aldrig Bob - huvva!)

Feber...

...verkar vara min ständige följeslagare. Funderar på om det har med Svinis-sprutan att göra. Vaccinerade mig i slutet av november, och sen dess har immunförsvaret varit helt uppåt väggarna. Kanske slump...?

Hur reagerar ett 3 veckor gammalt foster på feber? :(

Finally Friday!

Ja jäklar vilket glättigt inlägg här följer :)

På mitt jobb kan man inte spela all musik högt. Det finns mycket i min lista som inte funkar. Så vill man lossa lurarna får man köra happy friday gamla godingar. Så dagen till ära:

Gladmusik a la B. Street

Hoppas ni alla får en toppenhelg! Jag ska jobba över idag, i morrn fika med ex-M, på söndag fika med judge H och på det hela bromsa en förkylning som ligger o gnager i halsen.

Rädslan..

... att det som var positivt slutar vara positivt. Den där rädslan som får en att hänga på låset på apoteket en torsdag förmiddag. Tänka att här var jag i måndags och köpte samma test av samma tjej. Sitta på jobbets toa och räkna 1001, 1002, 1003 för att jag glömt klockan på skrivbordet.

Fortfarande ett fint plus. Och rädslan är borta för stunden.

Blunda och Hoppa

Jeckan har temavecka som ni kan läsa om här, och här kommer mitt bidrag.

Jag vågar inte.

Sa hon. Till mig.

Hon stod på kanten. De grå molnen stora och arga.

Det finns inget att vara rädd för.

Sa jag. Till henne.

Vinden slet i hennes tröja. Vinden som var rädsla. Ilska. Bitterhet.

Varför just jag.

Sa vinden. Till henne.

Varför inte. Sa jag till henne.

Du är inte ensam. Du är inte liten. Det är inte omöjligt.

Sa jag. Till henne.

Hon såg mig i ögonen. Lyfte hakan. Håret rann runt huvudet.

Ett steg ut. Det svåraste. Som är enkelt.

Tack.

Sa hon. Till mig.

Tack sa jag till mig.

Ett steg ut.

När hon hoppar brister himlen.

Kvar blir bara stjärnor.

inlägg 101

Igår vaknade jag till ännu en vanlig dag. En lång skön söndag efter 6 dagar i antikt damm. Jag hade inte ens tänkt testa. Så säker var jag att det var negativt. Men så rev jag ändå upp den där förpackningen jag fick på Storkkliniken.

Den var positiv.

Jag satt där i ett par minuter och stirrade på strecken.

Sen gick jag till Nyckelviken, kliade en ko under hakan. Korsade motorvägen och köpte en juice och en clear blue. Solen sken.

I morse, när jag väntade på resultat på nummer 2 hann jag tänka 100 ggr att det var något fel på nummer 1. Sen dök det upp ett plus.

BF 10 januari 2011? G-A-L-E-T!!!! :D

angående uppdatering

och vänner.

Det är några få personer som känner mig i verkliga livet som fått adressen hit. Till mitt innersta. Det är ju lite som att låta dem läsa dagboken. Vilket är helt okej, om de ändå läste den. Vilket jag förstår att de inte gör. Mamma läser. Syster läser. Och M i Karlstad. Kanske H.

Men inte de andra. Vilket också är helt okej. Om det inte vore för att de frågar hur det går. Vissa ställer samma fråga om och om igen. "hur är det nu igen med det här?" Och jag förstår fullkomligt att det viktigaste för mig knappt är i periferin för er. Men varje gång ni frågar sånt jag svarat på ristas det in. Även om jag vet att ni är genuint intresserade:

Jag gillar er alla väldigt mycket, nån älskar jag tom. Men. Jag orkar inte upprepa mig. Jag orkar inte uppdatera er enskilt, igen och igen och igen.