Vidskeplig

Status: lätt illamående. Puh.

Jag tror jag freakade ur lite igår för i förrgår berättade jag för två stycken till på jobbet. Så nu är de fyra som vet. Jag kände mig tvingad att upplysa min projektledare som ville skicka ut mig på ett jobb som innebar bärande på typ 35kg utrustning. Jag chansar verkligen inte på det och förklarade varför. Hon blev så glad att man kan tycka det är lite konstigt, särskilt som vi inte känner varandra väl - hon har jobbat knappt ett år. Men jag vet hennes bakgrund av 9 års barnlängtan med IVF, resan slutade i Kina med adoption och en idag 7-årig söt, liten, väldigt älskad tjej. Sån otrolig jobbig resa, men "som slutade på det bästa, bästa sättet det kunde göra". Jag gillar nya projektledaren, inte lika organiserad som gamla-mammalediga, men hon har en värme och en äkthet som jag verkligen gillar. Dessutom struntar hon i vad folk tycker om henne - det är en egenskap jag önskar jag hade. Får öva på det innan Bambi dyker upp.

Eftersom jag inte ville att chefen skulle få höra det bakvägen så berättade jag för honom med. Vilket resulterade i hejarop och en löneförhöjning. Win-win. (Så mamma inget mer snack om de där pengarna nu, jag pytsar tillbaka dem på ditt konto före jul).

Logiskt sett så förstår jag att om Bambi dör beror det på att han/hon inte är livskraftig. Inte för att jag upplyst ytterligare två personer om saken. Men jag är inte alltid logisk.

Bankok brinner

Bambis morfar bor i Thailand, fast inte i Bankok. Det var hans längtan. Eller bara efter något nytt. Jag ska inte gå in på detaljer, eftersom det berör fler än mig. Men hur som. Min pappa bor på andra sidan jordklotet. Vi kommunicerar via sms. Han emigrerade hösten 2006. Stora trollet hade inte fyllt 2 år. Om jag minns rätt. Tid läggs på tid och år rinner förbi. Vad jag vet är att han har varit hemma i Sverige 2 ggr. På snart fyra år. Senast han såg lilla trollet var han bebis. Nyutklämd. Typ.

Jag har inte berättat för honom om Bambi. Idag började vecka 7. Klart jag ska berätta för honom. När jag känner för det. Just nu så känner jag inte för det. Han har lovat komma hem nästa sommar. Han lovade komma hem i sommar med, men han var visst tvungen att lägga pengarna på något annat. Men nästa sommar... 2011. Det kanske är då jag berättar det för honom. Eller tidigare. Jag vet inte. Hur berättar man via sms att nån ska bli morfar? Igen? Fast jag kommer göra det snart. För det är inte jag som väljer bort pappa.

Mitt barn kommer inte lära känna sin morfar. Och det är inte mitt val. Men det kommer få världens mest engagerade mormor.

Sista påsken hemma.

Sista natten hemma. Pappa hade redan rest. Jag sov på madrassen.

Angående sex

...Nu kanske ni blir generade, så hoppa o läsa. Mamma - du kan ju verkligen hoppa över. Jag känner att det kan bli genant.

Iaf. Jag är nog en normal person rent sexuellt, alltså jag gillar sex. Nog inte mer än medel tror jag. Men inte mindre heller. Jag har haft några längre förhållanden, men däremellan har jag klarat mig själv bokstavligt talat. Visst, jag har haft min beskärda del av engångsligg, men ärligt - engångsvarianten är bra mycket sämre än att onanera. (Hoppas du andas fortfarande mamma om du inte lyssnade på varningen...).

Ok, anledningen att jag drar upp det här är att det inte finns på kartan med sex överhuvudtaget just nu, det känns bara läskigt och nej.. inte alls lockande. Men tydligen tänker min hjärna annorlunda, två ggr den här veckan har jag vaknat av orgasmer. Alltså drömt mig till det. Det brukar hända ungefär en gång vart annat år annars, men nu alltså två ggr på en vecka. Och det gör ont som fa-an. Första ggn blev jag skiträdd, och tänkte det var det. Nu kommer det blöda. Fast det hände inte så i natt blev jag inte lika rädd, men ändå lite sne på min kropp. Eller hjärnan, eller bägge. Och det jag minns av drömmen så var det inte alls erotiskt, min hjärna måste jobbat på två plan. Ont gör det iaf, som världens mensvärk, och jag kan inte klandra Bambi. Bli ihopklämd så där. Jag är rätt glad att jag inte har någon partner, även om jag inte tror att mannen jag skulle vara med skulle kräva sex på något sätt, men nu känns det skönt att det absolut inte är så. Om jag bara kunde få min sovande kropp att fatta med vilken jäkla dum idé det är. I blame it on the hormones.

5+3

..och här började illamåendet. Trodde lite naivt att jag skulle slippa, men i natt när jag skulle sova kom första vågen. Det är inte så våldsamt ännu, och de där skorporna hjälper faktiskt - en myt som var sann.

Ska ta och berätta för mina kombos ikväll, annars kommer de få vinterkräk-noja i onödan.

Nån som har något trick att dela med sig mot illamående som inte innefattar ingefära? :D

orka uppdatera

...vännerna.

Kan folk sluta fråga om det känns något? Om det hänt något? Några tecken? Särskilt trött blir jag på människor känner mig och som jag gett ut bloggadressen till. Om jag var en sån vän till nån som mig skulle jag uppdatera mig på nätet först. Checka in. Liksom.

En annan bloggare skrev att det nog inte var lätt att vara vän till henne. Det är nog inte lätt att vara vän till mig heller. Jag ångrar att jag berättat något för nån. Då skulle man slippa alla menande blickar och klämkäcka kommentarer. "Du måste tänka positivt!" Är inte det man vill höra när man känner att hoppet är ute. För det tror jag verkligen. Det käns ingenting. Inga ömma bröst. Inga nidblödningar. Inget, inget, inget. Så. Kan alla fatta nu?! Att tänka sig gravid är som ingen jävla möjlighet.

Fast jag lär mig ju. Vid första försöket berättade jag för många. Nu vid andra berättade jag för få. Och nästa gång kommer jag fan inte berätta för nån.

Nej nu ska jag sova och försöka vakna på rätt sida. Den andra alltså.

Sånt som bara inte får hända

..men som gör det ändå. Jag vaknade i morse och koncentrerade mig på bra saker från början. Som att det är sol i Sthlm. Efter 3 dagar jämngrå, regngrå, snögrå tillvaro. Sol! Bra grej! Jag promenerade från Slussen till jobbet. 5000 steg. Bra sätt att börja dagen på. Bra grej! Drack en kopp te när jag kom fram. Pepparmynta. Bra grej!

Kollade FB. En vän till mig hänvisade till sin syters blogg i statusraden. Och under flera, flera sorgsna kommentarer. Jag kollade. Hon hade blivit mamma. Hennes kille hade blivit pappa. Men spjälsängen hemma stod tom. En normal graviditet och en normal förlossning. Bebisens hjärta slog, men hon andades inte. Och livet bara sakta försvann. Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

41 veckors förberedelse. Och nu bara tomt.