I min säng ligger en 3,5 år gammal Bambi och sover. Han har precis slutat med napp och blöja. Han har slagit sönder två framtänder, en förra året i en trehjulingssingelolycka och en nu i sommar i en krock med en annan 3-åring. Han drar 110/116 i kläder och pratar en massa strunt, många roliga tankar som formuleras. Han är milt rödhårig och gillar att gå på Donken. Han är lite skeptiskt mot stora skaror människor och har i sommar för första gången önskat sig en pappa.
Här sitter vi och gräver i solnedgången, på världens bästa ö. Vi har skapat barndomsminnen och njutit av en fantastisk sommar. Jag har utbildat mig i 2 år och fått jobb. Vi bor kvar i samma tvåa där Bambi lärt sig krypa, gå, springa, säga mamma, skrika bajsmamma, lärt sig pussla, diskat sjukt mycket och där vi trivts.
Mitt fantastiska barn. Det har inte gått en dag som jag har ångrat dig, visst vissa dagar har jag varit en värdelös version av mig och tålamodet inte ens synts till i backspegln. Men jisses. Vad jag älskar dig.
