Slumpen som avgör

Jag tror som det. Att slumpen fick avgöra. Jag har bläddrat och läst bakåt i min blogg, och undrar vad som hände med den där nattsvarta människan. Försvann hon bara? Vilar hon? Kommer hon tillbaka? Vad hade jag gjort om den andra Danmarksresan visat negativt. Den tredje? Den fjärde? Jag tror inte på gud, jag tror inte på ödet. Men jag tror på slumpen. Och där var den.

Så nu sitter jag här, och försöker påminna mig om att den här vardagen kunde sett helt annorlunda ut. Den kunde ha fortsatt som tidigare, med djupare dalar och flackare hopp. För att verkligen känna, hur oändligt tacksam jag är över slumpen, turen, händelsen. För det var tur. Det är jag helt säker på. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och det funkade. Som tur, tur, tur var.

När jag läser andra bloggar, skrivna av dem som fortfarande slits mellan hopp och förtvivlan, längtan. Då kommer det tillbaka, ibland blir det för mycket. Jag orkar inte gå tillbaka dit. Men för det mesta läser jag, jag har blivit ganska dålig på att kommentera. Det vet jag. Men det känns så svårt ibland. Att heja på. Jag känner mig falsk och dum. Men bara för att jaginget säger, betyder det inte att jag inte läser - och hoppas för er skull.

Annars är det bara projekt nedräkning just nu. Har lite svårt att engagera mig i jobbet, fast längtar dit lite nu efter 3 dagars sjuksäng. Förkylning från hell är tillbaka. Snor och lock för öronen och ond hals och feber. Får börja skölja näsan igen :)

Jag googlar bebisgrejer och heminredning. Planerar hur jag ska möblera. Längtar till alla mina saker som står magasinerade i Visby. Få packa upp mig själv igen. Klart man klarar sig utan sina saker, och man klarar sig bättre ju mindre man har på ett sätt. Men det ska bli skönt att sätta mig i min soffa. Att dricka te ur min mugg. Att kunna ligga som ett x i 1,40 istället för en mask i 90. Ställa in spjälsäng och skötbord. Boa och göra klart till januari. När världen vänds upp och ner.

Lyckligt lottad

Jag vet, ännu är allt osäkerhet. Men jag ville ändå bara berätta om tacksamheten. Som är så stor, jag vet att jag är lyckligt lottad. En misslyckad insemination. Och sen en lyckad.

Det har inte varit enkelt. Det är ju en känslomässig bergodalbana. En resa på 1,5 år. Med många besök hos läkarvården. En polypoperation. En kärleksrelation jag var tvungen att göra slut på för han låg ljusår bakom mig i frågan. 15 akupunkturbehandlingar och 5 zonterapibesök. Jag la om kosten. Men ändå, förhållandevis enkelt.

Det är så många, så många som gör 5,6,7 försök osv. Så många som blir tvungna att göra IVF, med alla hormoner och stora kostnader. Så många som tillslut väljer adoption - det i sig en stor, långsam, dyr process.

Så ja, jag är tacksam. Och glad. Och rädd. alla de där bubbliga känslorna. Men jäkligt rädd ännu. För att tvingas börja om. Men då vet jag ju, iaf, att möjligheten finns. Det kan gå. För jag är lyckligt lottad.

Världens finaste syskontroll fångade med världens sopigaste mobilkamera