Jeckan har temavecka som ni kan läsa om här, och här kommer mitt bidrag.
Jag vågar inte.
Sa hon. Till mig.
Hon stod på kanten. De grå molnen stora och arga.
Det finns inget att vara rädd för.
Sa jag. Till henne.
Vinden slet i hennes tröja. Vinden som var rädsla. Ilska. Bitterhet.
Varför just jag.
Sa vinden. Till henne.
Varför inte. Sa jag till henne.
Du är inte ensam. Du är inte liten. Det är inte omöjligt.
Sa jag. Till henne.
Hon såg mig i ögonen. Lyfte hakan. Håret rann runt huvudet.
Ett steg ut. Det svåraste. Som är enkelt.
Tack.
Sa hon. Till mig.
Tack sa jag till mig.
Ett steg ut.
När hon hoppar brister himlen.
Kvar blir bara stjärnor.
Superfint!!! Jag länkar onsdagens inlägg hit. Tack snälla! Kram.
SvaraRaderaÅh tack! kram!
SvaraRaderaFint. Fint.
SvaraRaderaJag blev inspirerad av dig igår och var också tvungen att vara med. Idag så såg jag att jag också använt orden moln, vind och kant. Precis som du i min dikt. Men jag skyller på att det är så det funkar på klippor när man ska hoppa.
åhå! Jag var mer inne på Västerbron, fast ändå inte. Läste din, fin :)
SvaraRaderaDen var underbar!
SvaraRaderaTack Renée! :D Ha en finfin dag!
SvaraRaderajättefin. /flickrummet
SvaraRaderaJag läste om. Det uppenbarade sig för mig nu. Det är så tydligt när man verkligen tänker på det. Att det är ett hopp om att flyga och inte falla.
SvaraRaderaAtt flyga tillsammans.
Mmmm så vackert du skriver.
SvaraRaderaTack!
@flickrummet och M, tack! :)
SvaraRadera@Roger, men det är det fina med små ord utan förklaring. Man kan bygga sin egen tolkning :) men ja, det handlade om ett positivt, galet, kanske provokativt hopp ut i något helt okänt och fantastiskt.
Vackert vackert vackert!
SvaraRaderaTack Loba! :)
SvaraRaderaJa, Vackert!
SvaraRaderaTack! Det handlar ju om att våga, fast man inte riktigt räcker till. Jag önskar att jag hade lite längre räckvidd.
SvaraRadera