Iaf. Jag är nog en normal person rent sexuellt, alltså jag gillar sex. Nog inte mer än medel tror jag. Men inte mindre heller. Jag har haft några längre förhållanden, men däremellan har jag klarat mig själv bokstavligt talat. Visst, jag har haft min beskärda del av engångsligg, men ärligt - engångsvarianten är bra mycket sämre än att onanera. (Hoppas du andas fortfarande mamma om du inte lyssnade på varningen...).
Ok, anledningen att jag drar upp det här är att det inte finns på kartan med sex överhuvudtaget just nu, det känns bara läskigt och nej.. inte alls lockande. Men tydligen tänker min hjärna annorlunda, två ggr den här veckan har jag vaknat av orgasmer. Alltså drömt mig till det. Det brukar hända ungefär en gång vart annat år annars, men nu alltså två ggr på en vecka. Och det gör ont som fa-an. Första ggn blev jag skiträdd, och tänkte det var det. Nu kommer det blöda. Fast det hände inte så i natt blev jag inte lika rädd, men ändå lite sne på min kropp. Eller hjärnan, eller bägge. Och det jag minns av drömmen så var det inte alls erotiskt, min hjärna måste jobbat på två plan. Ont gör det iaf, som världens mensvärk, och jag kan inte klandra Bambi. Bli ihopklämd så där. Jag är rätt glad att jag inte har någon partner, även om jag inte tror att mannen jag skulle vara med skulle kräva sex på något sätt, men nu känns det skönt att det absolut inte är så. Om jag bara kunde få min sovande kropp att fatta med vilken jäkla dum idé det är. I blame it on the hormones.
