BMI

Det här inlägget har legat o grott ett tag. Jag letade bilder på nätet, men inget passade riktigt. Jag vill egentligen inte läga upp bilder på mig själv. Jag vill gärna att bloggen ska vara min avlastning, min pratbubbla, en plats där jag kan gömma mig men ändå andas. Men beskuren så funkar det.

Den här bilden är 6 år gammal. Jag gick på en fotoskola - därav den fantastiskt sunkiga dubbelexponeringen som jag dessutom scannat upp och ner. Jag var involverade med mannen i gula tröjan. Det var roligt, men lite destruktivt. Eller jag var på fel plats mentalt just då. Iallafall. Det här skulle inte handla om fotoskolor eller män i mitt liv. Utan om vikt.

Den här bilden är tagen när jag vägde som minst. 60-61kg. På tok för lite. Jag är rätt lång.

Jag har nu, när jag är snart 33 en hyfsat sund relation till mat. Men det går upp och ner. Det började nog med att jag blev kär. Och sambo. Bägge var vi oerfarna kockar och fattiga studenter. Och i porten mitt emot låg en pizzeria. Jag gick upp 15kg. Och trivdes inte alls. Så jag gick med i sekten Viktväktarna. Och det var nog där jag började min uppochnervända syn på mat. Jag gick ner de 15 kilona plus 15 till. Det var berusande. Alla kommentarerna. Nyckelben som spretade iväg. Kindben som blev skarpa och vassa. Höftben som blev ömma av jeans och skärp. I början var det enkelt, guldstjärnor på möten och applåder. Sen blev det svårare, antagligen när jag passerade den vikt som min kropp gillade. Seger när jag gick och la mig hungrig och vågen hoppat ett snäpp till ner på morgonen. Seger. Som blandades med de kvällar när jag bara inte kunde sluta äta. När jag tillslut knappt kunde somna av mättnad. Som tur var är det äckligaste jag vet att kräkas. Så det var aldrig en utväg.

Men nu då? Att jag börjat tänka på det här mer och mer igen, är för att jag det senaste året varit noga med att äta bra. Men av olika anledningar har jag gått upp i vikt, slappat med träning, haft sällskap (inget är så förödande som pojkvän - för mig). Och nu väger jag lite för mycket. Det ger mig ångest, inte så mycket utseende som rädsla för att det ska påverka mina chanser negativt. Kroppen har en trivselvikt, det är jag övertygad om. Och min passerade jag för några kilon sen. Jag är dålig på att gå ner i vikt utan att banta, jag hamnar lätt i det där belöningsmönstret. Den duktiga tjejen som somnar med hunger och vaknar med hunger. Sjukt osunt. Mest rädd är jag ändå att jag ska föra det här beteendet vidare.