Jag tänker det, men tänker att det gör mig till en dålig person. Med ett stort dåligt samvete. För jag är inte glad. Dagen innan jag fick reda på att första försöket misslyckades berättade hon att hon var i 12:e veckan. Och jag blev inte alls glad för hennes skull. Bara ledsen för min egen. Och då visste jag ju inte att det misslyckats, att jag skulle vika mig dubbel av mensvärk 24 h senare. Fast kanske visste jag ändå.
Jag har inte pratat med någon om det utom E. Som känner oss båda, mest henne. Då sa han det. Men jag försöker hitta det. Glädjen. Jag tänker att om jag förlorar förmågan att glädjas åt andra, då är allt förlorat. Tomhet och bitterhet, sånt äter upp människor. Det är inte den jag vill vara.Jag är glad för hennes föräldrar, de börjar bli gamla. Jag är glad att de kommer få ett barnbarn. Men det räcker inte.
Vi har den relationen att jag ringer henne. Jag mailar henne. Jag skickar sms. Jag pratar med henne på nätet. Nu orkar jag inte. Så då är det tyst. Jag förstår att det är en underlig situation för henne med. Men den där lilla arga jag inombords, vill undra varför frågar hon inte hur jag mår? Om jag måste vara glad för hennes skull så måste väl hon vara ledsen för min skull? Självklart fattar jag att det inte går till så. Och naturligtvis är det där tankar man måste stoppa i dörrn. Den enda som är ansvarig för mig är jag. Den enda som kan hjälpa mig är jag. Och jag försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar