Punkterad

Idag hände en liten grej på jobbet. En person blev sur för att en grej inte funkade och fast det inte var mitt fel att det inte funkade och fast jag försökte hjälpa till att lösa problemet så surnades det till. Inte speciellt mycket. Och min reaktion på det var inte proportionerlig. När det löst sig gick jag tillbaka till mitt och luften gick ur mig. Jag har sällan känt mig så fysiskt trött utan någon speciell orsak. Jag har sovit minst 7 timmar i natt. Det trötta blev till en stor ledsamhet som bara inte gick att hejda. Och jag fattar ju att den inte har något som helst att göra med något litet surande bland kollegor. Jag känner mig på gränsen hela tiden nu. Ska det tippa? Jag är så trött. Och trött på att vara stark. Trött på att ta hand om mig. Trött på att vara ensam i det här. Det finns inte någon jag kan luta mig mot när det blir för mycket. Ingen som kan hjälpas åt att dra. Och det funkar oftast, men idag brast det. Nu är det lite bättre. Akupunktur och chokladglass. Varm filt och kattsällskap i soffan. Och nu sova. Länge.