måndag 13 september 2010
Mellan glädje och sorg
Kollar bloggen på jobbet, innan jobbet riktigt kommit igång. Och först blir det glädjetårar för Tea som äntligen plussat. Sen läser jag vidare och inser att Tonci förlorat sitt barn, med bara veckor kvar till förlossningen. Det är så överjävligt att det inte går att förstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tror ingen som inte har varit med om detta kan förstå hur det känns... Att föda fram ett barn som ser ut som vilket annat barn som helst men som inte andas... Jag är så tacksam över det enda barnet jag har, att allt gick någorlunda bra och att hon är en rolig 10-åring som mamma är fruktansvärt stolt över!
SvaraRaderaNej du har helt rätt.. det är så hemskt så ingen borde få uppleva det. Jag hoppas också att jag får uppleva en rolig 10-åring, just idag känns det lite oroligt och ledsamt.
SvaraRaderaVisst rycks mattan undan lite och rädslan kommer till ytan. Vi köpte spjälsäng och babysitter igår och ska beställa barnvagn i veckan, blir lite dubbla känslor i allt det där. Tog lång tid att våga tro, sedan händer något sådan här fruktansvärt :(
SvaraRaderaFinns ju inte så mycket att göra fast att man önskat man kunde förändrat det som skett, kram
nej jag vet, man kan inte sluta planera, man måste ju ändå våga tro att det går vägen. Men genast tänker jag att jag har inte känt några fosterrörelser sen i natt, och längtar efter en bekräftelse på att där fortfarande är liv.
SvaraRaderaDet känns overkligt och fruktansvärt orättvist det som hänt Tonci. Det finns liksom inga ord. Tack för ditt grattis till oss iaf!
SvaraRadera@Tea ja det är himla synd att det kom ihop, för ni förtjänar verkligen bara glädje rakt av! Stort grattis igen!
SvaraRadera