Ett liv utan katt

Står högt upp på önskelistan. Missförstå mig inte. Jag har själv två katter, de var tvungna att flytta in hos mamma och pappa för några år sen när jag flyttade till studentrum i Småland. De bor fortfarande hos mamma, nån gång i framtiden hoppas jag kunna leva med dem igen. Det blir nog inte nu när jag flyttar, bägge två tycker barn är det hemskaste som finns - och uttrycker det på olika sätt. Då behövs större yta än 51 kvadrat och helst trädgård. Men jag älskar att de fortfarande kommer springande när jag ropar och klappar dem så ofta jag kan. Jag betalar deras mat och sand, så någonstans känner jag att de fortfarande är mina.

Men alltså. De är katter. Inte barn. Nu kanske jag gör någon ilsk.

I huset jag bor i nu bor även tre katter. Katter som är barn. Man får inte flytta ner en katt från köksbordet. Även om den gör sin morgontoalett, ni vet benet i luftenvarianten, när man käkar frukost. Och lägger den sig på en uppslagen DN får man inte flytta på den, utan det är ens uppgift att klappa den. Man måste smyga runt, de här katterna är rädda, och att gå fort och hastigt är att skrämmas. Ligger en katt i soffan får man inte flytta den. Måste man så får man slänga en kattgodis på golvet så den hoppar ner. Ifall en katt tuggar på en får man skylla sig själv. Den ena katten släpar in möss. Jag gillar inte möss. Men man får inte reagera på det.

Man får inte ens prata illa om katter i allmänhet. Kommer ni ihåg i vintras när det var en baby som kvävdes i sin barnvagn utomhus, och man misstänkte att familjens katt lagt sig i vagnen? Det diskuterades vilt, "för en katt skulle aldrig lägga sig på en babys ansikte". Nä kanske inte, men jag sa att det gjorde den kanske inte heller - 5kg katt som lägger sig till ro på 5kgs baby-mage. Det tar nog inte jättelång tid innan den inte orkar andas mer. Men gruff-gruff inte övertygad.

Ifall en okänd människas liv står på spel, men även en av husets katter - då skulle katten leva om man var tvungen att välja. Det är väl där det går i sär. Man ska självklart behandla djur med värme och respekt, och det finns gott om människor som inte borde ha några djur alls. Men ett människoliv måste alltid värderas högre. Det här är förstås min åsikt.

Längtar, längtar till en kattlös lägenhet. Utan katter på köksbordet.

Mamma och syster om ni läser det här så skvallra inte. Jag vill bo i fred mina sista månader här. Och att irritera sig på katterna är att förklara krig. Jag ligger sjukt långt ner på stegen i jämförelse. Jag är bara inneboende. De är barnen.