Gemensamma intressen

I natt när jag inte kunde somna så kollade jag på Elvis Costellos program på svtplay. Det var det som sändes igår, med Bruce Springsteen. Jag har ingen som helst koll på Costello, och jag är inget inbitet Bruce-fan. Däremot gick jag på en konstert förra sommaren med Bruce på Stadion - och jävlar vilket drag. Han har ju en rätt gediget låtarkiv och de var jävligt tajta på scen. Så det var en kul grej.

Iaf, de pratade lite om Bruce barn igår. Hur det är att växa upp med en slags musikikon till farsa. Och han sa så smarta saker. Bägge hans barn är musikintresserade, men har fått smaka på det själva, valt sina egna artister de gillar. Valt sina egna vägar. Den ena hade tex varit rätt inne på punkrock. Bruce sa att han bara var så himla glad att de överhuvudtaget var intresserade av musik. Nu på senare år hade barnen börjat närma sig pappas egen musiksmak - lyssnade mycket på smala singa songwriters, och den äldsta hade upptäckt Bob Dylan. Och det gjorde förstås Bruce ännu gladare, men han sa att det inte spelade så stor roll.

Så jäkla smart. Musik är viktigt. Och för mig har det blivit viktigare och viktigare. Jag älskar konserter. Det har inte alltid varit så. Jag tänkte länge att jag inte var så musikintresserad. Stora samlingar skrämde mig lite. Varför? För att jag är uppvuxen med en farsa som hade en speciell musiksmak. Och redan när jag och syrran var små vill han att vi skulle "lyssna på det här då gumman". Volymen på max, trummhinnorna halvt spräckta och ganska förskräckta. Det är ju rätt svårt att förstå sig på gubbrock när man är 6 bast. Det fanns som ett rätt och ett fel. Han ansträngde sig på våra födelsedagar ett par gånger, syrran fick Herrey's bandet och jag fick Carola. Och det var ju roligt. Men det var ju helt klart underförstått att det där inte var riktig musik. Riktig musik kunde nästan bara vara gjord på 60-talet. Asså.

Vad hände då? Vad vände? Det är väl egentligen inte så många år sen. Jag träffade andra människor, där musik var en stor grej utan att bli elitistisk. Man kunde blanda genres och plocka vad man ville. Då släppte det, och nu förstår jag inte hur jag kunde leva utan. En av mina rädslor med att flytta till Visby är att dit kommer inga band. Live-akter där är Marmeladorkesterns coverband, eller på sin höjd Real Group. Inget ont om Real Group, men det är inte min grej. Men. Stockholm är ju bara en båtfärd bort. Vilken anledning är bättre att fara för än en konsert??

Så för framtiden. Det enda jag hoppas innerligt är att Bambi kommer bli musikintresserad. Sen fattar jag ju att man måste gå igenom smurfhits och diverse Idol-deltagare. Och det ska bli mig ett sant nöje. Som Bruce sa:

"Instead of me saying listen to this, they said to me - you listen to this! And introduced me to a lot of music I've never heard."

För där missade min farsa. Vi hade en grej som hade kunnat bli en gemensam grej. Men det blev det inte.