onsdag 12 maj 2010

5+3

..och här började illamåendet. Trodde lite naivt att jag skulle slippa, men i natt när jag skulle sova kom första vågen. Det är inte så våldsamt ännu, och de där skorporna hjälper faktiskt - en myt som var sann.

Ska ta och berätta för mina kombos ikväll, annars kommer de få vinterkräk-noja i onödan.

Nån som har något trick att dela med sig mot illamående som inte innefattar ingefära? :D




tisdag 11 maj 2010

Skyddsänglar

Jag är inte mycket för organiserad religion. Bibeln är en bok. Jag tänkte ett tag att jag skulle döpa mitt framtida barn i kyrkan. För jag älskar kyrkor. Gamla, gotländska kalkstenskyrkor. De är fantastiska rum. Men orden som följer med, jag har funderat - jag tror att jag ska låta mitt barn välja själv.

Att jag inte tror på Gud i den kristna formen eller i någon annan organiserad form, betyder inte att jag inte tror. Jag är vidskeplig, och tror på skyddsänglar - i vilken form som helst.

Den där dagen, jag inte berättade för nån att jag fått plus på stickan. Då gick jag till Forum, och köpte en fågel.


Fågeln, liten i järn, sällade sig till lilla ängeln jag fick inför en lång resa (som jag räddade ur dammsugarpåsen idag) och skyddshelgonet som en rumskompis från Mexico gav mig för länge, länge sen. Det känns tryggt på färden.

Mardömmar

Vaknade i morse direkt ur en dålig dröm. Jag drömde att jag var på någon offentlig toalett någonstans och upptäckte blod. Mitt eget då. Det rann, och var väldigt verklighetstroget. Hjärnan gör en ju den tjänsten ibland. Kastar in en massa verklighet i drömmar. Jag har ju sett blod så rätt många gånger, mycket info i databasen. Lättnaden när jag vaknade och insåg att livet inte rinner ur mig går som inte att beskriva. Det är andra gången jag drömmer något liknande. Och jag inser ju att det kommer upprepas i olika former. Jag är en jävel på att minnas drömmar dessutom. Detaljerat. Härligt.

Så efter en natt av intervallsömn sitter jag och min betongkropp här vid köksbordet, min mac är hermelinen bland de två andra pc-laptoparna. Ingen trängsel, vi har Nackas största köksbord. Jag har nog inte sagt det, men jag bor just nu inneboende hos snälla släktingar. Jag flyttade in här när Söderbönan och jag efter 3,5 år behövde en paus. Dessutom har det varit en förutsättning för sparandet. Jag betalar hyra, men den är en tredjedel av vad jag borde i en stad som Sthlm. Jag trivs bra. Gillar mitt sällskap. Och nu, när våren (?) är kommen är det fint med altan och trädgård. Biggaråträd och rabarber. Syrener och fräsch gräsmatta.

Men självklart finns det en annan plan. Den har bara legat på sparlåga tills för en vecka sen. Då plus på plus gav mig tillåtelse att öppna lådan med framtiden igen. Sparlågan är lite uppskruvad. Fast bara lite än så länge. Men går det som jag vill så får jag döpa om den här bloggen. :D

Idag är det sol, för första ggn på en vecka. Så idag ska Bambi få sin dos med D-vitamin. Så fort solen svängt runt hörnet är det jag som filtar in mig och lägger mig i solstolen. Och somnar jag ska det drömmas om fluffiga och glada saker. Snälla!

måndag 10 maj 2010

sömnlös

..jag sover som så illa. Ikväll kanske lite extra för att jag sovit lite till och från i soffan. Jag googlade och inser att det kanske är vanligt. Kanske det är oron. Jag vet inte. Men jag somnar och vaknar och somnar och vaknar. Och ibland somnar jag inte.

Jag gjorde en liten godnatt-spotify, ska försöka slumra lite nu.

söndag 9 maj 2010

Att misstolka ord


Jag tänker ibland på det här med ord. Att blogga började som en dagbok. Först gav jag inte ut adressen till någon. Ville bara ha en plats att ventilera tankar på. Utan rädsla att hålla tillbaka för att någon kunde se. Säga saker som jag knappt vågade formulera högt för mig själv.

Men sen tog jag mark. Bjöd in människor från verkligheten. Bjöd in mig själv till andra bloggare. Och blev vansinnigt glad för feed-back i form av glada hejarop och varma kramar. Jag gillar verkligen det, att bli sedd här och nu. Samtidigt som det har satt stopp för en del tankar. Att sånt jag säger här - påverkar. Är läskigt. Jag tänker mest på en grej, en verklig vän. Som jag sårade helt utan mening. Ord kan tolkas så fel, utan ljudet bakom. Till och med då kan det bli fel - vi har väl alla varit i tex telefonsamtal när missförstånd banat väg för oro. Det bästa är ju ett ansikte bakom orden. Då får allt bra mycket gå snett för att det ska misstolkas. Om jag nångång säger något ni tolkar negativt, hojta - det var antagligen bara felaktiga ord.

hej

Nimis i Skåne, dagen efter mitt journalsamtal i Köpenhamn 090802.

Vaknade...


...lika kass som jag somnade. Ringde till sjukvårdsupplysningen, som lugnade ner mig. Och sa att det är bra och inte äta alvedon i onödan eftersom virus inte trivs i för hög temperatur. Fast samtidigt ska man äta alvedon när man verkligen behöver, om tempen rusar iväg. Och så försäkrade hon mig om att det inte var farligt för fostret med den tempen jag har.

Så det blir en hemmadag i morrn. Det kommer bli kaos. Jag gör två grejer på firman, fotograferar och bildbehandlar. I morrn saknas en fotograf - pappaledig from i fredags. Och den andra bildbehandlaren är i Norrland på begravning. Så saknas jag i morrn kommer det verkligen bli kaos.

Och det är så skönt, att även om jag vet det - den personen jag är idag till skillnad från den jag var för några år sen skulle aldrig gå iväg. Jag kommer ligga på soffan och kolla tv-serier och dricka vatten och te och heala mig.


lördag 8 maj 2010

Lyckligt lottad

Jag vet, ännu är allt osäkerhet. Men jag ville ändå bara berätta om tacksamheten. Som är så stor, jag vet att jag är lyckligt lottad. En misslyckad insemination. Och sen en lyckad.

Det har inte varit enkelt. Det är ju en känslomässig bergodalbana. En resa på 1,5 år. Med många besök hos läkarvården. En polypoperation. En kärleksrelation jag var tvungen att göra slut på för han låg ljusår bakom mig i frågan. 15 akupunkturbehandlingar och 5 zonterapibesök. Jag la om kosten. Men ändå, förhållandevis enkelt.

Det är så många, så många som gör 5,6,7 försök osv. Så många som blir tvungna att göra IVF, med alla hormoner och stora kostnader. Så många som tillslut väljer adoption - det i sig en stor, långsam, dyr process.

Så ja, jag är tacksam. Och glad. Och rädd. alla de där bubbliga känslorna. Men jäkligt rädd ännu. För att tvingas börja om. Men då vet jag ju, iaf, att möjligheten finns. Det kan gå. För jag är lyckligt lottad.


Världens finaste syskontroll fångade med världens sopigaste mobilkamera