lördag 10 april 2010

Jobbe?


Det är lördag. Vi har lite mycket på schemat på kontoret. Så jag jobbar hemifrån idag. Bloggar lite hemifrån med. Jag skulle aldrig kunna ha ett heltidshemifrånjobb. Då skulle inget bli gjort. Pausa är det jag gör bäst.

Jag trivs med mitt jobb. Jag trivs på företaget, med kollegorna, för det mesta med kunderna och uppgifterna. Vissa saker är tråkigare än andra. Jag jobbar i Stockholm. Men om jag blir gravid, och ensamstånde mamma så är tanken att jag ska flytta. Dit där mina närmaste bor. Där mitt sociala nät är bäst helt enkelt. Och främst - för att jag vill det. Jag är uppvuxen på Gotland - när jag var 18 så fanns det itne i min värld att jag skulle bo där. Jag längtade efter mycket större saker. Krymper ens visioner när man blir äldre? Eller börjar man helt enkelt gilla enkelhet? Jag älskar Gotland. Det finns inget som går upp mot en stormig dag på hösten, en somrig dag på stranden, en mjuk grönskande vårdag. Okej vintrarna brukar vara rätt kassa. Mest grått och regn. Men den ljusa delen uppväger. Jag säger som Lundell - där vill jag bo.

Men. Där kan jag inte jobba. Eller klart jag kan jobba. Men inte som jag gör nu. Lite snävare arbetsmarknad. Men gör det något?? Jag har tänkt en massa på det här. Och kommit fram till, nej. Självklart vill jag ha ett någorlunda stimulerande jobb, men jag kan tänka mig en helt annan sektor än min nuvarande. Det finns ett begränsat antal bildköpare på ön. Helt enkelt. Men... nära havet vill jag bo.

Syskon

Jag har tänkt på det här med syskon. Ett syskon kan ju vara något helt fantastiskt. Det behöver inte betyda speciellt mycket heller. Jag kan bara se utifrån mig själv. Min syster är två år äldre än mig.
Jag har en nästansyster med, ibland säger jag lillasyster, ibland kör jag den längre förklaringen, vi var stödfamilj i 5-6 år åt en tjej som är 7 år yngre än mig. Hon kom in i våra liv när jag befann mig i ingentinget kallat högstadie. I mitt tysta, ensamma jag fanns inte plats för så mycket mer just då. Jag önskar att jag hade varit äldre eller yngre, då hade vår kontakt idag kanske varit större. Hon är en fin tjej och vi pratar ibland, men det här inlägget handlar om T.

T den äldre, hjälten, den jag jämförde mig själv och andra med. Jag minns det som att vi hade kul, vi lekte mycket. Vi grälade förstås med, hon var bättre på att argumentera och jag var bättre på att slåss. Vi var/är rätt lika. Små blonda troll. Nu för tiden envisas hon med att färga håret mörkt. Det är ju fint med. Hon är ju den som vet mest om mig. Som delar minnen. En person som man inte behöver förklara så mycket för. Fast det är inte heller självklart att hon drar rätt slutsatser. Eller jag för den delen. Vi har haft våra konflikter och ilskna stunder. Min syster hade det kämpigt ett tag, och istället för att stötta henne höll jag på att stöta bort henne. Jag ångrar det fruktansvärt idag, och jag är glad att vi fortfarande umgås. Blod är kanske tjockare än vatten...?

I alla fall.. det här med syskon. I nuläget skulle jag bara blir fruktansvärt glad över ett barn. Och i tanken så blir det bara ett. Så länge jag är ensam. En förälder - ett barn, två föräldrar - flera barn. Det känns rätt för mig, självklart är det bara mina tankar och jag beundrar ensamstående med flera barn. Jag är rädd för att inte räcka till, tidsmässigt och ekonomiskt. Men vi är alla olika. Och samtidigt så känns det hemskt att beröva mitt barn på det fina med syskon. Att ha en lekkamrat. Att samla minnen och erfarenheter i samma hög. Vi får se.

Till T. Du är otroligt viktig, du och hela din familj. Och jag är äldre och förståndigare. Vi kommer säkert ha olika åsikter om saker i framtiden med, men jag kommer inte lägga mig i dina beslut. Stor kram!

Till min syster och alla andra syskon där ute. :D


ps. Halsen är bättre, febern dök aldrig upp, heja näskanna och ingefära! Idag är dag 6. En vecka kvar till Köpenhamn. På måndag ska jag skicka en ny donatorlista. Det enda jag vet är att jag skippar den jag fick förra ggn. Vi var nog inte a match made in heaven.

torsdag 8 april 2010

Totally clueless

Ikväll: en coctail på hett vatten, riven ingefära, 1/2 citron, 3 klyftor färsk vitlök och en tsk farinsocker. På inrådan av min akupunktör som jag hälsade på ikväll. Hon gillar farinsocker. Jag är inte helt förtjust. Tänker att det kunde vara bättre med råsocker. Men farin ska det va. Så har jag sköljt snoken 2 ggr. Och snart ska jag sova. Och vakna pigg och fräsch i morrn.

Idag: i förra inlägget kom min första knaskommentar. En kommentar från någon som 1. försökte vara rolig eller 2. bara är helt clueless. Han (eller hon.. men antagligen han) erbjöd sin säd. Enligt egen utsago så var han bosatt i Sthlm (varför åka hela vägen till Danmark..?), hade 6 barn sen innan (fertil utav bara faaan), 1.94 lång och "ser bra ut enligt många". Ja vad säger man. Tack men nej tack... Lustigkurre. Han hade en egen blogg, en aftonbladet variant där hans kreativitet kom ut i form av mjukporrtexter.

Vad är det för fel på människor som tror att det här handlar om sex? Jag har inga svårigheter att gå ut och skaffa ragg. Ragg är kanske det jag är bäst på. Enkelheten och adrenalinet i jakten drogade mig under en period när jag var riktigt, riktigt under ytan. Att känna någons hud, och bli berörd var det enda som stod ut från något massivt grått och eländigt. Ett behov jag fyllde av fel, fel, fel skäl. Och livet blev svårare och svårare däromkring. Ögonblicken av total själslig tillfredställelse kortare och kortare. Och jag är glad att jag bröt cirkel. Engångligg är inte min grej längre. Jag kanske tolkade hans kommentar fel, men det kändes inte som att hans tanke var att runka i en kopp.

Jag vill ha barn. Inte män som tror att saker löser sig med en rejäl jävla omgång kuk. Ursäkta språket.

Nu j-lar är jag sne

Men det var då själva f-en. Vaknade med ont i svalget. Åt frukost med rasp i halsen. Åkte till jobbet med ömma bihålor. Funderade på att slicka på stången i tunnelbanan, för inget - inget - inget jag gjort hittills hjälper ju! Mitt immunförsvar går på lågvarv. Penisonärer har bättre motstånd än jag. S-k-r-u-t-t-i-g-t!

Jag är inte uträknad än. Ingen feber. Bara rasp i halsen.

onsdag 7 april 2010

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

M. Fan vad många M jag känner. Hoppas du känner igen dig. Du, ifall du uppdaterar dig igen, för det första. Vad fantastiskt trevligt det vara att ses i helgen. Och kommentaren från min kombo "jag har nog inte hört hmm-hmm skratta så här på länge" var klockren. Det var otroligt välbehövligt, så tack, tack min vän. Att du är min vän.

För det andra, angående andra saker, andra sorger. Det var aldrig din sak att trösta. Du var ju involverad lite mot din vilja, och det var inte din sak att lyfta mig. Jag behövde få vara arg på honom. Och det är så lätt att man hamnar i kläm som syster. Men nu är jag inte arg, det var länge sen det släppte.

Det är bara lite chockartat hur lika ni är. Inte bara utseendeslingor, glimtar av dna. Utan hela stråk av kroppsspråk. Säkert 20 ggr under ditt och M (en till M, alla heter M) besök hann tanken på din bror flippa genom mig. Med dig som spegel.

Det hängde kvar, så jag ringde din bror idag. Vi pratade en timme. Det var roligt! Självklart lite styng av olika slag att höra vissa grejer, men på det stora hela bara bra. Bra att han mår bra, bra att jag mår bra, när det gäller honom. Vi kommer nog inte umgås, men den gången våra vägar korsas - säkert på grund av dig, så kommer vi ha trevligt. Tid gör bra grejer helt enkelt. Slipar ner vasst och rundar av hörn.

Stor kram, min vän. Nästa påsk firar vi hos er. ;)

Hetsens dag = 1 kopp kaffe

Tempot har lagt sig. Klockan är nu snart halv åtta och jag ska gå hem. Idag vällde allt in. Alla ville ha allt "så snabbt som möjligt" och jobb jag trodde var i hamn revs upp igen. Så mycket för att ta det lugnt. Fast jag andades lugnt emellanåt, in genom näsan och ut genom munnen. Kom igen kroppen - vi låtsas att vi är zen.

Så typiskt. Har varit sjukt lugnt här hela 2010. Men nu när jag ska slappna av och vara kolugn så staplar deadlinesen upp sig. Så idag så sa jag till F, den här som delar just min arbetsbörda att jag antagligen kommer vara borta den 19-20 april. Jag sa inte varför men att jag ligger lite lågt och kommer sjukskriva mig. Hon frågade inte utan markerade bara dagarna med små kryss i sin kalender. Man kanske ska anlägga spionmustasch. Och göra sig viktig i regeringens tjänst. Lite hemlighetsmakeri kan jag tycka. Men F är så himla tajt med C, och faller en faller alla. Jag vill inte berätta nått än. Eller jag berättade för lill-chefen, som verkade lagom road. Det får räcka så. Så länge.

Men hur jag ska göra för att inte stressa är en gåta. Får försöka uppväga med lite meditation efter jobbet eller nått.

tisdag 6 april 2010

40%...?


Allvarligt? Nu känns det ju som man borde försöka pressa in det med. Men frågan är ju om det går, jag inseminerar ju i naturlig cykel. Svårplanerat. Får se hur flexibla de är.