onsdag 7 april 2010

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

M. Fan vad många M jag känner. Hoppas du känner igen dig. Du, ifall du uppdaterar dig igen, för det första. Vad fantastiskt trevligt det vara att ses i helgen. Och kommentaren från min kombo "jag har nog inte hört hmm-hmm skratta så här på länge" var klockren. Det var otroligt välbehövligt, så tack, tack min vän. Att du är min vän.

För det andra, angående andra saker, andra sorger. Det var aldrig din sak att trösta. Du var ju involverad lite mot din vilja, och det var inte din sak att lyfta mig. Jag behövde få vara arg på honom. Och det är så lätt att man hamnar i kläm som syster. Men nu är jag inte arg, det var länge sen det släppte.

Det är bara lite chockartat hur lika ni är. Inte bara utseendeslingor, glimtar av dna. Utan hela stråk av kroppsspråk. Säkert 20 ggr under ditt och M (en till M, alla heter M) besök hann tanken på din bror flippa genom mig. Med dig som spegel.

Det hängde kvar, så jag ringde din bror idag. Vi pratade en timme. Det var roligt! Självklart lite styng av olika slag att höra vissa grejer, men på det stora hela bara bra. Bra att han mår bra, bra att jag mår bra, när det gäller honom. Vi kommer nog inte umgås, men den gången våra vägar korsas - säkert på grund av dig, så kommer vi ha trevligt. Tid gör bra grejer helt enkelt. Slipar ner vasst och rundar av hörn.

Stor kram, min vän. Nästa påsk firar vi hos er. ;)

Hetsens dag = 1 kopp kaffe

Tempot har lagt sig. Klockan är nu snart halv åtta och jag ska gå hem. Idag vällde allt in. Alla ville ha allt "så snabbt som möjligt" och jobb jag trodde var i hamn revs upp igen. Så mycket för att ta det lugnt. Fast jag andades lugnt emellanåt, in genom näsan och ut genom munnen. Kom igen kroppen - vi låtsas att vi är zen.

Så typiskt. Har varit sjukt lugnt här hela 2010. Men nu när jag ska slappna av och vara kolugn så staplar deadlinesen upp sig. Så idag så sa jag till F, den här som delar just min arbetsbörda att jag antagligen kommer vara borta den 19-20 april. Jag sa inte varför men att jag ligger lite lågt och kommer sjukskriva mig. Hon frågade inte utan markerade bara dagarna med små kryss i sin kalender. Man kanske ska anlägga spionmustasch. Och göra sig viktig i regeringens tjänst. Lite hemlighetsmakeri kan jag tycka. Men F är så himla tajt med C, och faller en faller alla. Jag vill inte berätta nått än. Eller jag berättade för lill-chefen, som verkade lagom road. Det får räcka så. Så länge.

Men hur jag ska göra för att inte stressa är en gåta. Får försöka uppväga med lite meditation efter jobbet eller nått.

tisdag 6 april 2010

40%...?


Allvarligt? Nu känns det ju som man borde försöka pressa in det med. Men frågan är ju om det går, jag inseminerar ju i naturlig cykel. Svårplanerat. Får se hur flexibla de är.

måndag 5 april 2010

Dag 1


Idag är dag 1. Igen. Jag ska ju göra insemination i naturlig cykel. Min är rätt regelbunden. 28-31 dagar. ÄL dag 12-14. Peppar, peppar. Vågar knappt tänka Köpenhamn just nu. Jag gjorde ett misslyckat försök i januari. I februari var jag förkyld, lite för mycket feber. Och i mars hade jag en monsterinfluensa. Jag hade misstänkt svinis om jag inte vore vaccinerad. Så nu, ca 12 dagar kvar att hålla sig frisk. Jag sköljer näsan och spritar händerna. Tänker att det vore härligt om alla sjuka kunde hålla sig hemma. Utopi. :)

Jag tänkte ta några dagar ledigt, bo hos en kompis i Malmö. Testa positivt med bron i sikte liksom. Inte sitta stressad på ett X2000. Tror det är bättre upplägg att försöka vara på plats.Så hinner jag hänga lite med Cy med, och kanske några andra fina Malmöbor. Som en liten semester.

Det känns faktiskt nu, så här på Annandag påsk som att det varit en liten minisemester. En helg fylld av trevligheter. Långa promenader i vårväder, våffla på altanen, middag i Fiskis, räfsning i trädgården, oväntat besök från Karlstad, fika i Nyckelviken. Sen att det slutade med ett smärre snöoväder är okej. I morrn tar våren vid igen. Dag 2.

lördag 3 april 2010

Sett på facebook

A i sin statusrad: "Tack för alla gratulationer! Är i full gång med att vänja mig vid livet som tvåbarnsmor!"

Längst ner i kommentarerna: "Grattis! Och välkommen in i visomhartvåsmåklubben!"

Det är så man blir helt matt.

Förövrigt när jag kollade lite uppdateringar så var det en ledsam sån. Som senast var hoppfull och idag förkrossad. Jag är ledsen för alla längtansfulla, förväntansfulla, hoppfulla som inte är "klubbmedlemmar".

"Na-na-na-na, na-na-na-nanana!!

Vil-ken här-lig dag! Har haft Jill Johnson i huvudet hela dan. På promenad runt i Duvnäs. Sol på hjässan. Det slår det mesta. Och sen invigde vi altanen för året. Med frasvåfflor :D

Dessutom har jag bokat en behandling, en Ayurvedisk sån. Inga nålar. Inga ömma zonterapi-punkter. Bara massage. Tipset kom från Loba. Kan knappt bärga mig! Som en sista grej innan nästa försök. Helpeppad liksom! Vilken härlig dag!!!

fredag 2 april 2010

I gott sällskap en långfredag



Långfredag. Tittar på dokumentären I'm your man. Väldigt bra blandning av bra musiker. Och vackra ord. Hörde precis Rufus Wainwright tolka en sång om Janis Joplin. Skitfint. Så svtplay:a nu allihop om ni missat.

Långfredag. Har varit lång. Och fundersam. Jag har en vän jag tror jag måste ta avsked av. Eller inte henne men den relation vi en gång hade och råkat förlora. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Jag saknar relationen Men jag kan inte återskapa den. Det är inte hennes fel. Det är inte mitt. Det bara är.

Jag lärde mig ett avskedsknep när jag höll på att gå under i sorg pga ett avslutat förhållande. Det var en otroligt destruktiv tid. Jag försökte på massvis av sätt att skopa upp mig, ta mig samman och gå vidare ensam. Tillslut läste jag i en bok om avskedsknep. Problemet kan ofta vara att man inte fick chansen att ta avsked. Så det här hände. I mitt huvud.

Jag står på en strand. Det är en varm och stilla dag. Havet ligger spegleblankt. Bara små små vågor skapar ljud mot stenarna i strandkanten. Det ligger en eka med halva magen i vattnet. Jag vänder mig om. Han kommer gående. Stannar vid min sida. Vi står tysta och ser ut över oändlighet. Jag tar hans hand, ser på honom. Så leder jag honom sakta mot båten, jag skjuter den ut en bit, den lossar från stranden. Mina byxor är upprullade, bottens sandvågor under fötterna. Jag håller i ekan, trät är solvarmt. Han klättrar i, sätter sig på mittenbrädan. Våra ögon möts. Där är ingen ilska. Ingen ledsamhet. Ingen hårdhet. Bara ömhet. Vi ler, och jag knuffar honom sakta utåt. När vattnet når mina knän så ger jag båten en sista puff. Och släpper taget. Låter händerna falla ner. Så står jag där, ser honom glida iväg. Bli mindre och mindre. Tills han försvinner.

Jag låg på rygg i sängen när jag tänkte det här. Tårarna rann, kröp in i öronen, ner i håret. Men det var en okej ledsamhet, en fri. Visst var det fortfarande jobbigt efter det. Men det var där det vände. Jag klättrade uppåt.

Avsked. Tillbaka till min "vän". Självklart kommer hon inte veta något. Ett avskedsknep gör jag för min egen skull, för att jag behöver. Det är bara en process som jag är delaktig i. För att ta adjö av en relation där dörren redan är stängd.