Usch. Jag svackar lite. Tänk om jag inte räcker till. Att jag inte lyckas fostra ett barn. Uppmuntra det till nyfikenhet, glädje, styrka, mod. Tänk om jag överför mina egna demoner? Som jag brottas med, gradvis släpper. Gradvis lär mig älska mig själv. Se mig som den bra person jag är. Inte ställa mig sist i kön, lägst i rang, tystast i kören. Tänk om jag ger alla mina skruvade tankar till en liten formbar person. Utan en partner som kanske skulle kunna tillföra andra egenskaper, andra infallsvinklar. Fixar en ensam person det här? Eller det vet jag ju att det finns personer som gör. Men klarar jag det? Jag vet inte. Tänk om jag blir mamman som diskuteras i terapisoffan om 30 år. Som inte höll måttet. Snubblade på mållinjen. Om ens det. Hon som gjorde sitt bästa, men som med sin egen ryggsäck tyngdes ned och inte räckte till. Som det diskuteras att så här i backspegeln kanske man hade valt en annan väg. Kan ens bästa räcka? Eller är det inte försvarbart alls?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar