När man bestämt sig så lägger nån ut snubbeltråd, bygger en mur, kastar ut fartänglar. Jävlas. Även om det är på ett fint sätt i form av en människa jag gillar och saknar när jag inte är inom räckhåll så nog f-a-n är det snubbeltråd. Hela det här året har jag haft ett mål, en riktning. Så i juni dyker han upp. Mannen som är snubbeltråden. Mannen som jag tycker om och som tycker om mig. Fantastiskt tänker ni. Jag är ensam, han är ensam - askungeslut på det hela. Eller inte.
Han är inte "mentalt redo". Han måste hitta sig själv först. Han vill gärna vara med mig -planlöst.
Jag hade kunnat vänta på honom, men även om jag inte hoppas det så känns väntan på honom oändlig. Och så länge kan jag inte vänta. Jag har börjat välja bort honom. När jag kommer på mig med att tänka framtid - då är han inte med. Kanske i periferin men inte dagligen. Men hur ska jag kunna avsluta det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar