Läkarmakt

Vad är det som gör att man krymper ihop inför en läkare?

 Jag var hos en gynekolog i tisdags, för de  första blodproverna. Jag ska dit igen om 20 dagar och lämna mer blod och undersökning. Och om ca 6 veckor ska jag göra ett ultraljud för att se hur mina äggledare ser ut. Ifall det är biologiskt svårt eller omöjligt är ju bra att veta. Men ialla fall. Min gynekolog - Git, en kvinna i 45-50-års åldern. Med mungiporna i knävecken redan innan jag sa hej. "Det är ju ett oerhört svårt beslut det här" sa hon med sin förmanande röst. Och jag kröp ihop och tog emot. Mitt enda försvar jag kunde klämma fram var "det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli", och min blick gled undan hennes. Jag tänkte ut massor av ord och meningar på väg till tunnelbanan. Och hur jag skulle velat säga orden med min mjukaste röst. Få Gits ögon att skimra i skam istället. När man sitter bakom ett skrivbord i maktposition som läkarrollen för med sig, måste man inte tänka extra på att man inte har en aning om vems blick man möter?