Det var en sen kväll i september. Sista helgen vi alla var tillsammans huset. Mina föräldrars skilsmässa var färdig. Huset bytt mot en lägenhet i stan åt din mormor. Din morfars väska och pass var packat. Jag hade varit i stan, och när jag körde in på gården såg jag flammorna längst nere i trädgården. Jag stängde av motorn. Som en siluett mot natthimlen det stora tvåvåningshuset. Nu ett tomt skal, allt packat. Det som skulle skänkas var skänkt. Jag gick ur bilen och hör: Kahn! Kahn! Och mot mig rusar din kusin. Först ser jag henne inte, mellan mig och brasan är 30m mörker. Som hon forserar orädd, med stor tillit. Så kommer hon fram ur mörkret, springer så ivrigt att hon nästan springer på stället. När hon nått fram lyfter jag upp henne. Liten, liten person, hon har ännu inte fyllt två, som andfått får ur sig: Vi eldar, vi eldar!
Med henne på höften, vandrar jag bort mot familjen. Genom trädgården, förbi huset, världen som varit min sen jag föddes. Och den kvällen var fin. Vi lyckades lägga vår ilska åt sidan. Vi var alla där och tog adjö av stället, lade pinnal på pinnal på brasan vart eftersom. Vemodigt och vackert var det. Och den lilla sprang runt, runt och lockade oss att le. Vi får åka dit och titta om några år. När biggaråerna är mogna ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar