Nej, det är inte lugnt

Jag har valt att berätta det här för ett tiotal personer än så länge.  Av dem så är nästan alla positiva till idén, och framförallt de som redan är föräldrar. Men de flesta har även ansett att jag har flera år på mig, att jag minst borde vänta till efter 35. Vänta för att eventuellt träffa någon att dela det med först. Men det är också så att de flesta inte har en aning om hur statistiken ser ut. 

Jag fyller 32 om några månader. Mellan 30-34 år har man ungefär 25-30% chans att bli gravid om man insemineras vid ägglossning. Det innebär alltså att det krävs 3-4 försök. Naturligtvis kan man ha tur och bli gravid vid första försöket, men om vi ser hur statistiken ser ut. Varje försök via Storkkliniken i Köpenhamn kostar 4000 danska kr/gång med anonym donator och 6000 för en öppen. (begreppen anonym och öppen får vi ta en annan gång). Och nej, pengar är inte ett argument här. Men frågan är hur man tacklar förväntan vs besvikelse gång på gång. Efter man fyller 35 år, blir det svårare. Chansen att man blir gravid är ungefär 20%. Och efter att man fyller 38 år är den siffran 10%. Dessutom ökar risken för spontan abort med åren med, och redan nu är den siffran ungefär 16%. Och med åren tillkommer svårigheter, komplikationer, infertilitetsbehandlingar etc. Så nej, det är inte lugnt. Jag har inte en oändlig flod av tid att ösa ur. Jag kan inte säga till min inre stress - tagga ner. En annan aspekt är att nu är jag 32, om jag blir gravid i år så kommer jag vara närmare 33 när du föds. När du fyller 15 är jag 48 år. Man kan ju vara en ungdomlig 50-åring, men det kommer vara svårt att relatera till ett tonårsliv. Att lägga på 5 år till för att eventuellt hitta drömmannen/pappan känns som ett tunt argument.