söndag 9 maj 2010

Vaknade...


...lika kass som jag somnade. Ringde till sjukvårdsupplysningen, som lugnade ner mig. Och sa att det är bra och inte äta alvedon i onödan eftersom virus inte trivs i för hög temperatur. Fast samtidigt ska man äta alvedon när man verkligen behöver, om tempen rusar iväg. Och så försäkrade hon mig om att det inte var farligt för fostret med den tempen jag har.

Så det blir en hemmadag i morrn. Det kommer bli kaos. Jag gör två grejer på firman, fotograferar och bildbehandlar. I morrn saknas en fotograf - pappaledig from i fredags. Och den andra bildbehandlaren är i Norrland på begravning. Så saknas jag i morrn kommer det verkligen bli kaos.

Och det är så skönt, att även om jag vet det - den personen jag är idag till skillnad från den jag var för några år sen skulle aldrig gå iväg. Jag kommer ligga på soffan och kolla tv-serier och dricka vatten och te och heala mig.


lördag 8 maj 2010

Lyckligt lottad

Jag vet, ännu är allt osäkerhet. Men jag ville ändå bara berätta om tacksamheten. Som är så stor, jag vet att jag är lyckligt lottad. En misslyckad insemination. Och sen en lyckad.

Det har inte varit enkelt. Det är ju en känslomässig bergodalbana. En resa på 1,5 år. Med många besök hos läkarvården. En polypoperation. En kärleksrelation jag var tvungen att göra slut på för han låg ljusår bakom mig i frågan. 15 akupunkturbehandlingar och 5 zonterapibesök. Jag la om kosten. Men ändå, förhållandevis enkelt.

Det är så många, så många som gör 5,6,7 försök osv. Så många som blir tvungna att göra IVF, med alla hormoner och stora kostnader. Så många som tillslut väljer adoption - det i sig en stor, långsam, dyr process.

Så ja, jag är tacksam. Och glad. Och rädd. alla de där bubbliga känslorna. Men jäkligt rädd ännu. För att tvingas börja om. Men då vet jag ju, iaf, att möjligheten finns. Det kan gå. För jag är lyckligt lottad.


Världens finaste syskontroll fångade med världens sopigaste mobilkamera

fredag 7 maj 2010

Introducing Bambi

Läste precis Teas funderingar om varför man kallar foster för Pyret.

Planen, drömmen, pricken i mig har jag kallat Bambi Sickafoose Daensk. Bambi till vardags. Det hela har sin början i december 2008. Jag var nydumpad, hjärtekrossad och tillbringade tiden i soffan hemma. Ganska ofta hade jag sällskap av min dåvarande kombo, Söderbönan. Vi tuggade oss igenom den helt fantastiska Twin Peaks, avverkade avsnitt på avsnitt. (Jag såg även hela Sopranos - alla 6 säsongerna på ungefär en månad. Som sagt var krossad och väldigt sömnlös.)

När eftertexterna rullar dyker namnet Bambi Sickafoose upp. Denne person (vi googlade o googlade men ingenstans fanns bild eller uppgett kön) var en av seriens producenter. Ungefär samtidigt hade jag börjat prata med kombon om Danmarksplaner, även om de då var ganska lösa och läskiga. Följden blev helt enkelt att när vi pratade om mitt eventuella barn i framtiden så kallade vi det Bambi Sickafoose, med tillägget Daensk.

Så i mig bor inget Pyret. Utan Bambi. (Men aldrig Bob - huvva!)





Feber...

...verkar vara min ständige följeslagare. Funderar på om det har med Svinis-sprutan att göra. Vaccinerade mig i slutet av november, och sen dess har immunförsvaret varit helt uppåt väggarna. Kanske slump...?

Hur reagerar ett 3 veckor gammalt foster på feber? :(

Finally Friday!

Ja jäklar vilket glättigt inlägg här följer :)

På mitt jobb kan man inte spela all musik högt. Det finns mycket i min lista som inte funkar. Så vill man lossa lurarna får man köra happy friday gamla godingar. Så dagen till ära:


Hoppas ni alla får en toppenhelg! Jag ska jobba över idag, i morrn fika med ex-M, på söndag fika med judge H och på det hela bromsa en förkylning som ligger o gnager i halsen.

torsdag 6 maj 2010

Rädslan..

... att det som var positivt slutar vara positivt. Den där rädslan som får en att hänga på låset på apoteket en torsdag förmiddag. Tänka att här var jag i måndags och köpte samma test av samma tjej. Sitta på jobbets toa och räkna 1001, 1002, 1003 för att jag glömt klockan på skrivbordet.

Fortfarande ett fint plus. Och rädslan är borta för stunden.

tisdag 4 maj 2010

Blunda och Hoppa


Jeckan har temavecka som ni kan läsa om här, och här kommer mitt bidrag.



Jag vågar inte.


Sa hon. Till mig.


Hon stod på kanten. De grå molnen stora och arga.


Det finns inget att vara rädd för.


Sa jag. Till henne.


Vinden slet i hennes tröja. Vinden som var rädsla. Ilska. Bitterhet.


Varför just jag.


Sa vinden. Till henne.


Varför inte. Sa jag till henne.


Du är inte ensam. Du är inte liten. Det är inte omöjligt.


Sa jag. Till henne.


Hon såg mig i ögonen. Lyfte hakan. Håret rann runt huvudet.


Ett steg ut. Det svåraste. Som är enkelt.


Tack.


Sa hon. Till mig.


Tack sa jag till mig.


Ett steg ut.


När hon hoppar brister himlen.


Kvar blir bara stjärnor.