tisdag 16 mars 2010

Ut onda andar, ut!

Okej riktigt så här gick det inte till... Var hos Elsie ikväll efter jobbet. Hon föreslog en mild variant av zonterapi, mest som en sorts fotmassage plus en "Förkylningsmassage" - vilket innebar en ansiktsmassage. Allt sker utan oljor. Så lite rufft och hela tiden är det ju olika punkter hon letar upp. Det var ganska avslappnande, ansiktsvarianten lite mer hårdhänt än fotmassagen. Men fotmassage är ju min svaga punkt.
Saknar M, han gav mig fotmassage i tv-soffan. Ganska ofta helt utan att jag bad om det. Vi ses fortfarande sporadiskt men under mycket mer formella omständigheter Ingen fotmassage inte. Det har varit ganska okej, tills för ungefär två veckor sen. Jag saknar tvåsamheten lite. Mest närheten. Jag är väl lite tjejig, eller praktisk kanske - bra sex kan man ordna själv men plötslig ömhet från en annan människa är svårare. Det känns underligt att den person som tagit mest i mig det här decenniet är min zonterapeut. Och de som sett mig halvnaken flest gånger är definitivt min akupunktör och hennes assistent. Tjo-hoo liksom.

söndag 14 mars 2010

Insomnia

Efter en vecka i sängen har min sovklocka helt ballat ur. Ännu är jag på rätt sida midnatt, men klarvaken. Har försökt med olika avslappningsknep, men med dåligt resultat. Istället trängs och trasslar alla tankarna ihop sig. En dålig grej med laptop är att man plockar lätt fram den, när man försöker sova och googlar på saker av vikt. Och den senaste veckan har jag surfat runt på olika bloggar som berör samma längtan som min. Det är både upplyftande och förödande. Gud vad många därute som har kämpat och fortfarande kämpar. Starka, trötta, glada, sorgsna, härliga, förbjudna känslor som yr runt därute i bloggrymden. Jag vet inte om det är bra eller dåligt för mig just nu, men det kan inte hjälpas. Det är värsta drogen. Det är en skum känsla. Att man vill så gärna läsa de lyckade historierna för då tänker man att wow - det kan lyckas, samtidigt som man inte vill läsa dem för då tänker man fan - så där kommer det aldrig bli. Men just nu är den förbjuden. Tanken att det inte kommer gå. Den stoppar jag långt ner i säcken tillsammans med tankarna om rättvisa vs orättvisa. För något sånt finns inte. Världen funkar inte så. Det är bara slump. Det ligger ingen orättvisa i att den och den får barn och jag inte. Det kan ligga mycket sorg i det, men om jag väljer att tänka att det är orättvist så väljer jag fel väg. Då hamnar jag på den där lilla arga stigen, som blir snårig och jävligt ensam. Istället för att säga Varför just jag? Så får jag säga Varför inte jag? Vad är det som särskiljer mig så att jag inte skulle drabbas? Och då finns bara... inget. Bara slump.

fredag 12 mars 2010

Sånt man äter

Idag, 4:e dagen sjukstuga fick jag ett sms helt plötsligt. "om 5 min finns en liten present vid din brevlåda". Nä men :) Det var en jättefin överrraskning och supersmaskigt, precis vad jag behövde efter 4:a dagars självömkan. Tack Å!!! :)

Annat jag äter:

1. Bidrottning gelé. 2ggr per dag.
2. Maca-kapslar. 3 ggr per dag.
3. Järn. 1 ggn per dag (och wow - effekt!)
4. Mivi-total. 2ggr per dag.
5. Dr Ma's svamp och bark te. 1 ggn per dag.
6. Goji-bär. 20 st 2 ggr per dag.
7. Fiskolja. 1 ggn per dag.

Och ja, fiskoljan ger mig otroligt dåligt samvete! Den är den första jag slutar med när jag kan. Och bidrottninggelén. Kan inte tänka mig att det finns ett humant sätt att samla ihop den på...


torsdag 11 mars 2010

Gosse - fattar du vad det handlar om?


Nej här ligger man helt feberdäckad och kan inte göra annat. Jag inser att nästa vecka inte är veckan jag ska strosa runt på Ströget och titta in i roliga danska affärer, återse det där nästan mysiga rummet på Storkklinniken för att sedan inte ta färjan men väl tåget över sundet. I toner av dur. Förkylningen från helvetet vägrar att ge med sig en tum. Viruset har bara flyttat runt lite vad det verkar. Halsen - lite mindre ond. Bihålorna - lite mer onda. Och tillhörande smärta i tänderna - som verkar vara obligatorisk i samband med snor.

Men för att verka lite överdrivet positiv så är jag okej med det. Väntan en månad till. Nästa vecka kommer min syster på ett ovanligt storstadsbesök. Vi ska gå på konsert och troligen även kolla in Alice i 3D. Så att hon har något att förtälja hemma i Visby... :)

Klart jag skojar. Vissa saker har Stockholm som inte Visby har att erbjuda. Visby har tusen saker som inte Stockholm har att erbjuda. Så när hon far hem igen så kommer jag vilja följa med. Stockholm - Visby. 0-1. Men det ska bli otroligt roligt med syster-besök. Bara hon och jag liksom. Det händer inte ofta. Och hon är en viktig person - så där viktig man bara kan vara när man vet att det är bättre med mysse än byxor på sommaren, kan hela Djungelboken-LPn utantill och vet exakt vad "alla bara hackar på mig" och "lyssna på're här bara" innebär. Och tusen saker till.

tisdag 9 mars 2010

nya feberdimmor

Dag 3. Hemma från jobbet. Feber och hals från helvetet. Febern har som mest visat 38,1 grader. I övermorgon ska jag ringa Mia, en svensk barnmorska som jobbar på Storkklinik. Hennes råd får visa vad som händer nästa vecka. Jag blir hemma i morrn med i alla fall. För att få lite perspektiv på tillvaron så läser jag Jerzy Einhorns biografi - Utvald att leva. Och har den senaste timmen surfat runt på olika bloggar. Bloggar som skrivs och drivs av människor i liknande situation som mig. En del lever i par, andra ensamma, en del har lyckats, andra väntar fortfarande på miraklet.
Lite feber liksom. Bah. Ifall Mia säger stopp så får jag ju försöka om en månad istället.

söndag 7 mars 2010

Munskydd?!

Dag 1. Och tro mig, jag har spenderat dagen med att känna efter. Känns det annorlunda efter en månads akupunktur? Ja. Jag har mindre mensvärk. Men i övrigt så är det detsamma. Jag verkar ju ha problem med dålig genomströmning. Utan att gå in på detaljer. Men 1-0 till akupunturen än så länge.
Jag var på ett kalas ikväll. Det var jättetrevligt på alla sätt. God mat, trevliga människor. Men en av gästerna var hyfsat förkyld. Fa-an. Stanna hemma människa! Aldrig mer att jag går iväg risig till något jag inte behöver gå till. Det är inte snällt. Men samtidigt. Jag bor i Stockholm. Jag åker kommunalt varje dag. Buss och tunnelbana i rusningstrafik. Baciller är överallt. Jag kan ju inte gärna bli helt MJ och sätta på mig munskydd...
Så ikväll har jag gurglat med saltvatten, satt i mig en halv citron, överdoserat mina gojibär och framförallt:borstat tänderna och ska strax verkligen hoppa i säng. Sömn är bästa imunförsvaret har jag hört. Här ska sovas. Inte en inställd resa till på grund av feber. Snälla.

lördag 6 mars 2010

"Man behöver inte vara så jäkla glad för andra jämt", sa E.

Jag tänker det, men tänker att det gör mig till en dålig person. Med ett stort dåligt samvete. För jag är inte glad. Dagen innan jag fick reda på att första försöket misslyckades berättade hon att hon var i 12:e veckan. Och jag blev inte alls glad för hennes skull. Bara ledsen för min egen. Och då visste jag ju inte att det misslyckats, att jag skulle vika mig dubbel av mensvärk 24 h senare. Fast kanske visste jag ändå.

Jag har inte pratat med någon om det utom E. Som känner oss båda, mest henne. Då sa han det. Men jag försöker hitta det. Glädjen. Jag tänker att om jag förlorar förmågan att glädjas åt andra, då är allt förlorat. Tomhet och bitterhet, sånt äter upp människor. Det är inte den jag vill vara.Jag är glad för hennes föräldrar, de börjar bli gamla. Jag är glad att de kommer få ett barnbarn. Men det räcker inte.

Vi har den relationen att jag ringer henne. Jag mailar henne. Jag skickar sms. Jag pratar med henne på nätet. Nu orkar jag inte. Så då är det tyst. Jag förstår att det är en underlig situation för henne med. Men den där lilla arga jag inombords, vill undra varför frågar hon inte hur jag mår? Om jag måste vara glad för hennes skull så måste väl hon vara ledsen för min skull? Självklart fattar jag att det inte går till så. Och naturligtvis är det där tankar man måste stoppa i dörrn. Den enda som är ansvarig för mig är jag. Den enda som kan hjälpa mig är jag. Och jag försöker.