Nu vänder jag blad

"Senast igår satt jag och tänkte på att jag tyckte lite att din blogg liksom är en blogg som handlar om ett drömresemål och så precis när du kommit fram och man äntligen ser fram emot att få dela resan med dig så sa du. Nej, nu är det slut."

Jag fick en kommentar i mitt senaste inlägg. Av Moi. Och jag känner igen känslan. Man blir ju lite frustrerad. Och jag har tänkt en massa på det här. Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva för hand, alla nya grejer som händer. Allt spännande som B gör, alla små nya saker han lär sig. Men det blir som inte av, kanske är det responsen jag saknar. Att man faktiskt berättar för någon till skillnad från att man försöker påminna sig.

Jag vill inte glömma allt det nya, bara för att det kommer nyare nytt hela tiden.

Jag bestämde mig ikväll, för B skull så ska jag starta den där nya bloggen. Den anonymare, men tillgängliga. Kanske slutar jag senare istället. Hoppas ni inte ledsnat på mitt ambivalenta jag. :D

Jag vill inte alls att den nya bloggen ska ha någon tråd till den gamla, så vill ni ha adressen - maila mig på yevonde@live.se

Kram!

ps.

Jag kan inte hålla mig. Jag måste bara säga några ord till. Asså det kommer säkert barka åt en ny blogg så småningom, när B lärt sig sova lite mer ensam. Som det är nu så måste man 1.knata runt med honom i sele, 2. knata runt med honom i vagn eller 3. låta honom ligga på min mage. Ibland behövs det bara en start så, sen kan jag lägga honom i sin säng eller väl upppallad i soffan, men lika ofta så dröjer det 5 min så har han vaknat igen. Och när han är vaken så vill han mest äta. Och när han är vaken och inte vill äta, ja då vill jag ju bara umgås med honom. Så det blir lite knappt med datortid. Den jag lyckas sno till mig, då försöker jag läsa ikapp alla era fina bloggar...

Men nu ligger B i fotöljen, 1 meter bort. Vi har kört både sele och samsovning i soffan först. Kan tro att han kommer vakna med en hunger utan dess like, snart 3 timmars sömn :)

Snart har det gått 4a veckor sen livet förändrades. Och det är de bästa fyra veckorna i mitt liv. Jag kunde knappt tro att jag kunde känna så här, sån kärlek för någon. När han ligger på min mage och sover så tänker jag, det här har du ju gjort från april förra året. Legat på min mage och snusat. Det känns fint att du är här nu.

Den första veckan efter BB så tog vi en dag i taget. Jag panikade en kväll och tänkte "jag klarar inte det här!", jag ringde min syster och bara grät. Hon nattade sina egna ungar i räserfart, for förbi en mack och köpte choklad och kom hit. Så sov vi allihopa tillslut. Älskade syster.

Men nu, nu har vi fått snurr på vardagen. Typ. Vissa nätter är förstås lite jobbigare än andra, men oftast så vaknar jag och säger till B "Vilken bra natt vi har haft". Han vill amma 3-4 ggr, och har svårt att komma till ro ibland. Vi samsover, jag hade en plan att han skulle sova i sin egen säng. Men det är helt enkelt bäst just nu, att sova ihop. Vi får ta det senare, det där med att flytta över i sin egen säng. jag ser inte det som ett problem att vi sover ihop. Jag ser det som en ynnest. Hans lilla kropp som tar så stor plats, att höra hur han andas.

Amningen funkar! Galet. Det trodde jag aldrig. Första veckan efter BB så använde jag amningsnappar. Det var skitbra just då, och ifall inte bvc-Eva hade bett mig prova utan när hon var på hembesök så hade vi nog fortsatt bara av farten. Men helt plötsligt så funkade det.. nästan jämt. Nu blir det kanske 80% utan. Och på natten funkar det nästan jämt utan. Han har fått ersättning 2-3 ggr sen BB, då han verkat omättlig - och en gång hemma hos min syster när jag sov. Så det blir kanske lite ersättning med, speciellt när jag måste sova. Skulle ju kunna pumpa med, men tycker inte det spelar någon roll.

Jag håller långsamt på att läka ihop med. Jag kunde gå min första promenad för en vecka sen. Det var total frihet, så himla skönt. Har fortfarande en massa stygn kvar, och tjejer - gör era knipövningar... Asså, jag kniper och kniper, men det verkar inte hända så mycket. Det det jobbigaste rent fysiskt just nu. Jag funderar ju på hur långt från en toa jag kan gå utan att det händer olyckor. Känns ärligt inte kul alls och rätt ofräscht. Men det ska väl funka igen hoppas jag. Men smärtmässigt sett, nu börjar det kännas okej. Jag har väl några veckor kvar tills det är helt återställt antar jag. Men det går framåt!

Dessutom har solen lyst i dagar nu, och vi har promenerat en massa. Våren är på väg till Visby. :)
Det känns verkligen som världens lyx att bara ta varje dag som den kommer, att hänga med världens bästa B. Den lilla killen, som har stora händer och fötter - lite valplik... Som får mer och mer hår för varje dag. Som redan växt 2 cm. Som ibland i sömnen ler, vad jag längtar efter det första vakna leendet..

Stor kram

Stort tack

B ligger i soffan och sover. Jag har tryckt i mig en påse aprikoser som jag hoppas ska hjälpa upp magen lite. Profylaxandning kommer väl till pass när man ska gå på toa med. Idag har vi varit på BVC, Ben går fortfarande ner i vikt, men han hade bara tappat 5 gram sen i onsdags så det verkar stanna upp. Min BVC-Eva är toppen. I går natt sov B knappt alls ville bara äta och äta och äta. BVC-Eva sa "ge honom tillägg ifall det blir så i natt med - han måste ju sova också". Gillar Eva.

Det här inlägget har jag funderat och funderat och funderat över. Jag älskar min blogg. Den har hjälpt mig genom allt jobbigt, och alla ni fina därute som läser - jag älskar er med. Som gett mig muntra tillrop, svarat på frågor, sagt de där fina sakerna när jag varit ledsen, glad etc.

Ett stort, stort tack. Jag hade blivit tokig ifall ni inte funnits vid min sida genom det här. Därför är det extremt svårt att avsluta. Jag känner bara att det är rätt för mig, rätt för B. Dels därför att bloggen är så mycket ångest. Före-graviditets-ångest. Jag vill inte att B ska vara en del av den ångesten. Sen har jag inte varit helt anonym, även om det varit nästan så. Ifall jag skulle blogga om B så vill jag att det ska vara helt anonymt. Jag säger inget om de som väljer att vara öppna eller semi-anonyma - men det känns inte rätt för mig.

Jag tänker förstås fortsätta att följa era bloggar, de jag samlat på min lista under åren. Jag är ju extremt nyfiken. Och jag vill veta fortsättningen på era blogg-liv. Och kanske kommer jag inte kunna hålla mig ifall det händer något extremt fantastiskt som jag måste berätta... just nu känns i och för sig varje dag, varje timme, varje minut fantastisk - men jag hajjar att det inte är riktigt lika fantastiskt för er.. :)

Kanske startar jag en ny hel-anonym blogg. I så fall söker jag upp er. Er som jag redan träffat irl, jag hoppas vi ses igen! Och ni som jag inte träffat ännu, tveka inte att ta kontakt, kanske far ni på semester till Visby. Min dörr är alltid öppen. :) Ni som är med i Femmis, där hittar ni mig lätt. Är det någon annan som vill ha tag i mig så finns jag på yevonde@live.se

Stor kram på er allihop och tack, tack, tack igen för att ni hängt med på min resa. Ni är mina hjältar! Kärlek!

Efter förlossningen

Jag har läst Mamma Viljas förlossningsberättelse nu, och jg blir arg och ledsen för hennes skull. Att inte alla kan få samma behandling, beroende på vart man föder någonstans! Det är så fel och galet.

Min förlossning slutade också dramatiskt, men som en bråkdel av hennes. Men jag har en sån otroligt fin bild av hela förlossningen ändå. Och det är ju pga den fantastiska personalen, allt gick så snabbt och bra. Och efteråt var alla måna om att prata med mig om vad som hänt. Innan jag fick lämna IVA kom personalen där som varit med mig på operation, så vi fick prata. Och sen under veckan när jag låg på BB så kom läkaren, barnmorskan och en av sjuksystrarna som var med och pratade om vad som hänt.

Jag är så otroligt glad att jag fick föda här, hemma. Där personalen har tid, och är otroligt omtänksam. Alla får stanna så länge de vill, speciellt förstföderskor. Glad och lycklig, och arg att inte alla kan få den här upplevelsen.

Äntligen hemma

Först tack för alla fina, fina grattis jag fått. Här rinner tårarna, och så himla skönt att faktiskt vara hemma igen. Märkliga, märkliga känsla att åka hemifrån 1 och komma tillbaka 2. Just nu ligger han och sover i barnvagnsinsatsen. Så liten men tar upp hela rummet.

Allt gick väldigt bra. Värkarna började på natten mot söndagen, vid 01.30. Min syster kom vid sex-snåret och halv nio var vi nere på BB. Jag måste prisa min TENS och profylaxen, smärtan kändes under kontroll. Öppningsstadierna gick förvånansvärt fort och i en rasande fart när vattnet väl gick kl.14. Med hjälp av min fantastiska syster och lustgasen så var smärtan fortfarande hanterbar.

Men killen var rätt stor, och själva krystarbetet var rätt jobbigt. Två långa timmar när jag nästan gav upp, men tillslut med klipp och lite våld så föddes B 17.16. Vi fick några minuter tillsammans innan de körde mig i ilfart en våning upp till IVA där jag blev sövd och sydd. Jag förlorade totalt 2,5 liter blod.

Jag fick tillbringa natten däruppe, men min syster och B fick komma upp en stund. Den natten kändes annars längre än själva förlossningen. En massa känslor, som otrolig glädje, men också helt amputerad eftersom jag låg där själv. Men dagen efter fick jag flytta ner, och sen har vi spenderat nästan varje minut tillsammans sen dess.

Att föda i Visby var mitt bästa beslut, personalen är underbar. Förlossningen är liten, samma dag föddes totalt 3 bebisar. Omhändertagen och omhuldad och man får stanna så länge man vill. Och utanför rasar havet.

B är ju förstås den finaste jag sett, och nu, nu börjar nästa liv. Som två. Kärlek.

big b.57cm lang 4910g tung! vi mar bra o uppdaterar er snart igen. tack for alla fina kommentarer!

slempropp..

..är ett äckligt ord. Hur som, jag låg i sängen vid halv två snåret fortfarande vaken och då började jag få lite mensliknande värk. Som nu har utvecklat sig till 45sek långa värkar, ca 3 min mellan. Och ja just ja slemproppen har gått.

Min mamma har redan hunnit bli hysterisk och min syster är lugnet själv. Snart ska vi åka ner till sjukhuset.

Nästa gång vi hörs så är vi två :) Ta i trä..