Äntligen hemma

Först tack för alla fina, fina grattis jag fått. Här rinner tårarna, och så himla skönt att faktiskt vara hemma igen. Märkliga, märkliga känsla att åka hemifrån 1 och komma tillbaka 2. Just nu ligger han och sover i barnvagnsinsatsen. Så liten men tar upp hela rummet.

Allt gick väldigt bra. Värkarna började på natten mot söndagen, vid 01.30. Min syster kom vid sex-snåret och halv nio var vi nere på BB. Jag måste prisa min TENS och profylaxen, smärtan kändes under kontroll. Öppningsstadierna gick förvånansvärt fort och i en rasande fart när vattnet väl gick kl.14. Med hjälp av min fantastiska syster och lustgasen så var smärtan fortfarande hanterbar.

Men killen var rätt stor, och själva krystarbetet var rätt jobbigt. Två långa timmar när jag nästan gav upp, men tillslut med klipp och lite våld så föddes B 17.16. Vi fick några minuter tillsammans innan de körde mig i ilfart en våning upp till IVA där jag blev sövd och sydd. Jag förlorade totalt 2,5 liter blod.

Jag fick tillbringa natten däruppe, men min syster och B fick komma upp en stund. Den natten kändes annars längre än själva förlossningen. En massa känslor, som otrolig glädje, men också helt amputerad eftersom jag låg där själv. Men dagen efter fick jag flytta ner, och sen har vi spenderat nästan varje minut tillsammans sen dess.

Att föda i Visby var mitt bästa beslut, personalen är underbar. Förlossningen är liten, samma dag föddes totalt 3 bebisar. Omhändertagen och omhuldad och man får stanna så länge man vill. Och utanför rasar havet.

B är ju förstås den finaste jag sett, och nu, nu börjar nästa liv. Som två. Kärlek.