torsdag 16 september 2010

Svensk organiserad donation

Har ni sett det här?


Det känns ju inte riktigt lika säkert som att gå via tex Storkklinik där de undersöker donatorerna ordentligt, och tvättar sperma osv. Det hade inte varit ett alternativ för mig tror jag, men det är ju bra att det börjar bli organiserat.

Vad tycker ni?

Valdag

Till alla er som tänker rösta blått, eller redan har gjort det.


Det är absolut inte min sak att försöka påverka, men jag hoppas att ni aldrig blir sjuka. Aldrig skadar er. Aldrig blir nära anhörig till någon som blir sjuk eller skadad. Att ni aldrig blir deprimerade. Aldrig behöver avancerad tandvård. Får dagisplats i tid. Får er ersättning i tid ifall ni blir arbetslösa.

Jag hatar alliansens svek mot de som mest behöver hjälpen. Man går inte till soc för att man tycker det är kul. För att man är slapp. Den stora majoriteten gör det för att de inte ser någon annan utväg.

På lördag röstar jag mot min princip på socialdemokraterna, jag brukar alltid slänga min röst på miljön, i år ville jag verkligen rösta på Fi!. Men för att förhoppningsvis det ska bli ett byte så läger jag min röst i skaran som jag tror är störst. För jag vill att sådana personer som den här tjejens mamma inte ska behöva förlora allt.

tisdag 14 september 2010

Allt är okej

Men jag har haft en liten blödning. Totalt normalt. Vad man än säger till en barnmorska så är det "normalt". Och det tackar vi för förstås. Det innebär inte att det inte var läskigt. Okej det var en pytteliten blödnig, men jag fick ändå ett sammanbrott nån timme senare efter att blivit omkopplad, felkopplad och bortkopplad på sjukvårdsupplysningen två ggr. Sen fick jag prata med världens snällaste kvinna på SÖS. Som sa att det nog bara var att ta med ro.

Så länge det inte börjar blöda igen förstås. Eller att jag får ont i magen. Eller att fostret slutar röra på sig. Hur ska man bedöma det sista? Jag brukar känna rörelser då och då under dan, och nu på kvällen har det varit aktivt. Nu kommer jag hålla andan mellan varje gång. Inte minst med tanke på Tonci. Allt jävelskap kan fortfarande hända. I morgon börjar v.26.

måndag 13 september 2010

Mellan glädje och sorg

Kollar bloggen på jobbet, innan jobbet riktigt kommit igång. Och först blir det glädjetårar för Tea som äntligen plussat. Sen läser jag vidare och inser att Tonci förlorat sitt barn, med bara veckor kvar till förlossningen. Det är så överjävligt att det inte går att förstå.

söndag 12 september 2010

Boktips


Jag erkänner. Jag vet inget om bebisar. Ok. Jag har hängt lite med min syrras bebisar, men det känns inte riktigt som om den erfarenheten räcker till. Så jag passar på att läsa lite, om andras uppfattning om bebisar. Förbereda mig lite.

Just nu läser jag den här boken. Jag läste lite olika bloggar, och två st olika rekommenderade den. Så jag tänkte, oki. Har läst halva nu kanske, och den är rätt intressant. Låt er inte skrämmas av den otroligt amerikanska utformningen, som ger en lätt panikångest. Tracy verkar ha ett större hum iaf än vad jag har. Sen tror jag att jag har ett större hum om andra saker än vad Tracy har, tex utrikespolitik, miljöarbete och så... Men det här klår hon mig på.

Jag tänker testa E.A.S.Y (Eat, Activity, Sleep, time for You) iaf. Som inte alls behöver vara särskilt easy i början. Om man är ensam är det nog extremt viktigt att försöka skapa rutiner från början. Sen vet jag ju inte alls vem Bambi är när Bambi dyker upp. Men det vet inte bambi heller...

lördag 11 september 2010

Gemensamma intressen


I natt när jag inte kunde somna så kollade jag på Elvis Costellos program på svtplay. Det var det som sändes igår, med Bruce Springsteen. Jag har ingen som helst koll på Costello, och jag är inget inbitet Bruce-fan. Däremot gick jag på en konstert förra sommaren med Bruce på Stadion - och jävlar vilket drag. Han har ju en rätt gediget låtarkiv och de var jävligt tajta på scen. Så det var en kul grej.

Iaf, de pratade lite om Bruce barn igår. Hur det är att växa upp med en slags musikikon till farsa. Och han sa så smarta saker. Bägge hans barn är musikintresserade, men har fått smaka på det själva, valt sina egna artister de gillar. Valt sina egna vägar. Den ena hade tex varit rätt inne på punkrock. Bruce sa att han bara var så himla glad att de överhuvudtaget var intresserade av musik. Nu på senare år hade barnen börjat närma sig pappas egen musiksmak - lyssnade mycket på smala singa songwriters, och den äldsta hade upptäckt Bob Dylan. Och det gjorde förstås Bruce ännu gladare, men han sa att det inte spelade så stor roll.

Så jäkla smart. Musik är viktigt. Och för mig har det blivit viktigare och viktigare. Jag älskar konserter. Det har inte alltid varit så. Jag tänkte länge att jag inte var så musikintresserad. Stora samlingar skrämde mig lite. Varför? För att jag är uppvuxen med en farsa som hade en speciell musiksmak. Och redan när jag och syrran var små vill han att vi skulle "lyssna på det här då gumman". Volymen på max, trummhinnorna halvt spräckta och ganska förskräckta. Det är ju rätt svårt att förstå sig på gubbrock när man är 6 bast. Det fanns som ett rätt och ett fel. Han ansträngde sig på våra födelsedagar ett par gånger, syrran fick Herrey's bandet och jag fick Carola. Och det var ju roligt. Men det var ju helt klart underförstått att det där inte var riktig musik. Riktig musik kunde nästan bara vara gjord på 60-talet. Asså.

Vad hände då? Vad vände? Det är väl egentligen inte så många år sen. Jag träffade andra människor, där musik var en stor grej utan att bli elitistisk. Man kunde blanda genres och plocka vad man ville. Då släppte det, och nu förstår jag inte hur jag kunde leva utan. En av mina rädslor med att flytta till Visby är att dit kommer inga band. Live-akter där är Marmeladorkesterns coverband, eller på sin höjd Real Group. Inget ont om Real Group, men det är inte min grej. Men. Stockholm är ju bara en båtfärd bort. Vilken anledning är bättre att fara för än en konsert??

Så för framtiden. Det enda jag hoppas innerligt är att Bambi kommer bli musikintresserad. Sen fattar jag ju att man måste gå igenom smurfhits och diverse Idol-deltagare. Och det ska bli mig ett sant nöje. Som Bruce sa:

"Instead of me saying listen to this, they said to me - you listen to this! And introduced me to a lot of music I've never heard."

För där missade min farsa. Vi hade en grej som hade kunnat bli en gemensam grej. Men det blev det inte.

fredag 10 september 2010

Baby widget.

Gud vad jag ångrar att jag skaffade den. Nu går tiden oändligt långsamt. Tycker en dag tar en vecka. Tidigare när jag höll koll själv så höll jag som inte stenkoll. Helt plötsligt kunde det ha gått 5 dar. Fatta vad for 5 dar går när man tittat på sekundvisaren. Skitlångsamt. Men nu är jag ju lite vidskeplig så jag vågar inte plocka bort den. Skulle kännas som om jag plockade bort Bambi. Och det går ju inte för sig. Alls. Men dumma, dumma mig som bromsade upp tiden på det där sättet.