Fars dag

Har läst så många inlägg idag som handlar om fäder. Fars dag. Blev förånad att läsa att det faktiskt inte var handlarna som instiftade dagen. Däremot flyttade de den för att passa bättre ihop med handeln vs Mors dag. Men ursprunget är en kvinna som helt enkelt ville hedra sin far som uppfostrat henne och hennes fem syskon efter moderns död på 1910-talet. Hedra far.

Jag skrev en hälsning på min fars fb-wall. Jajjebox. Pappan har fb. Ganska nyligen införskaffat. Där kan man även läsa hans nuvarande hemort, nån bergsby i Thailand. Han har typ 15 vänner på fb. Hoppas han har fler irl. Vi har inte så mycket kontakt. Jag är kluven till min pappa. Han var fixar-pappan. Han som lagade middan. När jag gick på gymnasiet och hade dryga skoldagar så mockade han för mina två hästar om kvällarna. Han har kört runt mig och mina möbler i hela Sverige. När jag har hoppat från skola till skola. Fixat. Borrat. Skruvat.

Han var inte pappan som var där känslomässigt. Han sa aldrig "jag älskar dig", möjligtvis med minst 2 promille i blodet. Han hade mindevärdeskomplex som gjorde honom elak ibland. Mot mamma. Mindevärdeskomplex som gjorde att han var tvungen att vara lite bättre. Lite smartare. Liksom. Det rann över på oss. Eller mig ska jag säga. Det här är ju mina tankar, inte min systers. Han gjorde i alla fall bara vad farmor och farfar gjort. Hålla brasan under Jante levande.

Så kom den där julen. Skilsmässojulen. Han ville skiljas, han ville sälja huset, han ville flytta utomlands. Han ville slänga, och bränna. Ut med det gamla och in med det nya. Bort, bort, bort.

Jag var 28 när han flyttade för drygt fem år sen. Vuxen. Det var himla underligt. Han har varit hemma två ggr sen dess. Nu är vår kontakt reducerad till sms. Han har nyligen upptäckt Skype, vill att vi skypar. Vad ska vi säga? Inget blir väl lättare för att vi ser varandra? Om han ändå hade sett mig när jag var 8 bast.

Så Fars dag för mig är inte tårta. Inte tofflor och koftor i mjuka paket. Ingen middag. Utan det ynkligaste kommunikationsmedlet ever. Ett grattis på fb.

Som ni fattat så är det här fortfarande något jag är arg på. Jag är jäkligt arg på farmor och farfar. Två så socialt familjeokompetenta personer. Att de skulle hitta varandra och producera en sån rasande mängd trasiga personer. Av min farsas alla syskon så finns det ju ingen som är normal.

Jag är arg att pappa inte har kunnat ta ansvar för sina egna brister. Jag vet att han inte ser alla, eller har grova förklaringar för dom. Alla har ryggsäckar. Det är om man vägrar att inse att man har eget ansvar i hurdan man är som jag bara ilsknar rejält på.

Jag försökte kommunicera vad jag kände, en gång. Jag är rätt dålig på kommunikation med. Men jag skrev ett långt, långt sorts brev. Som jag efter många om och men postade. Lagom till min 30-årsdag, för 3 år sen. Då han faktiskt var i Sverige. Men han tog aldrig färjan över. "Det var för jobbigt, för krångligt." Pappan som kan flytta till andra sidan jordklotet för sex. Kan inte åka gotlandsfärja, sova hos sin bror i stan, när hans yngsta dotter fyller 30. Håhåjaja. Iaf brev. Kommunikation. Jag hörde aldrig något om det. Förren för ungefär exakt ett år sen. När jag fick reda på att han diskuterat det med min kusin. En alkis till en annan. För medhåll är ju ens bästa vän ifall man har lite unket samvete över något. Och han kom tydligen fram till att det var inget han behövde prata med mig om.

Mamma, för jag vet att du läser. Jag är som sagt var kluven. Och om jag skulle beskriva min uppväxt med ett ord för en främling skulle jag säga: fin. Och det var den med. Och jag tycker att både jag och min syster utvecklades till riktigt fina personer. :)

Och du, som medberoende till pappas alkoholmissbruk, medberoende till någon så avskild från sina egna känslor - kunde antagligen inte ha gjort annorlunda då. Med skilsmässan kom du fram på ett annat sätt, jag är otroligt stolt över dig. Du är av segt, segt virke. :)

Jag är också svår. Jag har massa pappaegenskaper i mig. Jag gillar dom inte särskilt mycket. Jag försöker vända dom, göra dem annorlunda, slipa av dom. Jag vill för allt i världen, inte föra dom vidare. Jag tänker att när jag landat hemma, när allt ordnat sig. När barnet kommit, när vi lärt känna varandra och skaffat rutiner. Nångång i vår. Ska jag ringa nån och boka tid. Ta itu med den här ilskan. Mormor kanske vill köra runt kvarteren med barnvagnen under tiden.

Oj vad långt det blev. Jag hade egentligen tänkt skriva om Bambi, och avsaknaden av pappa för Bambi. Och hur jag är rädd för att det kommer bli en issue. Men så läser jag igenom det här och tänker. Att ha en pappa - kan också vara en issue. Inget är enkelt.

Men något som jag hoppas med framtiden, är att kunna kommunicera med Bambi ordentligt. Att säga ofta, ofta "jag älskar dig". Ge Bambi självförtroende, egenvärde, vetskap om att det finns ingen gräns för drömmar. Ingen gräns för möjligheter. Och aldrig, a-l-d-r-i-g, kommer Jante in i vårt hem.

Håller inte andan...

Min pappa ringde igår, jag hann inte svara och han var bra slirig på mobilsvaret. Min pappa är alkoholist. Det är inte så svårt att säga det idag, men för bara några år sen hette det fortfarande att han "har lite problem med spriten". Det finns gott om såna i Sverige. Och man ska kalla saker vid sitt rätta namn. Människor som har problem med spriten är alkoholister. Så är det bara. Sen är det klart att det finns grader av alkoholism. Vissa klarar sin dag, håller fast vid jobb och super på helg och semester "för att slappna av". Vissa slutar på bänken. Min pappa var till för några år sen nånstans mitt mellan. Med en dragning mot bänken när katten (mamma) var borta. Nu har jag ingen aning. Men jag misstänker närmare bänken.

"Missade ditt samtal igår. Du får gärna ringa igen när du är nykter. Jag har något roligt att berätta. Men jag vill inte prata med dig när du är full. Kram."

Svarade jag. Igår. Min farsa får ganska lätt sårade känslor. Ömma tår. Men jag är färdig med att göra avkall på mig själv för att inte såra hans ego. Jag vill inte prata med honom när han är full. Det är meningslöst. Och om han bodde i närheten skulle mitt utlimatum för att träffas att han är nykter. Det är inte mycket begärt. Och Bambi skulle aldrig, aldrig träffa honom full. Aldrig. Är det något jag lärt mig så är det att barn överhuvudtaget inte ska umgås med fulla människor. Fulla människor blir skal av normalt. De beter sig underligt och pratar konstigt.

En av mina vänner berättade att när det var gårdsfest hemma hos henne när hon var liten, när klockan började närma sig natt och de flesta vuxna blev knasiga så samlade hennes pappa ihop alla ungarna och gick på tiger/spök/skattjakt. Hon fattade först på äldre dar varför han gjorde det. För att fulla människor är konstiga. När kalasen i framtiden börjar spåra ur, skitsamma om det är själva Midsommarafton - då är det jag som tar Bambi i handen och går på upptäcktsfärd.

Just ja. Nej han har inte hört av sig. Och jag håller inte andan.

Min pappa och Pippis har bara en sak gemensamt, avståndet.