Har läst så många inlägg idag som handlar om fäder. Fars dag. Blev förånad att läsa att det faktiskt inte var handlarna som instiftade dagen. Däremot flyttade de den för att passa bättre ihop med handeln vs Mors dag. Men ursprunget är en kvinna som helt enkelt ville hedra sin far som uppfostrat henne och hennes fem syskon efter moderns död på 1910-talet. Hedra far.
Jag skrev en hälsning på min fars fb-wall. Jajjebox. Pappan har fb. Ganska nyligen införskaffat. Där kan man även läsa hans nuvarande hemort, nån bergsby i Thailand. Han har typ 15 vänner på fb. Hoppas han har fler irl. Vi har inte så mycket kontakt. Jag är kluven till min pappa. Han var fixar-pappan. Han som lagade middan. När jag gick på gymnasiet och hade dryga skoldagar så mockade han för mina två hästar om kvällarna. Han har kört runt mig och mina möbler i hela Sverige. När jag har hoppat från skola till skola. Fixat. Borrat. Skruvat.
Han var inte pappan som var där känslomässigt. Han sa aldrig "jag älskar dig", möjligtvis med minst 2 promille i blodet. Han hade mindevärdeskomplex som gjorde honom elak ibland. Mot mamma. Mindevärdeskomplex som gjorde att han var tvungen att vara lite bättre. Lite smartare. Liksom. Det rann över på oss. Eller mig ska jag säga. Det här är ju mina tankar, inte min systers. Han gjorde i alla fall bara vad farmor och farfar gjort. Hålla brasan under Jante levande.
Så kom den där julen. Skilsmässojulen. Han ville skiljas, han ville sälja huset, han ville flytta utomlands. Han ville slänga, och bränna. Ut med det gamla och in med det nya. Bort, bort, bort.
Jag var 28 när han flyttade för drygt fem år sen. Vuxen. Det var himla underligt. Han har varit hemma två ggr sen dess. Nu är vår kontakt reducerad till sms. Han har nyligen upptäckt Skype, vill att vi skypar. Vad ska vi säga? Inget blir väl lättare för att vi ser varandra? Om han ändå hade sett mig när jag var 8 bast.
Så Fars dag för mig är inte tårta. Inte tofflor och koftor i mjuka paket. Ingen middag. Utan det ynkligaste kommunikationsmedlet ever. Ett grattis på fb.
Som ni fattat så är det här fortfarande något jag är arg på. Jag är jäkligt arg på farmor och farfar. Två så socialt familjeokompetenta personer. Att de skulle hitta varandra och producera en sån rasande mängd trasiga personer. Av min farsas alla syskon så finns det ju ingen som är normal.
Jag är arg att pappa inte har kunnat ta ansvar för sina egna brister. Jag vet att han inte ser alla, eller har grova förklaringar för dom. Alla har ryggsäckar. Det är om man vägrar att inse att man har eget ansvar i hurdan man är som jag bara ilsknar rejält på.
Jag försökte kommunicera vad jag kände, en gång. Jag är rätt dålig på kommunikation med. Men jag skrev ett långt, långt sorts brev. Som jag efter många om och men postade. Lagom till min 30-årsdag, för 3 år sen. Då han faktiskt var i Sverige. Men han tog aldrig färjan över. "Det var för jobbigt, för krångligt." Pappan som kan flytta till andra sidan jordklotet för sex. Kan inte åka gotlandsfärja, sova hos sin bror i stan, när hans yngsta dotter fyller 30. Håhåjaja. Iaf brev. Kommunikation. Jag hörde aldrig något om det. Förren för ungefär exakt ett år sen. När jag fick reda på att han diskuterat det med min kusin. En alkis till en annan. För medhåll är ju ens bästa vän ifall man har lite unket samvete över något. Och han kom tydligen fram till att det var inget han behövde prata med mig om.
Mamma, för jag vet att du läser. Jag är som sagt var kluven. Och om jag skulle beskriva min uppväxt med ett ord för en främling skulle jag säga: fin. Och det var den med. Och jag tycker att både jag och min syster utvecklades till riktigt fina personer. :)
Och du, som medberoende till pappas alkoholmissbruk, medberoende till någon så avskild från sina egna känslor - kunde antagligen inte ha gjort annorlunda då. Med skilsmässan kom du fram på ett annat sätt, jag är otroligt stolt över dig. Du är av segt, segt virke. :)
Jag är också svår. Jag har massa pappaegenskaper i mig. Jag gillar dom inte särskilt mycket. Jag försöker vända dom, göra dem annorlunda, slipa av dom. Jag vill för allt i världen, inte föra dom vidare. Jag tänker att när jag landat hemma, när allt ordnat sig. När barnet kommit, när vi lärt känna varandra och skaffat rutiner. Nångång i vår. Ska jag ringa nån och boka tid. Ta itu med den här ilskan. Mormor kanske vill köra runt kvarteren med barnvagnen under tiden.
Oj vad långt det blev. Jag hade egentligen tänkt skriva om Bambi, och avsaknaden av pappa för Bambi. Och hur jag är rädd för att det kommer bli en issue. Men så läser jag igenom det här och tänker. Att ha en pappa - kan också vara en issue. Inget är enkelt.
Men något som jag hoppas med framtiden, är att kunna kommunicera med Bambi ordentligt. Att säga ofta, ofta "jag älskar dig". Ge Bambi självförtroende, egenvärde, vetskap om att det finns ingen gräns för drömmar. Ingen gräns för möjligheter. Och aldrig, a-l-d-r-i-g, kommer Jante in i vårt hem.
söndag 14 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilket fint och öppenhjärtligt inlägg. Håller med om att inget är enkelt, det är inte alltid lättare/enklare/bättre med en mamma och en pappa. Tycker att det låter som att du har tänkt mycket på hur du ska ta hand om Bambi, du kommer att bli en så bra mamma! Kram!
SvaraRaderaTack för din öppenhet, att du delar med dig. Det här med att inte ha någon pappa, som inte jag har eftersom han "valde" att dö, är nog en lika stor issue som den att ha en som ändå inte finns där när man väl behöver honom. Ibland undrar jag vad som är värst...som du säger, inget är enkelt. Men en stark mamma kan räcka långt och Bambi kommer att få ett fint liv med sin.
SvaraRaderaÄnnu ett inlägg från dig som jag på så många sätt känner igen mig så mycket i. Jag är inte ensam. Stor KRAM till dig! /Sara
SvaraRadera@MBD tack :) Jag vet att du förlorade din pappa nyligen, jag är ledsen för din skull - och för att pappan aldrig hann bli morfar. Bambi kommer få en morfar som lever men som inte bryr sig. Det är inte enkelt, och det är inte rättvist alls.
SvaraRadera@Jenny jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Det är tankar på döden som får mig att höra av mig trots att jag är arg och egentligen inte vill. Han är 66 och hans lever är nog minst 10 år äldre.
@Sara Nej du är inte ensam! :) Stor kram på dig med!
De starka stråk av "jag ska vara den exakta motsatsen" jag ser i dig och din text, känner jag igen hos mig själv. Det här med att se sin förälder bli något man inte kan förlika sig med, därför att det inte är okej att bete sig så, inte okej att fylla sina barn med.
SvaraRaderaFör mig är Fars Dag något som ger bitter smak i munnen. Jag önskar att det vore annorlunda, att jag kunde tänka "åh, om jag kunde göra honom till morfar". Nu känner jag bara lättnad att ett eventuellt barn inte kommer att ha honom i närheten. Han får leva sitt liv. Någon annanstans.
Bambi kommer att få en underbar, stark och modig mamma.
@Loba.. nej det är verkligen inte okej, en grej som jag förstår men inte accepterade var mammas mantra "ni måste acceptera pappa som han är". Jag förstår varför hon sa det, men det var att lägga över alla konflikter på mig. Att om bara jag kom till ro med hans beteende, hans supande, var den duktiga dottern så skulle det funka. Det var han som borde ha ändrat sig.
SvaraRaderaJa, fars dag, den är mest jobbig, håller med dig. Styrkan i att bli vuxen, att man inte behöver umgås med människor som är skadliga på sitt sätt, medvetet eller omedvetet.
Modig, vet inte det - men jag är medveten om mina dåliga sidor. Att jag måste jobba på dem, i relationen vuxen-barn så är det den vuxnas ansvar. Jag är så rädd att det kommer bli knas.
Inser vilka fina föräldrar jag har när jag läser beskrivningen av din pappa. Hur blev de det? Jo, genom att själva växa upp antingen utan pappa eller med en grym alkoholiserad sådan och själva vilja göra annorlunda, bättre.
SvaraRaderaPrecis som du.
Jag är övertygad om att Bambi kommer att bli en mycket lycklig unge.
Kram
Jag har en fin mamma :) Så mormor är på plats. Men jag tror du har rätt, man väljer att göra annorlunda. Jag hoppas att jag lyckas göra Bambis barndom ljus och trygg. Och att vi kan diskutera eventuella problem, och lösa dom istället för att acceptera dom.
SvaraRaderaDet kändes som du beskrev min pappa. Jag förmådde mig inte att ens smsa honom på fars dag. Gjorde det på hans födelsedag bara på grund av en känsla av plikt. Jag har något sånär brutit kontakten med honom. Han vill att vi ska ses och fika när jag är i hemstaden. Men jag kan inte prioritera honom när jag har vänner att träffa, en mamma och underbara syskon. Han sa sist vi sågs att jag inte var välkommen hem till min familj mer, och det var väl den första gången jag sett honom visa känslor. Första gången jag lyckades nå honom, om än på ett hårt sätt.
SvaraRaderaJag tycker synd om honom, och om mig själv ibland då - som fått växa upp med hans egenskaper som blivit mina som jag hatar.. som jag ibland sitter inne i dagar på grund av. Jag har fått analysera sönder mig själv för att gå ur det hela mindre lik honom. Men jag känner inte med honom.. jag känner inte för honom alls..
Med vetskap och verktyg tror jag du kommer göra ditt barns uppväxt den bästa möjliga. Hellre en förälder som finns där emotionellt och praktiskt, än två varav den ene inte känns närvarande alls.