Ja jag fattade först igår det där med sammandragningar. Höll på att inte ta mig från Slussen hem. Eller jag var yttepytte nära att ringa en taxi. Men jag sansade mig och klamrade mig fast vid 409:ans säte. Backen hem från hållplatsen var som K2. Jag var tvungen att pausa och gå framåtlutad som en 90-årig tant. Magen var stenhård, alltså utsidan, och hade kramper under den. Extremt obehagligt. Fast antagligen en vindpuff i jämförelse med en förlossnings-orkan. Längta liksom.
Idag är det bättre.
onsdag 3 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad mysigt det låter!! Hrm...
SvaraRaderaMen det är klart, när det kommer till förlossningen har du ju en riktig belöning att se fram emot ;0)
Ahhh.. det är sant förstås :)
SvaraRaderaOch när det är dags för förlossning sitter du förhoppningsvis inte på bussen...
SvaraRaderaOj, oj... Lugnet före stormen antar jag. Men som sagt, belöning väntar i slutändan.
SvaraRaderaÅh. Det där känner jag igen och samma tanke här, förmodligen ingenting emot vad som komma skall. Men skönt att det är bättre idag! :-)
SvaraRadera@Mikaela hmm nej det hoppas jag verkligen inte.. :)
SvaraRadera@Jenny jaaa.. det är väl bara bra att få lite krämpor, om man var så där rosenkindad (fast finns de?) så kanske man iten skulle längta lika mycket till förlossningen..
@Livrädd.. oh jag verkar ändå ha kommit undan lindrigt hittills.. men jag var glad idag, bra dag :)