Men inga test. Nope, ney, never. Varför? Det kan vara 1000 fel på mitt barn. Eller inget. Om jag gör de där testerna så får jag enbart reda på om barnet har downs syndrom eller inte. Inget av de andra nästan 1000:en felen.
Jag har hängt en del med förståndshandikappade och rörelsehindrade personer, genom att jag varit engagerad i en förening. Åkt på läger med alla sorters människor. Visst när jag var liten så var det skrämmande med människor som inte föll inom ramen för normalbegåvade. Jag kunde inte läsa dem, de kändes nyckfulla och ibland sjövilda. Det är ju det där att man känner sig lugn med saker man känner igen, männskor med samma känslospann som en själv. Iaf det var barn och ungdomar med med olika handikapp, och jag måste säga att downs syndrom - är i den lättare änden av en sorts skala. Om man kan gradera handikapp.
Jag har även en kusin, som snart fyller 40 tror jag. Borde verkligen ha lite bättre koll. Iaf, hon är född sist av trillingar. Det var inte bästa dealen. Pga syrebrist så är hon idag multihandikappad, vad jag har förstått är hon mentalt kanske 4-5år. Hon har alltid varit rullstolsbunden. Behövt assistenter för varenda liten grej. Inget test i världen hade kunnat förutse det. Visserligen hade man nog idag inte chansat på naturlig förlossning, det hade nog varit ett garanterat snitt. Men ni fattar vad jag menar.
Det här barnet har kostat mig en himla massa energi, redan innan det föds. Jag tänker inte testa det för en enda grej, för att sedan ställas inför valet att föda eller abortera. Självklart så hoppas jag att det är så friskt ett barn bara kan vara.
Det finns aldrig några garantier för vad är egentligen normalt...eller friskt och hur länge? Ett liv med en funkis berikar på ett sätt jag aldrig kunde förstå, inblick i andra värden, insikt om vad som räknas. Var inte rädd <3
SvaraRaderaFörstår verkligen hur du resonerar, det är ju bara en liten del man får reda på av testet. Samtidigt vet jag själv att jag vill testa, men det är ju som du säger högst individuellt.
SvaraRadera@Madlar Ja, alla jag någonsin stött på med barn med någon form av funktionshinder har nog liknande åsikter. Och då speciellt föräldrar med kids med Downs. De är ju för sjutton levnadsglada - nära till alla sorters känslor. (nu drog jag alla över en kam.. )
SvaraRadera@MBD precis, jag säger inte att min åsikt är nån slags rätt, bara att den är min :)
JAg testade inte heller, är 35. Jag kände bara i hjärtat att jag inte ville veta...om det skulle varit något så skulle jag ju redan älskat Viggo eller Sigge (de döptes tidigt i magen;-)
SvaraRaderaJa Mia det är lite så jag resonerar med. Många säger "ja mend et är ju bra att veta om handikappet och kunna förbereda sig", men 99% av alla som får ett positivt test för downs gör abort tydligen. JAg vill itne sätta mig i valsituationen.
SvaraRaderaHar en kompis som testade. Visst, hon fick en förhöjd risk. Men inte så vansinnigt förhöjd. Vad gör man då? Går vidare till ett test som riskerar att ge missfall? Nej, hon resonerade ungefär som du, barn är älskade och lever bra och meningsfulla liv ändå.
SvaraRaderaJag var tillräckligt nervös över de utökade mätningarna de gjorde på RUL, när de mäter alla ben och kollar att hjärtat och andra organ är som de ska.
KUB kan väl ge en hänvisning också. Jag tänker att det medför mer oro och att det inte skulle förändra ett dugg. Jag blev erbjuden testerna men sa tack men nej tack. Hoppas på ett friskt barn men det här är längtans barn oavsett.
SvaraRadera@Mikaela ja jag har ett kompispar som också fick förhöjd risk, de var ju skitledsna tills de gjorde det andra testet som visade negativt. I deras fall så kanske jag förstår det lite, det var inte ett planerat barn, de var inte tillsammans när de blev gravida. Man kanske behöver en mer stabil grund.
SvaraRadera@Livrädd, jag håller med dig :)
Om vi skulle ha turen att få ett barn så kommer det att vara outsägligt älskat och efterlängtat. Det kan inga tester och procentsatser i världen påverka.
SvaraRaderaåh Loba, jag håller med. Jag hoppas det går vägen för er den här vändan. :)
SvaraRadera