"Nomalmstorg tack!"

Danska pengar ser ut som monopolpengar. Färgglada. Danskar är lite färggladare helt enkelt. Igår sålde jag fonder och växlade pengar. Fick en stor hög monopolpengar. Det kändes otroligt bra med dem i väskan. Bestämt. Ordnat. Och idag har jag varit på vårdcentralen, jag har troligen urinvägsinfektion. Snubbeltråd! Äta penicillin och stanna hemma. Jag deppade lite först, men nu har jag kommit över det. De danska kronorna går ju att använda om en månad med. 

Räknar ner

Det snöar inte ännu. Eller det har kommit enstaka flingor som lämnat fukt på trottoarerna. Jag har bestämt mig för att göra ett första försök i min nästa cykel. Det blir antagligen i månadsskiftet. Det känns spännande och lite läskigt. Och väldigt stressigt. Jag önskar att jag satt på tåget nu. Så mycket som ska klaffa.

Jag har ju träffat en man. Världens bästa. Men han är inte redo, vi är inte redo tillsammans. Och jag kan inte vänta. Jag har varligt ärlig med honom hela vägen, så nu när jag sa att jag bestämt mig på allvar, tog han det fint. Han förstår. Sa alla de där bra och fina sakerna. Vilket gör att jag bara vill hålla om honom hårt och aldrig släppa. Vi bestämde att i en komplicerad situation så tar vi dag för dag. Och ärlighet är det viktigaste.

"Hur mång-a barn får jag när jag blir stor!"

Gravida magar överallt. Minst tio på Facebooklistan som blivit föräldrar sen i somras. Tre-fyra i min närmaste krets. Jag orkar snart inte säga "Grattis!" "Gud vad kul!" Och jag orkar definitivt inte lyssna när de gnäller om hur trötta de är. Klart att de får lov att gnälla. Att ventilera och berätta om alla de där små fantastiska sakerna som händer därhemma. Till någon annan. Och det gör mig sorgsen att jag inte orkar lyssna. Det är så stort så stort. 

Att välja och välja bort är så vansinnigt svårt

När man bestämt sig så lägger nån ut snubbeltråd, bygger en mur, kastar ut fartänglar. Jävlas. Även om det är på ett fint sätt i form av en människa jag gillar och saknar när jag inte är inom räckhåll så nog f-a-n är det snubbeltråd. Hela det här året har jag haft ett mål, en riktning. Så i juni dyker han upp. Mannen som är snubbeltråden. Mannen som jag tycker om och som tycker om mig. Fantastiskt tänker ni. Jag är ensam, han är ensam - askungeslut på det hela. Eller inte. 

Han är inte "mentalt redo". Han måste hitta sig själv först. Han vill gärna vara med mig -planlöst. 

Jag hade kunnat vänta på honom, men även om jag inte hoppas det så känns väntan på honom oändlig. Och så länge kan jag inte vänta. Jag har börjat välja bort honom. När jag kommer på mig med att tänka framtid - då är han inte med. Kanske i periferin men inte dagligen. Men hur ska jag kunna avsluta det?

tick-tack tick-tack

Det är höst i luften. Märkligt vad fort det kan gå. I söndags badade jag. Det kanske bara är en tillfälligt höstinslag. Det är ju fortfarande augusti. Men jag har inget mot hösten, jag kan längta efter tjocka stickade tröjor, röda löv, eld i kaminen i köket, långpromenader i krispig luft osv. Jag gillar årstider. 

Jag såg att mitt första inlägg är från februari. Tiden rusar på helt i sin egen vansinnig takt. Sen sist då? Jag har varit i Köpenhamn, på mitt journalsamtal. Det var en varm dag, en vän följde med över sundet. Hon följde med mig hela vägen, det var fint och till stor hjälp - när mina frågor tog slut fyllde hon på. Barnmorskan var svensk som tur var, skånska förstår jag begripligt - danska knappt alls. Det som tog upp störst plats var anonym vs öppen donator. Jag väljer öppen. Det behöver inte vara rätt för alla. Det är en svår fråga, men jag tänker att om det var jag - då hade jag velat veta mer än längd, hårfärg, ögonfärg, blodgrupp och sysselsättning  vid donationstillfälle. Men det är just bara det som kommer finnas tillgängligt i 18 år. 

Det var väldigt märkligt. Att gå därifrån med en lista i handen. Tänkbara donatorer. Tänkbara män som säkert donerar av olika anledningar. Men jag säger tack. Tack för att ni hjälper till. 

Journalsamtal

1 augusti. 11.15 pip. bara journalsamtal. och shopping i Köpenhamn. 

så lätt att missförstå.

Åh vad jag är trött. Klockan är sent. Men jag är som trött in i märgen. Att jag vill genomgå en insemination är inget jag pratar obehindrat om. Det är svårt. Och stort. Och jag har inte berättat för min mamma ännu. Min syster vet och är den finaste. Vad hindrar då? Jag vill inte att DU sorterar in mig i en låda. Stoppar mig i ett fack. Tycker att det är olämpligt eller modigt. Jag vill att du inte bryr dig. Att du inte höjer ditt ögonbryn. Jag vill att du rycker på axlarna. Jag står inte på barikaden. Jag höjer inte näven. Jag tänker inte slåss för för att svenska kvinnor - alla svenska kvinnor, ska få hjälp i Sverige. Jag önskar bara vara en liten del i hjulet som för det hela framåt. Mitt mål är inte att alla ska få samma rättigheter och skyldigheter. Mitt mål är att få hälla upp frukostflingor till en morgonsur liten person. Som senare kramar mig och säger Mamma. Bara för att jag i landet Lagom sticker ut, för att jag inte träffat någon att dela det med betyder det inte att jag inte har rätt att gå gatan fram utan att DU tänker bu eller bä. Skit i mig. Jag gör det här av totalt egoistiska skäl. Precis som ALLA ANDRA. Alla andra som väljer att bli gravida. Och skulle det vara så att samhället rör sig en liten smula framåt på grund av mig så bra! Fantastiskt! Men förvänta dig inga brandtal. Låt mig bara vara precis som DU och de andra. Det är så lätt att missförstå. Ofta i välvilja. Att vilja vara så där fint fördomsfri och uppmuntrande. Att humma och f-ö-r-s-t-å. När tanken bara går halvvägs fram. Så strunta bara i mig. Jag vill bara hälla upp frukostflingor.