Fan säger jag bara. Messa inte med min flock. Fast det hjälper ju inte att bli arg när angriparen är en 6-årig tjej. Vad hände? Stora Troll-1 fyllde 6 år i förrgår. I present fick hon bla ett par inneskor, av typen fejk-uggs. Tror med anledning av att lill-tjejen springer runt på tå hela dagarna och alla börjar bli lite oroliga för hennes hälsenor. Svarta med lite broderier på om jag fattat rätt. Hon tyckte mycket om dem. Tills en tjej i skolan sa att hon såg fånig ut.
Åh vad jag blir arg! Arg för att jag vet precis hur det känns. Och arg för att det ska börja redan nu. När kidsen är 6 år gamla, vad som är rätt och fel. Det är svart och vitt och inget däremellan. Vad kommer det ifrån? Nånstans måste det ju komma sig av att nån liten tjej kan bestämma att det är fel skor. Fan mode ska väl inte vara nån big deal innan man fått sina permanenta tänder iaf.
Usch. Jag minns den där känslan av att vara hopplöst ute och cykla när det gäller allt från skolväska till jeans, och prata inte om smink. Men det kom ju inte förren högstadiet?! När vi gick på låg och mellanstadiet så var det väl ingen som brydde sig? Alla sprang ju runt i mysbyxor och täckbyxor. Självklart hade jag fighter om kläder, men det handlade mer om komfort. Jag ville bara en slags trosor och hatade långkalsonger. Min syrra hade en vägra mössa grej från åk 6. Men jag gillade mössa. Tror jag aldrig vägrat mössa.
Men högstadiet var ju en enda misär, allt var fel och fult. Jag var fel. Åh vad jag verkligen inte vill att Troll-1 ska behöva känna så. Jag vill att hon ska vara den som säger till den där tjejen som påstår att fejk-uggsen är fåniga "säger vem?! Det tycker inte jag iaf!" Eller bara rycker på axlarna, smaken är olika.
Det här är nog en av de hemskare bitarna med att ha barn, man kan inte skydda dem från allt. Och alla är olika. Troll-1 är försiktig, blyg. Det tar lite tid. Troll-2 har redan go för fem. Jag önskar att jag kunde linda in henne lite, absolut inte göra henne hårdhudad - det är världen som är fel. Bara göra stötarna lite mindre.
torsdag 2 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag blev retad i lågstadiet för att mina kläder var fula. Jag fick kläder från ex H&M men det var "inne" med hemsytt och sånt då. Ja, man blir präglad för livet faktiskt. Man minns känslan. I högstadiet så var ju mina billiga kläder från stora kedjorna skittuffa så då blev man lite populär istället. Fy, att det ska vara så!!! Idag har ju tjejer helt andra krav på sig. Det ska vara stora bröst och fylliga läppar och smala lår(helst genom operation). DET är väl sjukt om nått. Hur skyddar man från det? Jag har två grabbar, så just den biten kan jag koppla bort.
SvaraRaderaHoppas du får en bra dag:-) Kram Mia
När min flicka gick på dagis, hon var 5-6 år, så hade en annan flicka sagt att hon luktade kiss i håret plus att hennes overall var ful! Avundsjuka tror jag... Synd bara att en del barn gör så där... Dock tror jag att det alltid har funnits, även när min pappa var liten så retade de honom för hans klädsel. Barn ÄR elaka, så är det. Det är dock vi vuxna som ska kunna finnas där och försöka få in dom på rätt spår. Min flicka lärde sig att säga ifrån och inte bry sig. Hon visste ju att det inte stämde! Numera vill hon absolut inte ha på sig något som någon annan har, hon vill vara unik.
SvaraRaderaHa det bäst!
Ja.. jag tycker bara det är trist att det kommer så tidigt.. hur ska man hinna boosta barnen tillräckligt för att klara av det? Härligt att höra att din tjej lärde sig att säga ifrån Renee. :)
SvaraRaderaMia jag håller med dig lite, känns på ett sätt skönt att Bambi är kille. Killar verkar ha ett lättsammare sätt att umgås på, fortfarande..
Håller med föregående "talare", det har alltid funnits, barn och även vuxna kan vara okänsliga och känna behov av att förminska andra, kanske av någon egen mindervärdeskänsla, kanske av att de får den "behandlingen" hemma, man kan analysera sig blå. Men motståndskraften mot sånt tror jag man kan öka genom gediget uppbyggande av ungarnas självkänsla! Hur man bygger upp självkänsla är ett kapitel för sig men jag tror på att visa kärlek för människan som person, inte för utseendet eller prestationerna. Sen kan man ju försöka få sina barn att tänka på att den där "elaka" personen nog inte är så lycklig innerst inne... inte lätt jag vet...
SvaraRaderaMassa kärlek är nog svaret :)
SvaraRaderaÅh vad jobbigt. Det där en av de saker jag är mest rädd för inför föräldraskapet - barn kan vara så elaka. Hur ska man kunna rusta sitt barn för något sånt, usch.
SvaraRadera