Kontrollbehov

Några meter bort sitter två av mina kollegor och diskuterar sina män. Den ena håller på att läsa en bok - "Jag säger upp mig som projektledare". Hon är kontrollmänniska av stora mått. Har väldigt starka åsikter. Vet vad som är rätt. Så sitter hon och undrar hur det kunde bli så här, att hennes man inte tar några initiativ. Jag skulle vilja säga, det är inte så konstigt. Men självklart gör jag inte det.

Så tänker jag, puh, ganska skönt att slippa en sån situation. För jag är nog lite likadan. Mitt senaste samboskap, som iof var ett komboskap började ju bra men slutade i katastrof. För att vi hade olika sätt att se på grundgrejerna som städning. Jag tyckte det var enklare om jag gjorde det istället för att tjata. För det tog mig hälften så lång tid med dubbelt så bra resultat... Men det tärde ju i längden. Att luddet i kylskåpet var hennes ludd, men min städning. Att jag var den som tog fram dammsugaren när det var grus över hela hallgolvet och dammråttorna var små miniflodhästar. Städade toan när det började bli en sanitär olägenhet. Rensade hennes hår (långt svart, jag är kort - blond) ur duschen. Osv. Jag blev projektledaren - men måste erkänna att jag tilldelade mig den rollen lite för mycket själv. I likhet med min kollega.

Det är 8 år sen jag var sambo senast med en sambo. Då var jag den lite mer slarviga. Och sambon kontrollmänniskan.

Undrar hur det skulle vara idag?