Läste senast något inlägg igår om att hennes kille skulle förlora 7000 i månaden om han var pappaledig, och att hon i sin tur inte hade något fast jobb. Bla-bla-bla. Jag är ensam och förlorar, om jag tar ut 5 föräldradar i veckan ca 11 000 i månaden. Rent. Ja jag har ett välbetalt jobb idag, och det kommer bli så stor skillnad att man får kämpa lite i början. Kämpa för att hålla tillbaka impulser att köpa nått, göra grejer etc. Men visst fan kommer det att gå. Varför? För att jag a-n-p-a-s-s-a-r mig. Jag anpassar livet efter lönen.
Skaffa inte dyra hus och massa grejer på avbetalning om ni vet att ni tänker skaffa barn vill jag som ropa. Räkna på det innan, och räkna på det så att bägge föräldrarna skulle kunna vara hemma 9 månader. Buffra! Strunta i den senaste jävla platt-tv:n. Klart man måste ha bil, men man behöver ingen som kostar 200 000.
Inget det där betyder något i jämförelse med att skaffa sig en god kontakt med sitt barn redan från början. Jag känner par där pappan aldrig varit ensam med barnen tex över en helg. Jag känner par där det är en självklarhet att mamman vabbar. Och jag tycker det är provocerande.
Det är ett jävla tjat i olika bloggar nu angående Ohlys uttalande om "fria val" etc. Men det är väl inte så jävla fritt att vara den självklara föräldern.
Vi lever i ett av världens bästa länder när det kommer till föräldraledighet, en grej som en annan person tog upp i ett inlägg var att visst faan kan staten ställa krav. Det är ju statens pengar. Okej det är det ju inte alls indirekt eftersom det är skattepengar, men ändå. Förändringar behöver inte betyda försämringar. Ibland.
